Sydsvenska bonadsmålningar

Det sydsvenska bonadsmåleriet tillhör den svenska folkkonsten men är inte lika känd som sina släktingar dala- och hälsingemåleriet, trots att det senare startade ca 1770 medan det sydsvenska bonadsmåleriets inleds redan i slutet av 1600-talet. Och till skillnad från dala- och hälsingemåleriet som består av fasta väggbeklädnader, användes de löst hängande sydsvenska bonadsmålningarna upphängda på väggar och takfall endast under högtider så som jul, bröllop och dop. Efter högtiden togs de ner och förvarades ihoprullade resten av året.

Det sydsvenska bonadsmåleriet härstammar från medeltida kyrkliga väggtextilier och kalkmålningar. På medeltiden var det relativt vanligt bland olika samhällsskikt att hänga upp målade textilier till fest. Detta föll troligen ur bruk för att återupptas av mer välbärgade grupper. En av de tidigaste kända bonadsmålerierna finns på Kulturarvcentrum/Kulturparken Småland (M 3974) där personerna bär 1600-tals dräkter av adligt snitt. På 1700-talet spred sig bonadsmåleriet och blev vanligare även i svenska bondehem. Motiven var nästan alltid bibliska med scener ur Gamla och Nya testamentet, men profana motiv med jakt-, hantverk- eller bröllopsscener förekom. Måleritekniken var i äggtempera med olika iblandning av mjöl beroende på konstnär och troligen på vad som fanns att tillgå. Pigmenten var antingen egentillverkade eller inköpta och även färgämnen från örter förekom. Länge trodde man att det var limfärg som använts, men efter forskning på 2000-talet visade det sig vara tempera. Måleriskiktet förblev efter torkning elastisk och krackelerade inte på samma sätt som andra färger, vilket var viktigt då de skulle tåla att hanteras och rullas ihop ofta. Temperan förklarar också lite av de skissartade motiven och figurerna. Eftersom temperan torkar fort och löser upp tidigare lager innan detta härdat, var man tvungen att vara snabb och lätt på handen när man målade.

Det folkliga bonadsmåleriets högkonjunktur varade under ca 100 år mellan 1750 och 1850. Under den första perioden användes mest avlagda linnevävar som underlag som beställningsgården stod för. Efterhand när papperstillverkningen industrialiserades blev pappersbonader vanligare och bonadstillverkningen i stort ökade eftersom det gick betydligt enklare och snabbare att måla den besvärliga temperan på det släta pappret än på de grova linnevävnaderna. Hela bonadsepoken blev till slut omodern och föll ur bruk 1870. Troligen bidrog utvecklingen och masstillverkningen av de betydligt billigare papperstrycken till detta.