Brevkorgen från Märta

I oktober 1997 lånade Märta Ramsay ut en spånkorg med lock till museet. Korgen hade funnits i Märtas familj i flera generationer och lånades ut till utställningen ”Ett brev betyder så mycket”. Korgens innehåll är både stort och brett; mappar fyllda med brev, brevbuntar, fotografier, tidningsurklipp och diverse andra dokument. Detta har bevarats av ett antal personer i Märtas familj under drygt hundra år och skildrar kärleksrelationer, familjedispyter, karriärer som kom och gick, ja hela liv i en kompakt förpackning utan handbok. Så vilka personer finns i korgen? Varför har det bevarats? Vad har inte bevarats? Vad kan korgen berätta om sin samtid?

I denna artikel ska vi försöka undersöka dessa frågor genom att lager för lager gå igenom vad som finns. Eftersom det är över 3 000 objekt i korgen visas här ett representativt urval.

Var kommer korgen ifrån?

Spånkorgen har texten "Doktorinnan Bergström" på locket och kan därför antas ursprungligen ha tillhört Ellen Bergström. Ellen, eller Nini som hon kallades av människorna i sin närhet, var född 1857 och arbetade som lärare och översättare av ungdomslitteratur på sin mammas skola. Hon var gift med doktorsexaminerade bibliotekarien Richard Bergström och många av breven i korgen är mellan detta till synes kärleksfulla par. Men breven i denna brevkorg sträcker sig från tiden innan deras äktenskap och Ninis födelse.

De äldsta breven i korgen är från Fredrique Hammarstedt, vilket var Ninis mamma. Fredrique Hammarstedt föddes 1823 och vid 33 års ålder, år 1855, tog hon över uppfostringsanstalten och skolan för flickor i Brunkebergs hotell, som hon var föreståndare för ända fram till 1881. Skolan var en flickpension och en av de mest ansedda i Sverige och Fredrique beskrevs som en tålmodig och moderlig pedagog. När skolan var verksam hade de bland annat blivande skolgrundaren Elina Benckert, kvinnosakskvinnan Gurli Linder och rösträttskvinnan Agda Montelius som elever. Fredrique fick tillsammans med sin make Gustaf Hammarstedt sex barn: Nini, Ester, Edith, Ruth, Märtha och Minna Hammarstedt. Ester och Nini är mottagarna av de flesta brev i korgen, där många är skrivna av deras systrar och syskonbarn.

Fredrique Hammarstedt på flickpensionatet under sent 1880-tal Lars Larsson
Ester Hammarstedt under tidigt 1900-tal. Bilden är från en minnesartickel från tidningen Idun 1925
Teckning av porträttritaren Maria Röhl. Föreställer Fredrique med barnen Nini (äldsta barnet), Ester (mellersta barnet) samt Märtha (minsta barnet). Ur en artikel om Fredrique i Idun 1922

Richard avled år 1893 och efter Ninis hastiga död i cancer 1903 stod deras fem barn utan både hem och föräldrar. Ester, som var en lovande författare, gav upp sina egna karriärsplaner och välkomnade Ninis och Richards barn hem till sig och uppfostrade dem som om de vore hennes egna. Ester gifte sig aldrig och verkar ha varit en mycket varm och intelligent kvinna, som fick mängder av brev från både sina syskonbarn, systrar och vänner. 1925 dog även Ester, saknad av både familj och vänner. Krister, Ellens yngsta son, bodde kvar hos Ester fram till hennes död och var den som samlade ihop materialet som finns i korgen. Efter Kristers död år 1961 hamnade korgen hos hans systerdotter, Märta Ramsey. Märta Ramsey lånade sedan ut korgen till Postmuseum 1997 inför utställningen "Ett brev betyder så mycket", för att sedan donera korgen i sin helhet till museet i mars 2002. Sedan dess har den stått på en hylla i museets arkiv. Fram till nu, våren 2021, då jag som praktikant fick uppgiften att digitalisera och skriva om materialet.

Korgens första lager

Det första som syns när en öppnar korgen är ett fotografi på Fredrique Hammarstedt och lärare på Uppforstingsanstalten och skolan för flickor i Brunkebergs hotell. Klicka på bilden nedan för att se närmare på fotografiet.

