• Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet
  • Skuren och målad träskulptur av al och enträ. Kallad "Tillskärerska". Tillverkad av Larsåke Heed i Målsryd.

"Min skulptur "Tillskärerska" är skuren ur ett stycke alträ. Saxens skänklar gjorde jag av ene. Tillskärarbordet är gjort i en över- och underdel, också al, som sammafogats med benen och dess tvärgående regel. Överdelen med det tillskurna tyget, måttbandet och kritan är alltså en träbit och hyllan med tygrullarna består av en bit.

På 1950-talet, efter avslutad folkskola, började jag arbeta inom konfektionsindustrin. Min "Tillskärerska" kan väl sägas vara ett minnesfragment
från den tiden. Kvinnan har ingen förebild i verkligheten, utan är en sammanställning av olika intryck. Min mor Ella Heed, som var 
privatsömmerska, hade ett liknande bord i sitt arbetsrum. Hon sydde företrädesvis klänningar, var nogrann och kunnig i att få en bra passform på 
kläderna, även om beställarna oftast var långt ifrån några mannekängtyper. I kundkretsen ingick en del "finare" damer, (andra hade väl sällan tid och råd) som anlände i blänkande "mercor", med uniformerade privatchaufförer, som bar väskor med tyger och modejournaler.

På fabrikerna såg man både manliga och kvinnliga tillskärare. Ofta var de specialiserade på en produkt, exempelvis skjortor, byxor eller jackor.
Männen hade för det mesta en så kallad svalrock, som skyddsklädsel. Alternativet var att vika en stuvbit dubbel och knyta om midjan med ett 
band, som ett förkläde, vilket i regel kvinnorna gjorde. Det syntes som om man utvecklade ett revir kring sitt område, med bord, redskap, maskiner, 
mönster o.s.v. Trägolven blev nötta av fötters trampande på samma ytor genom åren, så att de hårdare kvistarna stack upp som bulor ur brädorna.
Unika kulturer växte fram på varje arbetsplats beträffande vanor och beteenden, alltifrån var man hade för vana att ställa sin cykel på måndagsmorgonen, eller var man brukade knacka ur sin pipa, till vitsigheterna vid frukostrasten på lördagen, inför förväntningarna på den kommande helgens frihet... Minnen från Larsåke Heed.

Funktion: Prydnad
    Photo: Borås Museum och Textilmuseet

Skulptur

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Share to