Fartyg: RUNSKÄR
Bredd över allt 7,00 meter
Längd över allt 25,02 meter
Reg. Nr.: 8433
Rederi: Köpings Stads Hamnförvaltning
Byggår: 1939
Varv: K.Gustafssons ...
Fartyg: RUNSKÄR
Bredd över allt 7,00 meter
Längd över allt 25,02 meter
Reg. Nr.: 8433
Rederi: Köpings Stads Hamnförvaltning
Byggår: 1939
Varv: K.Gustafssons Varv,Viborg(FIN)
Övrigt: Levererades i juni 1939 till A.F. Söderströms Skeppsstuveri AB, Stockholm som STORGROGG. Köptes 1962 till Köpings Stads Hamnförvaltning, Köping för 270.000 kr och döptes efter en ö i Mälaren till RUNSKÄR. Motoriserades och byggdes om vid Ekensbergs Varv 1966. Såldes 1986 till Rederi AB Kalmar-Runö, Kalmar för 400.000 kr och döptes om till VOIMA, men försvann redan samma år, för 770 000 kr, till Olaf Roberts A/S, Saetre som kallade henne MELLØS II. Förvärvades 1990 av A. Nilsens Slepebåter A/S, Farsund som döpte om till BIG och i juni 1996 köptes båten av Arnulf L´Orsa A/S, Oslo och hon fick sitt nästa namn, LOKRAFT.
Text: Bengt Westin, kompl. Inge "Astor" Jensen
Ursprungligen STORGROGG vid A. F. Söderströms Skeppsstuveri, Sthlm. 1962 till Köpings hamn som RUNSKÄR. Till Kalmar 1986 som VOIMA, samma år dock till Norge, där fartyget under olika ägare seglat som MELLØS II, BIG och LOKRAFT.
Alternative namesSTORGROGG
RUNSKÄR
VOIMA
MELLØS II
BIG
LOKRAFT
Reg nr 8433
Other informationRederi: Köpings Stads Hamnförvaltning || :: Varv: K. Gustafssons Varv, Viborg (SF) || :: Bredd över allt 7,00 meter || :: Längd över allt 25,02 meter || ::
Vi vet förhållandevis mycket om Boman eftersom han var en bemärkt professor i juridik i Uppsala. Följande minnestext publicerades i Svensk Juristtidning:
J. Robert Boman in memoriam
Efter en längre tids sjukdom avled professor emeritus J. Robert Boman natten till den 29 juli i sitt hem i Uppsala. Hans minne kommer att leva livet ut bland de tusentals jurister som haft förmånen att möta honom som lärare och examinator. Länge kommer också resultaten av hans forskning att väcka intresse och beundran hos alla dem som intresserar sig för processrättsvetenskap av högsta karat.
Robert Boman föddes i Lugnvik 1926 och avlade studentexamen i Härnösand. Efter juris kandidatexamen 1952 och tingstjänstgöring i Härnösand blev han jur.lic. 1960 och juris doktor 1964 på en lysande avhandling (se nedan), som gav honom docentur i processrätt samma år. 1966 tillträdde han en tjänst som preceptor och var från 1972 till 1991 professor i processrätt, allt vid Uppsalafakulteten. Han innehade även uppdrag som prefekt och prodekanus och tjänstgjorde periodvis som t.f. assessor och rådman vid rådhusrätten i Uppsala.
Många forskare skriver mer än Robert Boman gjorde men få, om ens någon, skriver bättre. Inträngande intellektuell briljans och analysförmåga vid behandlingen av svåra rättsdogmatiska ämnen förenas med en stilkonst som för tanken till Hjalmar Söderberg: genomlyst klarhet, enkelhet, exakthet och ett avundsvärt ”flyt” i språket. Alla dessa talanger kombinerades med skicklig systematik och en förnämlig pedagogisk uppläggning. Det visade han i både det stora och lilla formatet. Hans magnum opus (”Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål”, 1964) är tveklöst en av de bästa doktorsavhandlingarna vid Uppsalafakulteten under senare decennier. Samma höga nivå håller han i den lilla monografin Deldom
(1975) och i ett betydande antal uppsatser, t.ex. den i festskriften till hans handledare, förebild och företrädare på professuren, Per Olof Ekelöf. I denna avundsvärt korta studie rörande den intrikata frågan om dispositionsprincipens utsträckning i jävsprocessen tar han varsamt oss läsare i hand och för oss på nyfunna stigar genom ett snårigt landskap fram till ljuvliga ängar där man finner svar. Det är suveränt! Helt följdriktigt är att Robert Bomans återkommande revisioner av Ekelöfs stora serie Rättegång (fem band) och kompendiet Rättsmedlen gång på gång motbevisade påståendet att en bok bara kan bli sämre i senare upplagor och då särskilt om någon annan än författaren tagit på sig den otacksamma uppgiften att svara för de nya utgåvorna. Robert Boman låg lågt och antydde endast sin egen avvikande uppfattning i fotnoterna. Men genom sin språkkänsla, analytiska konsekvens och självständighet i ställningstagandena jävade han — här liksom eljest — gång på gång sin självkaraktäristik att han ”egentligen bara var en Ekelöf-epigon”. Sin eminenta forskarbegåvning till trots valde Robert Boman positionen att en universitetsprofessor i första rummet måste vara lärare. Han inriktade sig i detta sammanhang helt på grundkursen i processrätt och handledning av examensarbeten. Alla som hade förmånen att avnjuta honom som fängslande föreläsare och inspirerande seminarieledare — ständigt vandrande runt i lokalen beredd att med försiktiga korrigeringar och eleganta exemplifieringar blottlägga den inre strukturen i den balk som bär hans initialer — kunde konstatera att det knappast är möjligt att i pedagogiskt hänseende göra bättre rättvisa åt ett av juridikens viktigaste och svåraste ämnen: processrätten. Många var också de studenter som utnyttjade den möjlighet till muntlig tentamen (och därmed extra undervisning) som Robert Boman var den sista vid fakulteten att erbjuda alla som så önskade.1 Han medverkade även i forskarseminarierna i ämnet ända fram till ett halvår före sin bortgång.
