Selma Lagerlöf - en svensk skräckförfattare

Selma Lagerlöf föds den 20:e november 1858, och växer upp i en tid då den moderna spiritismen är på framfart i västvärlden och så även i Sverige. Spiritism är en övertygelse om att det går att kontakta avlidna personer, då de efter döden befinner sig i en slags andevärld. Under 1700-talet råder upplysningstid i västvärlden, vetenskapen och det naturliga står högst i kurs. Redan vid den här tiden började dock intresset för andar bli ganska stort, och omkring den här perioden börjar man utöva seanser, för att kontakta de döda. Ett stort namn inom denna mystiska rörelse var under 1700-talet vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg, han uppgav sig ha kontakt med en andevärld. Enligt Swedenborg var denna värld en ljus plats, och andarna var goda och allvetande. Det hävdades att med hjälp av dessa andar kunde han exempelvis under ett besök i Göteborg år 1759 veta att det brann i Stockholm och han kunde då berätta att detta hänt innan nyheten från Stockholm nådde staden. Upplysningstiden förde alltså inte bara med sig förnuft och vetenskap, utan också en längtan efter det vi inte kan förstå, en längtan efter mystik. Fortfarande under 1800-talet verkar det starka intresset för spöken och andar ha funnits i alla samhällsklasser. Strömningar och ideer från både spiritismen och Swedenborg går att avläsa i Selmas berättelser.

I brev hon skickat till sina när och kära har Selma Lagerlöf flera gånger skrivit om sitt intresse för det övernaturliga. Bland annat i ett brev till den nära vännen Sophie Elkan år 1912, där hon skriver att bara ett ”litet tunt förhänge” skiljer henne från den andra sidan, och de övermänskliga ting hon kan få uppleva där. Selma har också gett uttryck för tron på en mänsklig själ, som hon menade är en slags skapande osynlig människa som finns inuti oss. Enligt författaren Elin Wägner, som bland annat skrivit böckerna Selma Lagerlöf 1-2 (1942-1943), så ska Selma berättat att hon hade en ledsagare med sig under hennes skrivprocesser, bland annat under arbetet med romanen Körkarlen (1912), Selma kallade denna för den dolda människan. Genom sina berättelser undersöker hon det ockulta och det fördolda, hennes historier kan samtidigt behandla ämnen såsom svek, försoning, kvinnlig frigörelse, alkoholism och sjukdom. Den här typen av ämnen, som då också var viktiga för Selma, framförs med hjälp av spöken, mord och suggestiva miljöer.

I flera av Selmas kända romaner använder hon sig av skräckromantiska inslag och motiv. Stora föregångare inom denna genre är exempelvis författarna Edgar Allan Poe och Mary Shelley, deras böcker lästes gärna och inspirerade flera av våra svenska författare runt sekelskiftet 1900. Något som då är typiskt för det skräckromantiska är känslan av melankoli, snarare än att läsaren ska bli skrämd. I flera av Selmas historier som involverar spöken och skräck så finns melankolin närvarande. Ett exempel på detta är hennes debutroman Gösta Berlings saga (1891), som inte är en klassisk skräckhistoria, men med skräckromantiska inslag. Bland annat i beskrivningen av karaktären den onde brukspatronen Sintram, han sägs då vara en person som man bara behöver titta på, för att förstå att han är ond. Han klär ut sig, passande nog, till djävulen och drar igång en massa otyg för romanens karaktärer. Han framställs nästan som överjordisk i sin ondska, och ibland funderar man på om inte Sintram kanske på riktigt är den hornbeklädda. Detta sker i kapitlet “Julnatten”, det är inte ovanligt att Selma placerar sina skräckberättelser just kring jul och nyår. Kring denna tid är mörkret intakt och gör sitt yttersta för att egga vår fantasi. Vidare så är juletiden en period där familj och vänner samlats för att fira tillsammans ett ypperligt tillfälle för historieberättande, och inte minst då spökhistorier. Det här innefattar tiden innan Kalle Anka, och alla andra typer av modern underhållning runt julledigheten, men man kan ändå tänka sig att denna tid sedan länge är förknippad med rysliga historier att roa sig med.

De typer av skräckromantiska motiv som Selma använder sig av kan också handla om miljöer, klassiska sådana är exempelvis slott, gods, källare och kyrkogårdar. Tittar vi närmare på Körkarlen så inleds denna historia en nyårsnatt på en kyrkplantering. Resan fortsätter sedan in i klaustrofobiska rum och fängelseceller där huvudkaraktären ställs inför de svåra mötena med människor i deras dödsögonblick. För att berätta historien om hennes otrevlige huvudkaraktär David Holm och alla hans dåliga egenskaper så använder sig Selma av en spöklik tillvaro där David Holm måste arbeta som körkarl åt döden. Detta är ett hemskt jobb, körkarlen kör en gammal kärra som är så sliten att det nästan inte finns något som håller ihop den, och hästen är i minst lika dåligt skick. Känslan av att han är fången och isolerad förstärks av det eviga gnisslandet som kärran ger ifrån sig. I likhet med den brittiske författaren Charles Dickens En julsaga (1843), så får David Holm ge sig ut i natten, i sällskap av förra årets körkarl för att möta de vars liv han på ett eller annat sätt förvärvat.