Korgens andra lager

När vi plockat bort det första lagret kan vi se hur böcker och brev kommer fram. I det andra lagret finner vi denna bok, med texten ”Ellen Hammarstedt” ingraverat i guldtext. När vi öppnar boken så finner vi mängder med brev, tidningsurklipp och annat som har samlats under åren. Bokens sidor är skrivna på, men det är inte Nini själv som har skrivit det, utan hennes mamma Fredrique. På de första sidorna av boken kan vi läsa ett brev skrivet till Nini där Fredrique skriver att den tillhör Nini.

Korgens tredje lager

Här finns nummer fem från 1925 av damtidningen "Idun Illustrerad: tidningen för kvinnan i hemmet". Den har en artikel uppslagen om Ester Hammarstedts liv och död. Tidningen gavs ut strax efter Esters död. Under tidningen finns en bok med präglad skinnpärm, fylld med brev till Ester och lite andra papper.

Korgens fjärde lager

Ytterligare ett lager ner hittar vi två dekorerade träplattor som hålls ihop med ett snöre samt en tidning. Mellan plattorna finner vi brev från Richard till sin fru Nini. Breven sprudlar av kärleksförklaringar och dikter, men även förslag på träffar och lite vardagliga frågor. Klicka på breven nedan för att läsa dem.

Korgens femte lager

I detta lager finns en lädermapp och sex fullpackade brevbuntar. Lädermappen, som troligtvis tillhörde Ester Hammarstedt, innehåller anteckningar, diverse dokument och ett och annat brevkort. Bland annat finns en studieplan från Statens skolköksseminarium, som erbjöd utbildningar för de kvinnor som kunde betala terminsavgiften.

Brevbuntarna är många och dess ägare är lite svårare att säkerställa, då breven både är adresserade till Ester och Nini, men även till "min käre vän", "käraste" och "min älskade syster". Det är inte heller alltid lätt att se vem breven är ifrån, på grund av fläckar eller krånglig handstil. Men de är många gånger väldigt vackert skrivna och bland lite roliga. Exempelvis i det första brevet nedan kan ni läsa en sjuårig Edith Hammarstedt skriva till sin storasyster Nini den tredje maj 1887 om vad hon gjort den dagen. Klicka på breven för att att läsa dem.

Korgens sjätte lager

Botten på korgen har nu börjat att skymta men ännu är det saker kvar. I detta lager hittar vi ett kuvert, vikt på mitten, som är adresserat till en löjtnant R. Ström. I kuvertets veck finns fotografier på bland annat ett antal släktingar. Under kuvertet ligger en lädermapp som främst innehåller brev, men även ett fotografi och en oanvänd almanacka.

Korgens sjunde och sista lager

Det sjunde och sista lagret i denna brevkorg innehåller sådant som en kan hitta längst ned i lådor hemma; det vill säga en salig blandning av något spännande, trasigt och lite märkligt. Här hittar vi ett tidningsutklipp från 1908 om en pigg, 80-årig Henriette Randel, en trasig ram och ett marinblått tygskärp. Dessa objekt är, i jämförelse med de fotografier och brev som låg ovanpå dessa, svårare att förstå varför de sparats, eller av vem. Men även om en inte alltid förstår allt material, så betyder inte det att det inte förtjänar att sparas och bevaras precis lika mycket som ett brev eller en dagboksanteckning. Bara för att jag inte förstår den röda tråden så betyder det inte att den röda tråden inte finns.

Utöver de tidigare nämnda arkivalierna så finns det tre kassettband i detta lager som innehåller en intervju av Lotte Edsbrand (Postmuseum) med Märta Ramsey. Under intervjun får Märta tala ganska fritt kring korgen och personerna vars brev finns med i korgen. Intervjun innehåller allt ifrån anekdoter till redogörelse om vem som var vem som var gift med vem. Bandinspelningen är från mars 2002 och spelades in i samband med donationen. Intervjun var tre timmar lång, nedan finns ett litet smakprov.

Så vad berättar korgen?

