Ritning

Konstruktören Bernt Andersson skriver:

COMPIS

Historien om Compis börjar sommaren 1968. Min fru var gravid och min finnjollekarriär i utförsbacken. En något äldre kanot- och finjollekompis, Sven Johansson, ringde mig och frågade om jag ville rita honom en familjebåt. Måtten hade han så gott som bestämt. Den skulle vara max. 8,5 meter lång för att den skulle rymmas i hans gamla ladugård. Han hade just byggt sig en kanadensare i plats och tyckte materialet verkade intressant och ville pröva något större.

Jag kände mig direkt både hedrad och intresserad. Sven hade byggt både segelkanoter och finnjollar i trä och var erkänt duktig. Själv hade jag tidigare konstruerat några framgångsrika segelkanoter och även byggt ett antal finnjollar. Jag är utbildad maskiningenjör och har lyckats relativt bra som jolleseglare med bl. a. 2 st. NM i Finn som främsta meriter. Med tanke på projektets omfattning frågade jag om han inte borde skaka fram några intresserade medhjälpare och anmälde mig själv. Det var heller inga problem att hitta fler. Åke Stööd och Stig Johansson, även de gamla finnjolleseglare, behövde ingen större betänketid.

Sommaren gick åt att läsa båttidningar och samla material. Det fanns inte så mycket att jämföra med. Jag sneglade lite åt Fingal, Vega och en bred fransyska från Dufor, men ville ju komma med något nytt. Det skulle vara en rejäl sittbrunn med rodret på häcken och invändig ståhöjd i hela ruffen. Ruffens lutande sidor var något nytt och de nedsänkta grabbräckena skulle göra att ruffen inte skulle se allt för hög ut. Den förskjutna ruffnedgången var också annorlunda.

Semestern gick åt till de första linjeritningarna och att göra en lite trämodell. Steget från att ha ritat segelkanoter till havskryssare var ju ganska stort men inspirerande. På höstkanten var de flesta ritningarna klara. Vi fick den stora fördelen att på kvällar och helger disponera en snickerilokal där vi kunde tillverka mallar mm.

När våren kom var allt klart att monteras i Svens ladugård där bl. a. bordläggningen skulle ske. Vi kunde snabbt konstatera att lagården var i alltför dåligt skick. Halmtaket läckte, invändiga spiltor och stöttor stod i vägen och råttor var det gott om.

Det var ett riktigt bakslag, men Sven bestämde snabbt: Vi river skiten och bygger en ny lokal. Sagt och gjort, men inte så enkelt som det låter. Men som lantbrukare han var, var ingenting omöjligt. Han hade en egen skog och också ett eget sågverk. Vi sågade allt virke, gjöt betong, snickrade, klädde med plåt, drog el, isolerade och inredde ett helt nytt ändamålsenligt varv enligt mina ritningar.

Det var många hårda dagar där Sven arbetade på heltid och vi andra så mycket vi kunde. Själv var jag något splittrad som nybliven pappa och fortfarande aktiv i finnjolle, med VM på Bermuda som verkliga utmaningen.

På hösten 1969 var lokalen klar och det verkliga arbetet kunde starta. Skrovpluggen bordlades med lättslipade abachi-ribbor. Efter några timmars spacklande och slipande kunde formarna gjutas på senvintern 1970. Vi insåg att vi inte skulle klara få båten klar till den stundande sommaren om vi skulle göra allt arbete själva, så vi körde formarna till ett närliggande varv ”Väneröplast” där det första skrovet laminerades. Själva kunde vi koncentrera oss på däcks-, roder- och kölformar.

Den första kölen var mycket speciell. Längst ner på en gjutjärnsköl hade vi en blybulb utformad som en vinge (världens första vingköl?). I akterkant av kölen fanns ett trimroder, som via sin hjärtstock kunde regleras ovan däck. Hjärtstocken gick i en hylsa (däcksstötta) i akterkant på det invändiga bordet.

Compis var ju först och främst avsedd som en rymlig familjebåt, men med några mindre justeringar i riggen kunde hon mätas in som halvtonnare, en klass som snabbt etablerat sig i Sverige med båtar som Scampi och Joker. Den första riggen köpte vi från Tyskland och de första seglen från Gransegel. En Farymandiesel med hydrauldrift var något nytt och placerades under sittbrunn.

Compis blev det perfekta namnet. Tillsammans hade vi gjort något riktigt bra. Segelmärket, de karaktäristiska vingarna, är egentligen fyra kapsejsade finnjolleseglare. Prototypen sjösattes i början av juni 1970 och tog några dagar, därefter en meriterade andraplats i Vänern Race, dock utan mig själv som samtidigt seglade NM i finn.

