Adolf Erik Nordenskiöld
Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, Finland, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, var en finlandssvensk adelsman upphöjd till friherre i Sverige, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag.
Biografi
Nordenskiöld var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman, dotter till Lars Gabriel von Haartman och Fredrika Fock. Han gifte sig 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och var således ingift farbror till marskalk Mannerheim. Han ligger begravd på Västerljungs kyrkogård. Han var farbror till Erik Nordenskiöld.
Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland, och efter studentexamen 1849 både studerade och tog han sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln våren 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut sedan Nordenskiöld hållit ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och finsk nationalist. Han hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland vilket knappast var populärt hos den ryska överheten. Redan innan hade han av Friedrich Wilhelm Rembert von Berg tilldelats ett disciplinärt straff för att tillsammans med vänner ha uttryckt missnöje över att Sverige inte försökt befria Finland medan Ryssland var upptaget av Krimkriget, och efter detta nya tal dömdes han till att göra offentlig avbön eller landsförvisas. Han valde då det senare och bosatte sig 1858 i Stockholm.
Efter att ha kommit till Sverige blev Nordenskiöld 1858 professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Försök gjordes 1867 och 1874 att återförvärva Nordenskiöld som professor till Finland, men han avböjde. 1860–78 var han även lärare i geologi och mineralogi vid Teknologiska institutet.
Nordenskiöld styrde fem forskningsresor till Svalbard mellan åren 1858 och 1873 och en expedition till Västgrönland 1870. Hans två första expeditioner skedde under ledning av Otto Torell, men de senare ledde han självständigt. Bland hans tidiga arbeten märks Geografisk och geognostisk beskrifning öfver ö. delarna af Spetsbergen och Hinlopen strait (1863), Utkast till Spetsbergens geologi (1866) samt några tillsammans med Nils Dunér författade arbeten.