Robert Boman hade många intressen utöver de yrkesmässiga. Han deltog i Kammarteaterns arbete i Uppsala, skrev och framförde kupletter i Karl Gerhards anda och publicerade under pseudonym (tillsammans med en annan författare) två uppskattade detektivromaner, varav den ena (Bob Alman, Den farliga kunskapen, 1965) är något av en nyckelroman om den juridiska fakulteten och Oxenstiernska huset vid Riddartorget.
Estradör men gärna anonym — Robert Boman sökte inte berömmelsen och värjde sig mot den uppskattning många ville visa honom. Vid sin avgång från professorsämbetet 1991 övertalades han att acceptera att en avskedsmiddag hölls till hans ära (och för att överlämna en i hemlighet framställd vänbok), men han försökte in i det sista att slippa från den personliga uppmärksamheten. Han sade sig helst vilja ”försvinna som en tunn blå rök” (troligen Gauloises) och tillade efter ytterligare påstötning: ”Nåja, det kan kanske bli trevligt för de andra och det vill jag ju inte förhindra — men behöver egentligen jag vara med?”
Robert Bomans största intresse alla kategorier var, åtminstone efter pensioneringen, sjöhistoria. Han nedlade fram till sin död ett oerhört arbete på att samla in uppgifter och föra register över handelsfartyg som han sökte upp och fotograferade i hamnar världen över. Han korresponderade med personer i flera länder som delade detta hans intresse och hans väldiga kartotek kommer säkert att bli av fortsatt betydelse för forskningen på området då det nu kommer att ingå i Sjöhistoriska museets samlingar. Även på detta område klappade hans hjärta för det idoga och anspråkslösa, särskilt bogserbåtar, som säkert minde honom om den tidvis tunga uppväxten i Ådalen och den intensiva sjöfarten där den tiden. Men Robert Boman var ingen provinsialist. Det franska i olika former fångade hans intresse, inte minst landets rödviner. Helst skulle de vara något till åren, en aning kärva, med en stor bouquet och lång eftersmak. Så minns vi också Robert Boman. Vid den strama begravningsgudstjänsten i Bjärtrå kyrka en smärtsamt vacker och vemodig sensommardag sjöngs psalmen ”Jag går mot döden, var jag går”. Så skedde enligt den avlidnes skriftliga instruktioner, där han tillagt: ”Många tycker kanske att den är väl dyster — men jag anser att den är realistisk.” Per Henrik Lindblom
ProfessionProfessor
Alternative namesRobert Boman (Professionellt känd som.)
Vi vet förhållandevis mycket om Boman eftersom han var en bemärkt professor i juridik i Uppsala. Följande minnestext publicerades i Svensk Juristtidning:
J. Robert Boman in memoriam
Efter en längre tids sjukdom avled professor emeritus J. Robert Boman natten till den 29 juli i sitt hem i Uppsala. Hans minne kommer att leva livet ut bland de tusentals jurister som haft förmånen att möta honom som lärare och examinator. Länge kommer också resultaten av hans forskning att väcka intresse och beundran hos alla dem som intresserar sig för processrättsvetenskap av högsta karat.
Robert Boman föddes i Lugnvik 1926 och avlade studentexamen i Härnösand. Efter juris kandidatexamen 1952 och tingstjänstgöring i Härnösand blev han jur.lic. 1960 och juris doktor 1964 på en lysande avhandling (se nedan), som gav honom docentur i processrätt samma år. 1966 tillträdde han en tjänst som preceptor och var från 1972 till 1991 professor i processrätt, allt vid Uppsalafakulteten. Han innehade även uppdrag som prefekt och prodekanus och tjänstgjorde periodvis som t.f. assessor och rådman vid rådhusrätten i Uppsala.