Korgen berättar om en tid då det skrivna ordet på brev betydde otroligt mycket. Som vi sett när vi läst breven så var det inte ovanligt att breven inleddes med en kärleksförklaring eller ett uttryck för saknad. Vi har också sett exempel på när brevets avsändare hade så mycket att säga att skrivandet även fortsatte på tvären av breven, för att få plats med så många ord som möjligt på varje sida. Vi kan läsa om hur Richard Hammarstedt skickade brev till sin fru Nini som han bodde med för att bjuda ut henne på middag, och hur en sjuårig Edith Hammarstedt skriver ett brev till sin syster om att hon samma dag har bränt bort en vårta. För den här familjen kunde brevskrivandet vara en vardaglig händelse. Att skicka brev kostade dock pengar, vilket innebär att detta vardagliga brevskrivande inte är representativt för hela befolkningen. Vi kan läsa brev om hur de reste, skickade dyra presenter och bodde i fina lägenheter på bra adresser. Skolan som Fredrique var föreståndare för var endast tillgänglig för samhällets toppskikt och den utbildning som Nini och Ester Hammarstedt fick ta del av var var något som de allra flesta under samma tid inte fick ta del av. Den verklighet som skildras i korgen representerar därför inte samhället i stort, utan en välbeställd minoritet.

Innehållet i lädermappen i korgens sjätte lager

Vad vi också fått se genom personerna i denna korg är den vikt en utbildning kunde spela. Skolan vid Brunkebergs torg lärde upp en mängd kvinnor som sedan arbetade hårt för kvinnlig rösträtt och allmän rätt till utbildning, något som vi idag kan ta för givet. Utbildningen ledde även till jobb som författare, översättare och inom läraryrket för inte minst Ester och Nini.

Korgen berättar även kvinnors historia, inte minst en utbildad och arbetande kvinnas historia. Att redogöra för framförallt arbetande kvinnor har historiskt sett varit svårt, då majoriteten av kvinnorna inte fångas upp i arkivmaterialet över huvud taget, eftersom arbetande kvinnor var en minoritet i en redan marginaliserad grupp. Även i detta material så är det svårt att ta reda på vad kvinnorna hade för arbete, då de först var fru, mor, syster eller moster för att först därefter vara en författare, översättare eller lärarinna. Vad Nini arbetade med var exempelvis något som endast gick att hitta i en artikel om hennes döda syster, då hon överallt annars refererades till som "doktorinnan Bergström", det vill säga gift med doktor Bergström.

På samma sätt som kvinnornas arbeten är frånvarande är även negativa känslor som ilska eller hat frånvarande i korgen. Mycket sorg och saknad, men aldrig någon irritation av något slag. Antingen så fick denna familj helt enkelt inga arga eller irriterade brev, eller så har de blivit slängda och bortsorterade under brevkorgens insamlande. Det senare alternativet känns mer rimligt, då det inte känns lika självklart att en sparar ett argt meddelande lika omsorgsfullt som ett kärleksfullt meddelande. Det innebär att vi inte får en hel bild av vilka personer som fanns representerade i korgen, utan en rätt ensidig. Vi kan dock anta att personerna som skrivit breven känt mycket kärlek till mottagarna av breven. I en annan artikel om korgen skulle det även vara relevant att undersöka rådande normer för brevskrivande. Kanske var det precis så brev skulle se ut? Oavsett hur få eller många som de hade eventuella dispyter med så invalideras inte den kärlek som faktiskt finns i breven och hur mycket de betydde för varandra.

Se samtliga uppladdade objekten i korgen

Referenser

Linder, Gurli, 1922. En flickpension i Stockholm för femtio år sedan. "Idun: Illustrerad tidning för kvinnan och hemmet". 34: 810-811. Bilder av Fredrique med barn är ritad av Maria Röhl Linder, Gurli, 1924. ”På den tiden: Några bilder från 1870-talets Stockholm”. Albert Bonniers Förlag: Stockholm Stenberg, Lisbeth, 2021. Arkivforskning- svårare än man kan tro. ”Arkiv. En tidsskrift om arkivets alla aspekter”. 2:18-21

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to