Hazelius, Ingeborg Brita Elisabet (1863 - )

Huvudliggaren:
"Porträtt, fotografi under glas, mässingsram bestående av stiliserade kvistar och blommor; direktör Hjalmar Hazelius, Linköping. H 14,3 cm, Br 9,4 cm. Gåva 20/10 1961 av fru Ingeborg Hazelius dödsbo, Stockholm."

Katalogkort:
"Porträtt, bröstbild, fas, av direktör Hjalmar Hazelius, iklädd kostym och glasögon. Längst ned på fotografiet vitt tryck mot mörk botten: 'Maria Tesch LINKÖPING'. Under glas. Ram av mässing bestående av stiliserade kvistar och blommor."
/CAN [Christian Axel-Nilsson]
/A. Arfvidsson, maj 1994

Collapse text

Inventering Sesam 1997-1998:
Diameter 14 (ca), H 11 cm
Ask, rund, svepäska. Botten och lock av furu, svep antagligen av björk, utan fals. Svepet fästat med dymlingar av trä. Hopfästning av svepet med rottågor, kedjesöm, två rader.
Utskurna ståndare av lövträ, en vridbar, fästade på svepets insida genom lindning av rottågor. Avtagbart lock, fasad kant, handtag av böjd vidja fastkilat i skivan, även fästat med två trädymlingar.
Svep och lock med målade blommor och blad i rött, gult, grönt och blått, kurbitsinspirerat mönster, även glödritad dekor.
Ståndarknopparna med glödritade dekorationer. På locket glödritat " Litet och godt är en lycklig lott. ", på svepets hopfästning " Ingeborg Hazelius ".
Inköpt av givaren på auktion efter fru Ingeborg Hazelius (1863-1960 ?), hösten-60 ? Hon var gift med en kusin till Artur Hazelius. Möjligen Skansensouvenir från utställningen 1897.
Agnetha Blomberg 1997

Collapse text

Inventering Sesam 1997-1998:
L 7, B 4, H 5 cm
Ask, oval, svepäska. Botten och svep av furu, utan fals. Svepet fästat med lim. Hopfästning av svepet med rottågor, släta stygn, en rad.
Utskurna ståndare av lövträ, fästade på svepets insida med trädymlingar, genomgående vid botten.
Svepet med målad, kurbitsinspirerad dekor i rött, grönt och gult, även glödritade mönster samt inskriften " Skansen 1897 ". Svepet utvändigt klarlackat.
Lock fattas.
Inköpt av givaren på auktion efter fru Ingeborg Hazelius (1863-1960 ?), hösten-60 ? Hon var gift med en kusin till Artur Hazelius, Hjalmar Gustaf H. (1829-1907).
Agnetha Blomberg 1997

Collapse text

Huvudliggaren:
"Daguerrotypi i fodral av röd klot, invändigt fodrat med röd sammet; direktör Hjalmar Hazelius? H 9,3 cm, Br 8 cm. Gåva 20/10 1961 av fru Ingeborg Hazelius dödsbo, Stockholm."

Dagerrotyp / daguerreotyp.

Katalogkort:
"Daguerrotyp i etui, porträtt av en medelålders och en ung man. Båda sittande, fas, knäbild. Den äldre mannen till vä. flintskallig, klädd i bonjour, väst, vit skjorta och svart halsduk, med bok i ena handen. Den yngre mannen i samma klädsel, med ena armen om den andre mannens axlar. Käpp i andra handen. Enl. huvudliggaren föreställer den ene mannen ev. dir. Hjalmar Hazelius. Från Hjalmar Hazelius hem.
I etui av trä, klätt med mörkrött läder. Inuti klätt med röd sammet. Oglasad. Metallhakar. Daguerrotypen oxiderad i kanterna. Märken efter passepartout."
/A. Arfvidsson, april 1994

Daguerrotypi är det äldsta praktiskt användbara fotografiska förfarande som efterlämnat ett varaktigt resultat. Metoden utvecklades på 1830-talet av Louis Jacques Mandé Daguerre och Nicéphore Niepce. Efter Niepces död 1833 fortsatte Daguerre ensam att utveckla metoden. År 1839 offentliggjordes uppfinningen i den franska vetenskapsakademin och samma år skänkte franska staten den som gåva till mänskligheten genom att med livränta friköpa patentet från upphovsmännen.

Metoden består i att en silverpläterad kopparplåt utsätts för jodångor som bildar ett ljuskänsligt skikt av silverjodid. Efter exponering i kameran framkallas plåten i kvicksilverångor och en positiv men spegelvänd bild uppstår. Fixeringen skedde ursprungligen i en koksaltlösning som senare kom att ersättas av en natriumtiosulfatlösning. Dagerrotypen är unik och kan endast mångfaldigas genom omfotografering. Den har karaktär av en spegel och måste vinklas mot en mörk bakgrund för att bäst kunna uppfattas. Dagerrotyper förekommer ofta i små etuier där bilden ligger väl emballerad och skyddad bakom en glasskiva.

I Sverige gav Albert Bonnier redan 1839 ut en bruksanvisning i bokform, "Daguerrotypen, teoretiskt och praktiskt beskriven". Han importerade även själva utrustningen för framställandet av dagerrotyper. Bilderna utfördes vid 1840-talets mitt även med handkolorering. Dagerrotypen hade mycket stor betydelse som bildmedium från 1839 fram till 1850-talets mitt.
/2008-03-12 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se 2008-04-22

Collapse text

Huvudliggaren:
"Daguerrotypi i fodral av röd klot, invändigt fodrat med röd sammet; direktör Hjalmar Hazelius? H 9,3 cm, Br 8 cm. Gåva 20/10 1961 av fru Ingeborg Hazelius dödsbo, Stockholm."

