I småstaden Örebro, i en tid då kvinnor hade små möjligheter att styra sitt liv och bli självständiga föddes Wilhelmina Lagerholm år 1826. Mest har hon blivit ihågkommen som stadens första kvinnliga fotograf, som sådan en pionjär. Men hade man frågat henne själv så var hennes yrkesidentitet solklart en annan, nämligen – konstnär.
Örebro läns museum har i samlingarna ett rikt material om Wilhelmina Lagerholm. Förutom hennes målningar finns en stor samling fotografier. I arkivet finns brev, skissböcker och hennes självbiografi, som hon tecknade ner då hon var 76 år gammal (hon skulle leva ytterligare nära 20 år). Från alla dessa föremål och källor växer porträttet fram av en mångsidig person; men med en livskonflikt – att slitas mellan plikten och förväntningarna att vara en god dotter och syster, mot att leva ett konstnärsliv och vara självförsörjande och oberoende.
Wilhelmina verkar ha haft en varm och hjärtlig relation med sina föräldrar och syskon och en lycklig barndom. Familjen ägde och bodde på Lagerholmska gården på söder nr 54 (nuvarande Drottninggatan 53). Pappan var lantmätare, så hans yrke hade en konstnärlig dimension eftersom kartorna ritades för hand. Kanske påverkade detta den lilla Wilhelmina, den nära tillgången till färger, papper och pennor. Redan som barn tyckte hon om att teckna och när hon växte till skaffade hon familjen extrainkomster genom att rita mönster åt linnevävare Hellgren. Inflytelserika bekanta till föräldrarna övertalade dem om att den unga Wilhelminas talang borde utvecklas. I Örebro fanns inga möjligheter. Samma bekanta, assessor Nils Dahlgren med hustru Hedda, hjälpte till att ordna inackordering i Stockholm. Året var 1850 och Wilhelmina var 24 år gammal. Från samma år finns två anteckningsblock med porträttskisser i museets arkiv. Väl i Stockholm fick hon plats hos teckningslärare Ringdahl som hade kurser för finare flickor. Första dagen visade hon upp några av sina blyertsporträtt ur sin skissbok men Ringdahl sa att ”Det måste vara bra fula människor i Örebro”. Hur denna händelse fick henne att kämpa ännu hårdare poängterar hon i sin självbiografi. Efter ett par år fick hon tillträde som extraelev på konstakademin, där bara män annars kunde vara elever. Villkoret var att hon skulle sitta för sig själv bakom ett skynke och arbeta och dessutom ha med sig en väninna.
Tack vare ett resestipendium kunde Wilhelmina Lagerholm 1856 resa till Paris för att fortsätta med studierna. Där levde hon livet med studier och umgänge med andra konstnärer, besök på museer och gallerier och möten med livets ljuva. Men efter 3 år där kom brevet som förändrade allt. Hennes yngsta syster var nu gift och det föll på Wilhelminas lott, den sista ogifta dottern, att ta hand om de åldrande föräldrarna hemma i Örebro. Detta uppbrott är bakgrunden till Wilhelmina Lagerholms korta karriär som porträttfotograf i hemstaden.
Tidigare hade fotograferingskonsten varit en spännande, teknisk nyhet i experimentstadiet, därför inom manligt territorium. Under 1860-talet blev den mer etablerad och då blev det också vanligare med kvinnliga fotografer. För Wilhelmina var det antagligen ett sätt att fortfarande känna oberoende, att kunna tjäna egna pengar och även få utlopp för kreativitet och skapande. Men i självbiografin kallar hon tiden som fotograf i Örebro för sin ”förnedringstid”. Hon kände alltid tacksamhetsskuld och pliktmedvetenhet gentemot sina föräldrar. Samtidigt lockade en stor värld därute med oberoende och frihet.
Fram till 1865 stod hon ut, sedan slutade hon som fotograf och började måla igen, uppmuntrad av sin far som såg hur hon led. Han dog 1866 men hennes mor kom att leva ytterligare många år. Wilhelmina gav sig av till Stockholm och ut på resor i Europa igen. Det dåliga samvetet satt fortfarande som en tagg då hon år 1871 skaffade sin första egna ateljé i Stockholm. Ofta reste hon hem till Örebro och sin gamla mor och korrespondensen mellan dem var tät. På det stora hela njöt hon ändå i fulla drag av tillvaron och skrev i sin självbiografi om känslan när städerskan gått på mornarna; ”När hon slutat och gått sin väg, hur lycklig var jag ej då! Fick stänga min dörr, och ostört arbeta i min stora, sköna atelier, med sitt rena ljus, fick måla och rita och stöka till precis som jag ville”.
Nu när hon var 45 år drog Wilhelminas konstnärskarriär på gång på allvar. Inkomsterna kom främst från porträttbeställningar, men det hon verkligen brann för var historiemåleriet som var en högt skattad genre under 1800-talets mitt. Efter studier i Düsseldorf på 1860-talet koncentrerade hon sig på motiv från renässansen med storslagna slottsinteriörer, frasande klänningar och dramatiska scener. Under 1880-talet började hon med sitt livs största projekt ”Kung Märta och Malin Sture”. Det tog nära 20 år innan den var färdig, först 1897 signerade hon målningen. Tyvärr var då historiemåleriet i slutet av sin popularitet och tiden hade gått ifrån Wilhelmina Lagerholm som då var i 70-årsåldern. Hennes största önskan på ålderns höst var att ”Kung Märta och Malin Sture” skulle hamna på Nationalmuseum och om inte där så åtminstone hos hovet. Men ingen ville köpa målningen trots Wilhelminas ivriga marknadsföring. Som sista vilja deklarerade hon att om inte någon hade köpt målningen före hennes död skulle den hamna på Länsmuseet i Örebro vilket den slutligen också gjorde. Den har under många år varit utställd, i år (2020) flyttas den in i nyinredda magasin. Wilhelmina Lagerholm avled 1917. Till och med efter sin död återvände hon till hemstaden. Hon ligger begravd på Södra kyrkogården i Örebro intill sina föräldrar.
