Kustsanatoriet Apelviken

Vid 1900-talets början var tuberkulos (tbc) en folksjukdom och dödsorsak vid vart tionde dödsfall i Sverige. Det fanns många olika sorters tuberkulos då tuberkelbacillerna via blod eller lymfkärl kunde angripa vilket organ som helst. Ofta fick man smittan genom mjölk eftersom kor kunde angripas av juvertuberkulos. För barn och unga angreps ofta körtlar, såsom lymfkörtlarna, och därav kallades denna variant för körteltuberkulos eller skrofulos. Skrofulosens tuberkelbaciller var typiska för just nötkreaturstuberkulos. Ironiskt nog härstammar ordet "skrofulos" dock från grisarna: den sjukes svullna körtlar orsakade en tjock hals vilket ansågs ge ett grisliknande utseende - sus scrofa är latin för vildsvin. Förutom svullna, ofta varande, körtlar hörde även kronisk snuva, läppexem och ögonkatarr till symptomen.

För lungtuberkulossjuka byggdes sanatorier runtom i landet, men i Varberg intresserade sig läkaren Johan Severin Almer för barn och unga med körteltuberkulos. Almer föddes i Grimeton år 1861 och studerade till läkare i Uppsala, men återvände hem 1893 för att jobba som praktiserande läkare. Sommaren 1902 ägnade han åtta veckor åt att för egna medel vårda sex skrofulösa barn. Vården gavs i en bondgård i Apelviken som han hyrt för ändamålet. Maten lagades i Almers hem, Brunstedtska huset inne i Varberg, och fraktades ned till bondgården varje dag med häst och vagn. Stärkande diet ingick nämligen i behandlingen liksom sol- och salta bad, vila och motion. Jodhaltiga medikamenter, t ex fiskolja, användes också som botemedel. Apotekare Wåhlén i Varberg försåg Almers patienter med medicin gratis. 1903 utsågs J S Almer till stadsläkare och den sommaren vårdade han 10 sjuka barn på samma vis med gott resultat.

1904 tog Almer steget att uppföra en liten träpaviljong i Lilla Apelviken för fortsatt vård av skrofulösa barn och ungdomar sommartid. Byggnaden, med sov- och matsal samt kök, rymde ca 20 patienter. Detta var startskottet för Kustsanatoriet Apelviken och samma år bildade han ”Föreningen för kustvård åt skrofulösa barn” som 1905 övertog anstalten. Verksamheten fick landstingsbidrag och successivt uppfördes allt fler byggnader. Staten blev den viktigaste ekonomiska garanten för utbyggnaden från 1909 och när kustsanatoriet 1910 godkändes som tuberkulossjukvårdsanstalt började staten även lämna ett årligt bidrag för vårdkostnaderna. När doktor Almer dog 1927 var det landets största sanatorium med rum för 574 patienter, varav merparten kom från Norrland där tbc:n var särskilt utbredd.

Från vintern 1915-1916 började sanatoriet med helårsdrift. De långa vårdtiderna fordrade att man fick starta skolundervisning. Vården inriktades nu även mot sjuka i ben- och ledtuberkulos och även äldre patienter togs emot. Vid denna tid uppfördes det första stenhuset och de gamla träpaviljongerna ersattes allt eftersom framöver med stenbyggnader.

Tyskarna Hermann Brehmer och Peter Dettweiler utarbetade den klassiska sanatoriekuren, kallad dietisk-fysikalisk terapi, där vila, frisk luft och näringsriktig mat ingick, vilket ansågs öka den naturliga resistensen mot tuberkulos. Brehmer öppnade det första sanatoriet för tuberkulos i Polen 1859 och Dettweiler öppnade Tysklands första folksanatorium för samma sjukdom 1892. Niels Ryberg Finsen (1860-1904) från Färöarna fick 1903 nobelpris för sin upptäckt att hudtuberkulos kunde botas med ultravioletta ljusstrålar. Från halländska Veddige var en annan läkare, samtida med J S Almer, Ernst Vilhelm Lindahl (1864-1954) som studerat ben- och körteltuberkulos och funnit att solljus och havsluft kunde gynna tillfrisknandet. Lindahl tog initiativ till Kronprinsessan Victorias kustsanatorium för skrofulösa barn i Vejbystrand, Ängelholms kommun, där han var chef 1903–1935. Likt Almer började han sin verksamhet vid havet, i Skälderviken. Således var det viktigt att även patienterna på Kustsanatoriet Apelviken fick mycket UV-strålning genom solning, frisk luft och salta bad.

