Interiör av Kalmar domkyrka, predikstolen och nordöstra väggen med ingången till sakristian och epitafier.

Under medeltiden var Kalmar med sitt strategiska läge vid Östersjön en av Sveriges allra viktigaste städer. Staden hade förbindelser med det tyska Hanseförbundet och var mötesplats för bildandet av Kalmarunionen. Den var uppbyggd i närheten av den starka befästningen som utgjordes av Kalmar slott. Vid Kalmarkriget 1611-1613 blev en stor del av staden förstörd. På grund av försvarsskäl fattade Riksrådet 1640 beslut att flytta staden till Kvarnholmen. I och med detta beslut aktualiserades även uppförandet av en ny kyrka. Den gamla medeltida kyrkan i staden som kallades Storkyrkan eller Bykyrkan var en byggnad med ett brett försvarstorn. Den hade flera gånger byggts om och utvidgats till en stor treskeppig kyrka med flera sidokapell. Kyrkan blev illa åtgången under kriget 1611 men återuppbyggdes med undantag av tornet. Efter en eldsvåda 1647 påbörjades flyttningen av staden. Kyrkan som skadats vid stadsbranden men delvis återställts sprängdes 1678 i fyra omgångar. Det ansågs nödvändigt eftersom den kunde användas som bas för fienden vid en eventuell belägring av slottet. Man tog vara på kyrksilvret, mässhakar, predikstolen, kyrkklockorna och det niostämmiga orgelverket. Stenmassorna från kyrkmurarna kom delvis att användas i den nya befästningen kring Kvarnholmen. Den nya kyrkan som kom att bli Domkyrka i Kalmar stift uppfördes i tre etapper under tre kungars tid med namnet Karl. Därför fick den med all rätt vid invigningen namnet Karls domkyrka. Kyrkan började uppföras 1660 då Karl X Gustaf var Sveriges kung. Den invigdes 1682 knappt halvfärdig av biskop Henning Schütte när Karl XI var regent. Den stod dock helt färdig 1703 då Karl XII blivit kung. Under denna period befanns sig dessutom den svenska stormakten så gott som oavbrutet i krig.

Källa Wikipedia.