Stiftelsen svensk zigenarmission

Bakgrunden

Romer tilläts inte gå i den vanliga folkskolan förrän 1959. De ambulerande zigenarskolorna existerade i en tid då romer fortfarande förvä grades medborgarskap i Sverige och därför stod utanför de rättigheter som var självklara fö r alla andra som utbildning, sjukvård och bostad.

Skolöverstyrelsen medgav förvisso att den försummade skolgången hos romer var ett problem för att kunna assimilera dem i det svenska samhället , men att det var svårt att lösa på grund av, som Skolöverstyrelsen kallade det, romernas ”nomadiska levnadssätt”. I en statlig utredning från 1943 visade det sig att analfabetismen bland romska barn i skolålder var utbredd: hela 85 procent kunde inte lä sa och 88 procent kunde inte skriva.

Stiftelsen svensk zigenarmission bildas

I juli 1945 grundade en rad kristna organisationer och samfund Stiftelsen svensk zigenarmission med målet att ”arbeta för ett förbättrat andligt och materiellt läge för svenska zigenare” och målgruppen som man skulle rikta sig emot var de romer ”som strävar efter att bli nyttiga medborgare”.

Initiativet bakom stiftelsen var frikyrkopastorn Otto Sundberg och representanter för Svenska kyrkans diakonistyrelse, Svenska missionssällskapet och Frikyrkliga samarbetskommittén. Stiftelsen huvudsakliga arbete gällde undervisning och betalades av staten.

Utbildade lärare, som godkändes av Skolö verstyrelsen, rekryterades och skickades ut till de romska lägren under sommarmånaderna för att lära ut grundläggande kunskaper i läsning, skrivning och räkning. Det övergripandes syftet var att anpassa romerna till det svenska samhä llet. I bakgrunden fanns också välfärdsstatens stigande ambitioner där det blev allt mer uppenbart att romerna också måste finnas med.

Rapporterna

På hösten efter arbetet i lägren skrev lärarna rapporter om sommarens undervisning. På Riksarkivet finns ett 30-tal sådana rapporter bevarade för eftervärlden. I rapporterna kan vi läsa om undervisningen gick till och lä rarnas egna reflektioner. I flera rapporter framgår att det inte alltid var lätt att hitta lägren eftersom de flyttade runt, ibland så ofta som sex gånger under en sommar. Oftast var det polisen som visste var lägren låg och kunde berätta för lärarna vart de skulle åka. Undervisningen skedde i början oftast ute i det fria med ytterst begränsad tillgång till skolmaterial. Så småningom fick de flesta tillgång till tält och bänkar som ofta var utrangerade från vanliga skolor. Man lånade ihop böcker och pennor från andra skolor.

Undervisningen handlade främst om att lära sig läsa, skriva och räkna. Lästräningen kunde så småningom handla om att man läste skolböcker i kristendomskunskap, historia eller naturlära. Elevantalet varierade mellan tre och femton elever och var oftast mellan sju och femton år. Ibland deltog även de vuxna i lägret.

Skoldagen började oftast nio eller tio och pågick i fyra timmar, men den kunde variera från två till åtta timmar beroende på väder, flyttningar eller att man måste hjä lpa till med annat arbete i lägret. Den missionerande delen verkar däremot inte ha haft särskilt stort utrymme. I de flesta fall liknande anslaget det som fanns i folkskolan. En bön, lite psalmsång och kanske en berättelse ur bibeln innan lektionerna började var det vanliga. Vissa lärare hade inget religiöst inslag alls. Lärarna bodde inte i själva i lägren utan hyrde in sig på annat håll och åkte hem till sig när skoldagen var slut.

Bilden som ges i lärarnas rapporter är att eleverna i stor utsträ ckning fungerade som i en vanlig skola. En del var intresserade och hade lätt för att lära sig, andra inte. Samma sak med lä rare och undervisning. Ibland fungerade det bra, ibland inte. Ö verlag var de flesta lärare glada och tacksamma över hur de bemöttes och berättar om vilken rikedom det varit att få lära känna romerna och deras kultur. Det är slående hur de flesta lä rare i sina rapporter ger en helt annan bild än det utbredda förakt som länge präglade de flesta myndigheters och svenska samhället syn på romer.

De ambulerande skolorna var en försöksverksamhet som var ett led i att anpassa romerna till det svenska samhället. Sammanlagt beräknas mellan 75 och 100 elever ha deltagit i undervisningen innan riksdagen 1959 beslutade att romer hade rätt att gå i den vanliga folkskolan.