En storslagen herrgårdsbyggnad med välvårdade trädgårdsodlingar och krattade gångar – det låter som en romantisk dröm, men för friluftsmänniskan Gustaf Schröder tycktes de raka alléerna och tuktade träden allt för tillrättalagda. I boken En bruksbokhållares minnen beskrev han livet vid Kvarntorps bruk och herrgård.
I Värmlands Museums samlingar finns en rad föremål och dokument som har tillhört Gustaf Schröder (1824-1912). Bland dem en teckning som bär noteringen ”Förslag till vinjett till En bruksbokhållares minnen”. Teckningen visar ett skogsmotiv med en liten hare och i bakgrunden en koja, sannolikt en jaktkoja eller möjligen en kolarkoja.
Schröder skrev en lång rad böcker om jakt och fiske, både praktiska handböcker och spännande skildringar av äventyr i vildmarken. Han skrev också en serie ungdomsromaner om den värmländska skogsfinska befolkningen. Vid 1900-talets början var Schröder en av Sveriges mest lästa författare. Boken En bruksbokhållares minnen utgavs första gången år 1892 och i den beskrivs i detalj det som var Gustaf Schröders arbetsmiljö under många år, nämligen de värmländska järnbruken. Han började sin yrkesbana som redan som 18-åring och arbetade inom loppet av sju år på 1840-talet som bokhållare vid fyra olika värmländska bruk. Två av dem låg i nuvarande Forshaga kommun - Mölnbacka bruk och Kvarntorps bruk.
Om Mölnbacka, där Schröder arbetade i två år, skrev han kortfattat att han trivdes bra: ”Hos den förvaltaren kunde man ej heller gärna göra annat, ty det var en redlig, gladlynt och sin plats vuxen man, och vi hade blivit vänner.” Mer komplicerat blev det när han kom till sin nästa anställning vid Kvarntorps bruk. Han visste redan i förväg att brukspatronen på Kvarntorp hade dåligt rykte bland bokhållare och sades vara orimligt sträng och krävande. Den unge Gustaf fann sig dock ganska väl tillrätta med sin arbetsgivare, som han beskrev såhär: ”Han var en sjuttio års man med ett manligt och vördnadsbjudande yttre. Dragen voro grova, och de långa, yviga ögonbrynen antydde en viss barskhet, men denna förmildrades mycket av ett långt, mjukt och silverglänsande hår. Sin fylliga kropp uppbar han med god hållning, vadan hela figuren ingav vördnad, och man tyckte att just så skulle en mäktig brukspatron se ut.”
Frun i huset gjorde inte ett lika gott intryck. Schröder skrev att hon var kylig för att försöka verka förnäm, men han lät sig inte luras – han visste att hon innan giftermålet hade varit patrons hushållerska och noterade att hon hade ”ovårdad toalett och grova, högröda händer.” Patrons dotter fick det kärnfulla omdömet ”en bedagad, men fryntlig och gladlynt mö.”
Kvarntorps bruk och herrgård med omgivningar imponerade på Schröder, även om han inte kände sig riktigt hemma: ”Själva stället var den tiden mer ovanligt: en storartad herrgårdsbyggning, stora trädgårdar och parker, eleganta våningar, dyrbara möbler, talrik betjäning, eller sådant jag icke skådat på mina föregående platser. Här var allt i stor stil: älven, åbyggnaden och slättmarken. Där fanns intet av mina gamla kära bergkullar och skogsmarker. Själva floden flöt lugn och högtidlig ovan och nedan de fall hon gjorde vid sitt utlopp i den mäktiga Klarälven, vilken i en halvcirkel omslöt egendomen. Även denna älv flöt trött och sömning genom slättlandet; och ehuru trakten onekligen var vacker, gjorde den dock ett vemodsfullt intryck på mig. Den föreföll mig alltför städad: de snörräta alléerna, de tuktade träden, de ordningsfulla byggnaderna och de räta, välvårdade och krattade vägarna voro skogsbon för stela, man anade, att friheten var hotad”.
Möjligen kan man misstänka att upplevelsen av platsen färgades av den ordning som rådde vid bruket. Schröder skrev: ”Här var jag inom brännvinets område och omgiven av rapportörer”. Han var starkt emot alkohol och ville inte delta i det flitiga punchdrickandet. Han tog också illa vid sig av att bli ombedd att skvallra på sina kollegor och att själv känna sig påpassad: ”Det var klart, att här fanns någon rapportör, och detta föreföll mig mycket obehagligt… Jag märkte med mycken ledsnad, att jag icke själv var fri från misstroende.”
Schröder namngav inte de personer och platser han beskrev, men den vördnadsbjudande brukspatronen var lantmätaren Lars Gustaf Örn, som blev ägare till Kvarntorps bruk i början av 1800-talet. Han utökade verksamheten där vilket ledde fram till Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil år 1873.
Hustrun med de högröda skrovliga händerna hette Christina Johanna Wallström och var Örns andra hustru. I sitt första äktenskap var han gift med Sara Christina Bergius, som dog nästan 15 år innan Schröder kom till Kvarntorp. I död- och begravningsboken står att hon omkom genom en olyckshändelse vid 54 års ålder. I det äktenskapet föddes tre barn: sönerna Johan Oskar och Gustaf som gick i sin fars fotspår, samt dottern Lovisa. Hon var 33 år när den tio år yngre Schröder kom till Kvarntorp och beskrev henne som ”bedagad mö”. Någon mö var hon inte, hon hade varit gift i tio år med en major från den adliga släkten Uggla. Att hon framstod som bedagad är inte så konstigt. Under de år hon varit gift hade hon fått tre barn: en gosse som dog vid tre års ålder och därefter en flicka som bara blev fem månader. När Schröder mötte henne var hon mamma till ettårige Gustaf (som växte upp och blev general när han blev stor) och året därpå föddes en dotter (som växte upp och gifte in sig i den adliga släkten Lewenhaupt). Lovisa bodde i Säffle och var förmodligen bara på tillfälligt besök på Kvarntorp, så om Schröder inte kände till hennes familjeförhållanden är det kanske inte så märkligt. Dessutom får han väl vara ursäktad om inte alla detaljer i En bruksbokhållares minnen stämmer - boken skrevs nästan 50 år efter det att händelserna utspelade sig. Trots det ger den inblickar i sidor av brukslivet som vi annars inte skulle veta mycket om.
Idag är Kvarntorp fortfarande en fantastisk plats. När bruket blev del av bolaget Mölnbacka-Trysil blev herrgårdsbyggnaden disponentbostad och var det fram till 1960-talet. Sedan några år är herrgården ett Bed & Breakfast som får besökare från hela världen och de nuvarande ägarna har stor kunskap om och intresse för gårdens historia. Sedan Schröders tid har förstås mycket förändrats, åtskilliga av de många ekonomibyggnader som fanns då är sedan länge försvunna. Den faluröda flygel som han själv bodde i finns dock kvar. Likaså den långa allén som leder upp till herrgården – Schröder må ha tyckt att den var allt för rak, men för besökare som närmar sig idag ger den, tillsammans med ljudet av Kvarntorpsåns forsande vatten, en känsla av platsens långa och spännande historia.
En bokhållares minnen följdes år 1893 av en del två som fått namnet Från brukskontor och timmerskog. Dessa båda böcker och övriga titlar av Gustaf Schröder har kommit i nyutgåva genom Schrödersällskapets skriftserie. Läs mer på sällskapets hemsida: www.gustafschroder.se
