Karl XII
Karl XII, född 17 juni 1682 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 30 november 1718 i Fredrikshald i Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död, liksom hertig över Pfalz-Zweibrücken mellan 1697 och 1718 under namnet Karl II. Karl XII:s regeringstid tillhör bland de mest omdiskuterade och kontroversiella av de svenska kungarna. Han brukar betraktas som en skicklig militär ledare och en krigslysten kung, vars liv har givit upphov till ett flertal skrifter och kulturella verk, inklusive en populär biografi skriven av filosofen Voltaire, liksom bidragit till en polariserad debatt kring hans eftermäle och om omständigheterna kring hans död.
Karl XII tog makten över stormaktsriket Sverige år 1697 som enväldig kung. Huvuddelen av Karl XII:s regeringstid tillbringade han i fält under stora nordiska kriget, där han bekrigade en trippelallians bestående av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland, som under år 1700 anföll det svenska riket från flera håll. Kungens ledarskap och taktiska färdigheter bidrog till inledande framgångar i kriget genom att snabbt tvinga Danmark-Norge till fred och slå den ryska armén vid Narva. Senare intågade Karl XII i Polen och efter ett långvarigt fälttåg besegrade han sin kusin August (II) den starkes sachsiska armé och detroniserade honom som polsk kung. Efter sin inmarsch i Sachsen tvingade han August II att underteckna freden i Altranstädt år 1706.
Krigslyckan vände för Karl XII under fälttåget mot Ryssland som han inledde hösten 1707 och som slutade med hans avgörande nederlag i slaget vid Poltava 1709. Kungens armé kapitulerade inför ryssarna, varefter Sveriges tidigare fiender kunde återvända till kriget och ockupera de svenska besittningarna. Karl XII flydde själv till Osmanska riket, där han vistades under flera år och genomförde flera omtvistade skattereformer för att skapa en ny svensk armé. Han misslyckades med att koordinera ett gemensamt fälttåg mot sina fiender genom en allians med osmanerna; de senare gav honom det turkiska smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet"). Karl XII återvände till Sverige först år 1715 för att i stället bekriga Danmark-Norge. Hans första anfall mot Norge år 1716 misslyckades på grund av livsmedelsbrist. Ett förnyat och större anfall mot Norge år 1718 avslutades abrupt då han blev dödsskjuten under belägringen av Fredrikstens fästning.
Karl XII:s död och Sveriges nederlag i kriget innebar slutet för Sveriges stormaktstid. Då kungen var ogift och saknade avkomma blev hans syster Ulrika Eleonora regerande svensk drottning, även om hon i sin tur snart lämnade över tronen till sin make Fredrik I. Som en reaktion på Karl XII:s styre avvecklades det karolinska enväldet, varpå makten hamnade i riksdagen. Vidare avskaffades Karl XII:s skattereformer och Sverige gick in i den period som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel innan det tog slut i och med kung Gustav III:s statskupp.
Titel
Karl XII:s fullständiga titel på svenska löd: Den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve och Berg Hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.
