Fartygsmodell

Allmänt

Vid sekelskiftet 1800- 1900 fanns ca 600 större roslagsjakter - sandkilar, klyvarskutor och vedjakter - på vattnen kring Stockholm. Detta var kulmen på en 700-årig seglation mellan skärgården och huvudstaden. Roslagsjakterna fraktade sand till byggena, ved till kakelugnarna, hö till hästarna och fisk och potatis till hushållen i den växande huvudstaden.

Vedjakten var den största, vackraste och mest välseglande (snabbaste) typen av roslagsjakter i skärgården; perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund. Toppseglet på en smäcker rå 30 meter över vattenytan fångade minsta bris; det gav vedjakten någon knop även i blanka vatten mellan tysta strandskogar. Och den var lastduglig! Dubbelt upp mot eget tonnage var inga problem. Vägde jakten 35 ton så lastade den alltså 70 ton.

Greta Linnea

År 1921 sjösattes Greta Linnea av Yxlan (Blidö) med Mörtviken som hemmahamn, men bara tio år senare hade hon gjort sitt som vedjakt. I slutet av 1940-talet fick hon slutligen dela många vedjakters dystra slut. Skrovet bogserades till ett brobygge i Mälaren vid Kvicksund nära Eskilstuna och sänktes för att bli till en av brons stenkistor.

Modellen

Modellen av Greta Linnea byggdes 1931 i skala 1:20 av ingenjören Erik Hansson. Modellen beställdes av museichefen Gerhard Albe, som noterat att rospiggars och ålänningars skutor började bli sällsynta vid Strandvägskajen i Stockholm. Och Karl Johan-slussens ombyggnad några år senare spärrade tillträdet till Kornhamnen och hela Mälaren.

Litteratur

År 1999 utgav Sjöhistoriska museet boken Roslagens sista skutbygge - Greta Linnea, författad av Hans Eklund. Boken ingår som nr 35 museets rapportserie (ISBN 91-85268-74-7).

Förlaga till Sofia Linnea

Uppmätningar av modellen, gjorda av modellbyggaren Göran Fors 1984-1985, låg sedan till grund för replikbygget av vedjakten Sofia Linnea. Några ritningar till roslagsskutorna fanns aldrig, de byggdes efter tradition. Originalskutan Sofia Linnea var byggd 1883 och seglade i 63 år. Hon sattes iland i sundet NO Väringsö. Material som kunde återanvändas plockades bort efterhand. Fortfarande ligger bord och spantrester efter Sofia i marvatten. En av Sofias sista seglingar med stor vedlast dokumenterades fotografiskt (på film och i stillbilder) av Nordiska Museet 1941. Albert Eskeröd skrev senare en bok grundad på detta material.

Produktion

Ägande

• ProfessionDirektör
• GenderMan
• NationalitySverige (SE)
• DigitaltMuseumSearch in «Granholm, Henrik»

Fotografering