Sporrade av framgången i Vener Race anmälde vi oss uppkäftigt till Half Ton Cup som skulle gå i Sandhamn. Nu var det de andra tre som inte kunde ställa upp, så dit kom jag tillsammans med ett gäng jolleseglare som aldrig suttit i samma båt, aldrig hissat en spinnaker eller deltagit i en havskappsegling och som tyckte lyckan var fullständig när vi lyckats hitta fram till Sandhamn. Konkurrenterna log i smyg när vi till inmätningen kom med endast en genua och en spinnaker. Detta till trots hängde vi med riktigt bra och hade bara vindarna varit lite mer skonsamma mot oss nybörjare hade säkert placeringen blivit bättre. I sista seglingen låg vi länge bland de 5-6 första innan vi tvingades utgå.

Nu gällde det att sammanfatta säsongen och se framåt. Intresset för båten var väckt, men vår budget sprucken med råge. För att få pengar att gå vidare beslöt vi att sälja prototypen. Den såldes till Evald Månsson från Malmö för rea-priset 35000 kr.

Erfarenheterna från första året var lite blandade. Skrovet var helt OK, men den annorlunda kölen gav vissa tvivel. På platt vatten var den säkert effektiv, men när vågorna växte fick jag en känsla av att kölen ”sög”. Det fina trimrodret såg vi aldrig någon större effekt av. Hela kölkonstruktionen var dessutom ganska dyr i produktion, så jag fick tänka om och göra något mindre extremt.

Masten, som på prototypen, stod på däck, förlängdes och ställdes på kölen. Hydrauldriften fungerade hyfsat och var enkel att installera. Några konkurrenter hade placerat motorn i förpiken för att få bättre mättal inom IOR-regeln och vi gjorde detsamma. Något som vi ångra senare.

Vi ändrade designen på ruffens fönster och gjorde några plastmoduler för att förenkla inredningsarbetet.

Vi började hyra ut formarna till andra självbyggare och våren 1971 sjösattes de första ”riktiga” Compisarna.

Intresset för båten växte snabbt och så också uthyrningsverksamheten. Sven fick assistera på heltid och vi andra på kvällar och helger.

Genom gemensamma inköp av tillbehör kunde vi pressa priser. Min egen uppgift blev att skaffa fram den rätta utrustningen. Jag detaljritade beslag, pullpits, lister, rigg mm. Jag valde prylar och plockade ihop diverse satser till Compis-priser för 35-40000 kr beroende på utrustning.

1972 på våren bildade vi Compisbåtar AB. Hela året var vi fullbokade med självbyggen. Det byggdes en Compis var fjortonde dag på Hammarö utanför Karlstad.

Höstkappseglingar brukar vara händelserika med mycket vind. Vi var fem Compisar som pressade varandra i 15-17 meter per sekund och grov sjö. Efter en hård kryss var det dags att sätta spinnaker. Vi hann precis få upp ballongen då vi fick en rejäl brotch. Rodret gick tvärt av och spinnakern sprängdes i småbitar. Samma sak hände med ytterligare två Compisar. Det var inte kul men lärorikt. Vi kunde snart konstatera att felet kom från tillverkningen och vid hopsättningen av roderhalvorna. Vi lärde oss också att en Compis kan seglas utan roder även när det blåser storm. En av haveristerna skotade focken i lovart och fick på så sätt balans i båten. När det var dags att stagvända fick man hjälpa till med spinnakerbommen.

1973 hade även stockholmarna upptäckt Compis. Tvillingbröderna Nisse och Kalle Olofsson blev så intresserade att de köpte ett form-set och började licenstillverka båten hos Bröderna Börjesson i Bjästad söder om Örnsköldsvik. Där hade man tidigare enbart byggt mindre motorbåtar, de så kallade Örnviksbåtarna och nu fick man jobba med nya kunder. Nisse startade försäljningsbolaget Scanmar och sålde varvsbyggda Compisar i Stockholmstrakten.

Med bra kvalitet och rätt marknadsföring sålde man över 300 Compisar under fem års tid. Lika många självbyggen producerades från Compisbåtar på Hammarö under åren 1971-1979.

Compis har ju blivit känd som en mycket trygg och stryktålig båt. Med marknadens starkaste bottenkonstruktion och kölinfästning, en stabil rigg med genomgående mast och ett väl utprovat roder är Compis försäkringsbolagens favorit. Det känns bra för en konstruktör. Men Du: Kolla gärna det nedre roderfästet för säkerhets skull.

Produktion