1927 avled först J S Almer i maj och sedan i december Kustsanatoriet Apelvikens arkitekt Rudolf Lange (f 1874). Han hade upprättat alla byggnadsritningar och varit kontrollant vid uppförandet av husen. Lange öppnade egen praktik som arkitekt i Göteborg 1907 och ritade flera epidemisjukhus och sanatorier. Han är också känd för Renströmska badet i Göteborg och Dalsjöfors station. Efter honom valdes arkitekt Gustaf Birch-Lindgren som gjorde sig känd som en "sjukhusarkitekt", främst känd för Kalmar lasarett från 1937. Han arbetade även inom Fångvårdsstyrelsen 1929-1961 och hade flera internationella uppdrag där han ritade sjukhus i såväl Kuwait som i Libanon och Etiopien med flera länder. Han lät sina byggnaders exteriörer harmoniera med sanatoriets befintliga husen, även om interiörerna var moderna.

Efter doktor Almer tillträdde 1928 Robert Hanson som sanatoriets nya överläkare. Hanson kunde 1929 flytta in i den då färdigställda överläkarvillan som Birch-Lindgren ritat och som kom att kallas ”Maison d’Hanson” eller Hansonska huset. Trots att Almer aldrig bodde där kom villan ändå av någon anledning senare att kallas ”Almers” hus. Nästa överläkare att flytta in blev Albert Ahlberg 1941 med frun Frida.

De flesta som led av skrofulos botades och återvände hem. Staten betalade både resan till och från Apelviken. Dessvärre gällde inte detta om patienten avled och eftersom en liktransport, som fick ske på järnväg, var kostsam fick avlidna med fattiga anhöriga begravas här. Till en början gravsattes de på kyrkogården i Varberg, men doktor Almer tog 1924 initiativet till en begravningsplats inom Kustsanatoriets område. Kyrkogården är ca 4000 kvm, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står ett gravkapell i typisk 20-talsklassicism, dvs en stiliserad, antik stil med gavelfält på fyra kolonner och ett glest tandsnitt runtom takfoten Det finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar.

1967 tillträdde Henrik C:son Holmdahl som sanatoriechef, även han specialist inom ortopedin. 1969 ändrades namnet på anstalten till Apelvikens sjukhus för att bättre spegla verksamheten. 1970 ingick man ett avtal som gav Hallands läns landsting dispositionsrätt på 70 långvårdsplatser. Hallands läns ortopedavdelning fanns i Apelviken till 1976 då den i februari flyttades till det tre år gamla sjukhuset i Varberg. Landstinget övertog hela Apelvikens sjukhus 1977 där man dels sedan tidigare hade sin vårdyrkesskola, dels fortsatte bedriva långvård.

Efter många turer bildades fastighetsbolaget Varbergs Kurort AB av tre företag och 1989 köpte bolaget Apelvikens sjukhus av kommunen, som man utarbetade en ny stadsplan tillsammans med, och övertog den kommunala stiftelsen Varbergs kurort. En renovering med hänsyn till områdets kulturhistoriska värden pågick mellan 1989-1994 och 1993 fick Contekton Arkitekter Hallands museiförenings diplom för denna upprustning av Apelviksområdet. Här uppstod nu Varbergs Kurort & Kusthotell – ett konferens- och rehabiliteringscenter. Där huserade då omkring 30 företag och verksamheter, små som stora. 128 lägenheter, såsom gruppbostäder för äldre, tillkom dessutom. Inriktningen för området består och genom Kusthotellets spaanläggning knyts historien samman med Svartekällan i Apelviken, som i början av 1800-talet lade grunden för Varberg som kurort.

"Apelviken – från kustsanatorium till kurort." Börje Källgård, Alva Peterson, 2004. "Kyrkogården berättar: Minnesskrift om Apelvikens kyrkogård." Abraham Winka 1993. "Varbergs Kurort Apelviken", Kurortens samfällighetsförening, 1995. "Kustsanatoriet Apelvikens utveckling och avveckling", artikel av Birger Herner i Varbergs museums årsbok 1977, s 89-110. Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 6 sid 252, Dettweiler Peter.