Många forskare skriver mer än Robert Boman gjorde men få, om ens någon, skriver bättre. Inträngande intellektuell briljans och analysförmåga vid behandlingen av svåra rättsdogmatiska ämnen förenas med en stilkonst som för tanken till Hjalmar Söderberg: genomlyst klarhet, enkelhet, exakthet och ett avundsvärt ”flyt” i språket. Alla dessa talanger kombinerades med skicklig systematik och en förnämlig pedagogisk uppläggning. Det visade han i både det stora och lilla formatet. Hans magnum opus (”Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål”, 1964) är tveklöst en av de bästa doktorsavhandlingarna vid Uppsalafakulteten under senare decennier. Samma höga nivå håller han i den lilla monografin Deldom
(1975) och i ett betydande antal uppsatser, t.ex. den i festskriften till hans handledare, förebild och företrädare på professuren, Per Olof Ekelöf. I denna avundsvärt korta studie rörande den intrikata frågan om dispositionsprincipens utsträckning i jävsprocessen tar han varsamt oss läsare i hand och för oss på nyfunna stigar genom ett snårigt landskap fram till ljuvliga ängar där man finner svar. Det är suveränt! Helt följdriktigt är att Robert Bomans återkommande revisioner av Ekelöfs stora serie Rättegång (fem band) och kompendiet Rättsmedlen gång på gång motbevisade påståendet att en bok bara kan bli sämre i senare upplagor och då särskilt om någon annan än författaren tagit på sig den otacksamma uppgiften att svara för de nya utgåvorna. Robert Boman låg lågt och antydde endast sin egen avvikande uppfattning i fotnoterna. Men genom sin språkkänsla, analytiska konsekvens och självständighet i ställningstagandena jävade han — här liksom eljest — gång på gång sin självkaraktäristik att han ”egentligen bara var en Ekelöf-epigon”. Sin eminenta forskarbegåvning till trots valde Robert Boman positionen att en universitetsprofessor i första rummet måste vara lärare. Han inriktade sig i detta sammanhang helt på grundkursen i processrätt och handledning av examensarbeten. Alla som hade förmånen att avnjuta honom som fängslande föreläsare och inspirerande seminarieledare — ständigt vandrande runt i lokalen beredd att med försiktiga korrigeringar och eleganta exemplifieringar blottlägga den inre strukturen i den balk som bär hans initialer — kunde konstatera att det knappast är möjligt att i pedagogiskt hänseende göra bättre rättvisa åt ett av juridikens viktigaste och svåraste ämnen: processrätten. Många var också de studenter som utnyttjade den möjlighet till muntlig tentamen (och därmed extra undervisning) som Robert Boman var den sista vid fakulteten att erbjuda alla som så önskade.1 Han medverkade även i forskarseminarierna i ämnet ända fram till ett halvår före sin bortgång.
Robert Boman hade många intressen utöver de yrkesmässiga. Han deltog i Kammarteaterns arbete i Uppsala, skrev och framförde kupletter i Karl Gerhards anda och publicerade under pseudonym (tillsammans med en annan författare) två uppskattade detektivromaner, varav den ena (Bob Alman, Den farliga kunskapen, 1965) är något av en nyckelroman om den juridiska fakulteten och Oxenstiernska huset vid Riddartorget.
Estradör men gärna anonym — Robert Boman sökte inte berömmelsen och värjde sig mot den uppskattning många ville visa honom. Vid sin avgång från professorsämbetet 1991 övertalades han att acceptera att en avskedsmiddag hölls till hans ära (och för att överlämna en i hemlighet framställd vänbok), men han försökte in i det sista att slippa från den personliga uppmärksamheten. Han sade sig helst vilja ”försvinna som en tunn blå rök” (troligen Gauloises) och tillade efter ytterligare påstötning: ”Nåja, det kan kanske bli trevligt för de andra och det vill jag ju inte förhindra — men behöver egentligen jag vara med?”
Robert Bomans största intresse alla kategorier var, åtminstone efter pensioneringen, sjöhistoria. Han nedlade fram till sin död ett oerhört arbete på att samla in uppgifter och föra register över handelsfartyg som han sökte upp och fotograferade i hamnar världen över. Han korresponderade med personer i flera länder som delade detta hans intresse och hans väldiga kartotek kommer säkert att bli av fortsatt betydelse för forskningen på området då det nu kommer att ingå i Sjöhistoriska museets samlingar. Även på detta område klappade hans hjärta för det idoga och anspråkslösa, särskilt bogserbåtar, som säkert minde honom om den tidvis tunga uppväxten i Ådalen och den intensiva sjöfarten där den tiden. Men Robert Boman var ingen provinsialist. Det franska i olika former fångade hans intresse, inte minst landets rödviner. Helst skulle de vara något till åren, en aning kärva, med en stor bouquet och lång eftersmak. Så minns vi också Robert Boman. Vid den strama begravningsgudstjänsten i Bjärtrå kyrka en smärtsamt vacker och vemodig sensommardag sjöngs psalmen ”Jag går mot döden, var jag går”. Så skedde enligt den avlidnes skriftliga instruktioner, där han tillagt: ”Många tycker kanske att den är väl dyster — men jag anser att den är realistisk.” Per Henrik Lindblom
ProfessionProfessor
Alternative namesRobert Boman (Professionellt känd som.)