Sankt Olof på Gotland

I Hellvi socken på norra Gotland finns ett naturområde bestående av en revkalkbulle med en därpå stående ruin av S:t Olofs kapell. I närheten av ruinen finns också den rauk som kallas “S:t Olofs vaskefat”.

Enligt Gutasagan ska Norges kung Olof Haraldsson (sedermera Olof den helige) under en resa till Ryssland år 1029 ha landstigit på denna plats. Området heter numera S:t Olofsholm, men hette tidigare Åkergarn.

I Gutasagan kan man läsa:

Därefter kom Olov den helige flyende från Norge med skepp och lade sig i en hamn, som heter Åkergarn. Där låg helge Olov länge. Då for Ormika från Hejnum och flera mäktiga män till honom med sina gåvor. Denne Ormika gav honom tolv vädurar jämte andra dyrbarheter. Då gav helge kung Olov honom åter i gengåva två dryckesbollar och en bredyxa. Då tog Ormika emot kristendomen efter helge Olovs lära och byggde sig bönehus på samma ställe, där nu Åkergarns kyrka står. Därifrån for helge Olov till Jaroslav i Holmgård.

Kapellet som Ormika sägs ha byggt fungerade som vallfärdskyrka och förvaltades framför allt av Hellviprästen, och därmed avvecklades kyrkan troligen år 1575 i samband med att Hellvi prästgård upphörde.

Grunden till detta medeltida kapell finns dock kvar än idag, men ovanpå den medeltida konstruktionen byggde man under mitten av 1800-talet en magasinsbyggnad. Ovanför ingången till 1800-talshuset sitter en stenplatta med inskrift: “Konung Olof den Helige från Norrige byggde kyrkan år 1029. Egaren till S:t Olofsholm reste denna sten år 1844.” Ägaren som det refereras till är den ryktbare assessorn Jacob Dubbe. Fastigheten ägs emellertid sedan 1950-talet av Föreningen Gotlands Fornvänner (dvs, Gotlands Museum).

Av de bevarade glasmålningarna i Norden kommer ungefär 90% från gotländska kyrkor! Många finns än idag kvar i kyrkornas fönster, men flera accederades också in i museisamlingar under 1800-talet.

Kyrkorna på Gotland började förses med glasmålningar under början av 1200-talet. Vid 1300-talets mitt upphörde dock kyrkobyggandet i princip helt och hållet på ön, till följd av sviktande konjunkturer, digerdöden och andra olyckliga omständigheter - och med det upphörde också glasmåleriets guldålder.

Kring 1800-talets mitt var många av glasmålningarna i kyrkorna i bristfälligt skick, inte minst de i Hörsne kyrka, och år 1861 togs glasmålningarna i Hörsne ner och fönstren fick nytt glas. Per Arvid Säve, som lade grunden till Gotlands Museum, såg till att de nedtagna rutorna togs om hand och de ingår nu i museets samlingar. På ett av dessa fönster ser vi Sankt Olof.

I framställningen av Olof kan man se att han avbildas så som idealet för kungliga gestalter var vid den här tiden: med en öppen krona, svallande hår och ansat skägg. Den självsäkra, nästan höviska blicken är en blick som anstår en 1300-talskung - trots att bilden visar Olof den helige från 1000-talet. I ena handen håller han en yxa och i den andra ett ciborium, det vill säga ett kärl för hostian (invigt nattvardsbröd som blivit Kristi kropp).

Glasmålningen kan stilistiskt dateras till tiden runt år 1300, medan många av de övriga bevarade glasmålningarna på Gotland är från 1200-talet.

I samlingarna finns också ett flertal gotländska Olofsbilder av trä. En skulptur som sticker ut från mängden är S:t Olof från Anga kyrka på östra Gotland.

Olof sitter här fullständigt frontalt mot betraktaren och är rund om skuldrorna. Håret är korkskruvslockigt och i pannan hänger en rak lugg bestående av små lockar. Över axlarna ligger manteln tätt mot kroppen och täcker hela armarna samt bildar en serie grunda, mjuka veck som strålar ut över låren. Livklädnaden ligger slätt över bröstet och endast vid midjan - där den är sammanhållen av en smal rem - syns några veck. I de saknade händerna har det säkerligen tidigare funnits en yxa. Och under fötterna ligger, som traditionen bjuder, trollet Skalle.

Bilden är skulpterad i ett enda ekblock (förutom underarmarna och kronan, som nu saknas) och har ursprungligen varit rikt bemålad. Färgspår visar att manteln varit i guld, rött och blågrönt samt att håret och skägget varit förgyllda. Trots vissa färgrester saknar dock skulpturen i princip all färg idag. Eventuellt är färgbortfallet ett resultat av fukt och slitage, men det är också möjligt att skulpturen föll offer för 1800- och 1900-talets hets om att de “rena” materialen skulle få tala för sig själva - och att man därmed under den här tiden tagit bort färg som man upplevde som “störande”.

Namnet på konstnären för träskulpturen från Anga är inte känt, men hen går ibland under benämningen Hamramästaren efter en skulptur av samma hand som finns i Hamra kyrka på södra Gotland.

Skulpturen har daterats till 1300-talets mitt, och dateringen är också stärkt av en dendrokronologisk undersökning av träets årsringar.