Manskapsmusköt av nederländsk typ. De svenska musköterna var konstruerade efter holländskt mönster. Från 1620-talet var de i allmänhet 155-160 centimeter långa med 115-119 centimeter långa pipor samt vägde omkring 5 kilo. Liksom i Holland skulle musköterna vara borrade för kulor om 10 på pundet, vilket nominellt motsvarar 19,8 millimeter. Flintsnapplåsmusköter ansågs mindre brandfarliga än luntmusköter och därmed mer passande ombord på flottans fartyg.
Skottvidden var 225 meter, om man med skottvidd menar det längsta avstånd där kulans anslagsenergi är tillräcklig för att sätta en harneskklädd man ur stridbart skick. Den skottvidden var dock ur spridningssynpunkt alldeles för stor. Det använda skjutavståndet var troligen högst 75 meter och vanligen ännu kortare.
Vad vasafyndens tillstånd beträffar så är allt järn sönderrostat och borta. Man saknar sålunda pipor och lås (mekanismer). Att typologiskt eller tidsmässigt bestämma vapnen är därför svårt, ibland omöjligt.
Litt:
Alm, J, Arméns eldhandvapen förr och nu, Stockholm 1935.
Alm, J, Flottans eldhandvapen, Statens sjöhistoriska museum: Meddelande II, Stockholm 1954.
Cederström, R och Malmborg, G, Den äldre Livrustkammaren 1654, Stockholm 1930.
Erdman, N, Amiral Carl Tersmedens memoarer, Stockholm 1916.
Hamilton, E och Sandström, A, Sjöstrid på Wasas tid, Wasastudier 9. Stockholm 1982.
Lenk, T, Nordiska snapplåsvapen. Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II, Stockholm 1952.
Sveriges krig 1611-1632, Bilagsband II, Generalstaben, Stockholm 1938.
Inventerad 2004 och 2011.
Utställd i Strid! oktober 2011-.
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».