Dagerrotyp / daguerreotyp.

Katalogkort:
"Daguerrotyp i etui, porträtt av en medelålders och en ung man. Båda sittande, fas, knäbild. Den äldre mannen till vä. flintskallig, klädd i bonjour, väst, vit skjorta och svart halsduk, med bok i ena handen. Den yngre mannen i samma klädsel, med ena armen om den andre mannens axlar. Käpp i andra handen. Enl. huvudliggaren föreställer den ene mannen ev. dir. Hjalmar Hazelius. Från Hjalmar Hazelius hem.
I etui av trä, klätt med mörkrött läder. Inuti klätt med röd sammet. Oglasad. Metallhakar. Daguerrotypen oxiderad i kanterna. Märken efter passepartout."
/A. Arfvidsson, april 1994

Daguerrotypi är det äldsta praktiskt användbara fotografiska förfarande som efterlämnat ett varaktigt resultat. Metoden utvecklades på 1830-talet av Louis Jacques Mandé Daguerre och Nicéphore Niepce. Efter Niepces död 1833 fortsatte Daguerre ensam att utveckla metoden. År 1839 offentliggjordes uppfinningen i den franska vetenskapsakademin och samma år skänkte franska staten den som gåva till mänskligheten genom att med livränta friköpa patentet från upphovsmännen.

Metoden består i att en silverpläterad kopparplåt utsätts för jodångor som bildar ett ljuskänsligt skikt av silverjodid. Efter exponering i kameran framkallas plåten i kvicksilverångor och en positiv men spegelvänd bild uppstår. Fixeringen skedde ursprungligen i en koksaltlösning som senare kom att ersättas av en natriumtiosulfatlösning. Dagerrotypen är unik och kan endast mångfaldigas genom omfotografering. Den har karaktär av en spegel och måste vinklas mot en mörk bakgrund för att bäst kunna uppfattas. Dagerrotyper förekommer ofta i små etuier där bilden ligger väl emballerad och skyddad bakom en glasskiva.

I Sverige gav Albert Bonnier redan 1839 ut en bruksanvisning i bokform, "Daguerrotypen, teoretiskt och praktiskt beskriven". Han importerade även själva utrustningen för framställandet av dagerrotyper. Bilderna utfördes vid 1840-talets mitt även med handkolorering. Dagerrotypen hade mycket stor betydelse som bildmedium från 1839 fram till 1850-talets mitt.
/2008-03-12 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se 2008-04-22

Collapse text

Huvudliggaren:
"Daguerrotypi i fodral av röd klot, invändigt fodrat med röd sammet; direktör Hjalmar Hazelius? H 9,3 cm, Br 8 cm. Gåva 20/10 1961 av fru Ingeborg Hazelius dödsbo, Stockholm."

Dagerrotyp / daguerreotyp.

Katalogkort:
"Daguerrotyp i etui, porträtt av en medelålders och en ung man. Båda sittande, fas, knäbild. Den äldre mannen till vä. flintskallig, klädd i bonjour, väst, vit skjorta och svart halsduk, med bok i ena handen. Den yngre mannen i samma klädsel, med ena armen om den andre mannens axlar. Käpp i andra handen. Enl. huvudliggaren föreställer den ene mannen ev. dir. Hjalmar Hazelius. Från Hjalmar Hazelius hem.
I etui av trä, klätt med mörkrött läder. Inuti klätt med röd sammet. Oglasad. Metallhakar. Daguerrotypen oxiderad i kanterna. Märken efter passepartout."
/A. Arfvidsson, april 1994

Daguerrotypi är det äldsta praktiskt användbara fotografiska förfarande som efterlämnat ett varaktigt resultat. Metoden utvecklades på 1830-talet av Louis Jacques Mandé Daguerre och Nicéphore Niepce. Efter Niepces död 1833 fortsatte Daguerre ensam att utveckla metoden. År 1839 offentliggjordes uppfinningen i den franska vetenskapsakademin och samma år skänkte franska staten den som gåva till mänskligheten genom att med livränta friköpa patentet från upphovsmännen.

Metoden består i att en silverpläterad kopparplåt utsätts för jodångor som bildar ett ljuskänsligt skikt av silverjodid. Efter exponering i kameran framkallas plåten i kvicksilverångor och en positiv men spegelvänd bild uppstår. Fixeringen skedde ursprungligen i en koksaltlösning som senare kom att ersättas av en natriumtiosulfatlösning. Dagerrotypen är unik och kan endast mångfaldigas genom omfotografering. Den har karaktär av en spegel och måste vinklas mot en mörk bakgrund för att bäst kunna uppfattas. Dagerrotyper förekommer ofta i små etuier där bilden ligger väl emballerad och skyddad bakom en glasskiva.

I Sverige gav Albert Bonnier redan 1839 ut en bruksanvisning i bokform, "Daguerrotypen, teoretiskt och praktiskt beskriven". Han importerade även själva utrustningen för framställandet av dagerrotyper. Bilderna utfördes vid 1840-talets mitt även med handkolorering. Dagerrotypen hade mycket stor betydelse som bildmedium från 1839 fram till 1850-talets mitt.
/2008-03-12 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se 2008-04-22

Collapse text