De skräckromantiska miljöerna är också högst närvarande i romanen Den Löwensköldska ringen (1925), gravkammare, kyrkogårdar och gamla gods med trånga gångar och trappor. Hämnd är ett centralt tema i berättelsen, då den här eftersöks av både de levande och de döda, och det hela är höljt i ett spöklikt dunkel. Romanen utspelar sig under många år, och börjar med den döde general Löwensköld som bestals på sin guldring från graven, i sitt sökande att få tillbaka sin kära ägodel dödar han alla som får ringen i sin ägo. Tillslut ger han sig på sin egen familj, när ringen väl hamnar där, och baron Adrian Löwensköld råkar ut för hans vrede och stryker nästan med. I kapitlet där Adrian blir offer för generalen flikar plötslig författaren själv in. Bland annat nämns det att berättelser som denna, om spöken och det övernaturliga, är som att “lyfta en flik av slöjan framför det ovetbara”, detta låter obevekligen bekant med det som Selma gav uttryck för i ett tidigare nämnt brev. Det sätts här ord på Selmas egna funderingar kring sina och andras berättelser om spöken, mitt i romanens händelsecentrum. Hon avslutar kapitlet starkt med mystiken på topp, de spiritistiska strömningar som hon intresserat sig för gör sig här hörda: “någon av dem, som redan nu kan se den verklighet, som ligger bakom den verklighet, vari vi nu leva, kan tyda gåtan.”

I kortromanen Herr Arnes penningar (1903) inleder Selma med ett väldigt blodigt avsnitt, där Herr Arne och hela hans familj blir brutalt mördade, utom styvdottern Elsalill. I just denna del av boken visar Selma på hennes känsla för skräck, utan inslag som spöken och gengångare. Ondskan hos människor, mördandet av de oskyldiga och försvarslösa som ber om nåd, samt efterspelet då byborna kliver in i stugan där blodet strilar ut över tröskeln. Efter detaljerade scener med blodstänk och sargade lik återgår Selma till sina övernaturliga motiv, Herr Arne och hans familj lämnar efter sig olyckliga andar som söker hämnd. Herr Arnes sondotter, som mördades i massakern, hemsöker Elsalill för att avslöja att mördarna nu finns i hennes direkta närhet. Återigen infinner sig här melankolin, och ett blodigt skräckdrama lämnas bakom oss. Precis som inom spiritismen och enligt Swedenborg så är inte andarna efter avlidna människor onda. Selma visar på att det istället är de levande som kan skada oss och begå de värsta brotten.

Vid läsning av Selma Lagerlöfs noveller så går här att upptäcka hennes fallenhet för att skriva otäcka spökhistorier. I julberättelsen Karln finner vi återigen några av de ideer som Swedenborg förde med sig, spöket i berättelsen kallas för “karln” och han uppges vara ett snällt spöke som vet vart exempelvis borttappade silverskedar har tagit vägen i huset. Karln skrevs redan 1891 men utgavs inte förens 1949, och just denna historia återanvändes i Den Löwensköldska ringen, i delen som handlar om spöket på Hedeby, som då är general Löwensköld. Mot slutet av berättelsen blir det mer eller mindre oklart vad “karln” har för några intentioner, är har verkligen god? Precis som baron Adrian i Den Löwensköldska ringen så blir en av sönerna i Karln utvald och hämtad av spöket för att följa efter detta till okänd destination, det hela börjar med nyfikenhet och slutar i fasa. Trots att denna historia står utan kommentarer från författaren kan vi här ändå förstå Selmas egna funderingar kring spöken och andar, som skrivs ut på boksidorna. Samma typ av underliggande tankar står att finna i novellen Spökhanden (1898), en berättelse som börjar som en klassisk spökhistoria, för att sedan utvecklas till att behandla relationen mellan en man och en kvinna, och i grund och botten belysa samtida maktförhållanden och könsroller. En doktor blir kallad till sin fästmös hus sent en natt, då hon ska ha blivit från vettet efter att hon sett en spökhand i sitt rum, han går längs de mörka gatorna förbi sockerbruket. Spöket är känt för att ha funnits i fästmöns hus under en lång tid, och ska skrämt flera tidigare boende och besökare. Han funderar på informationen som har väckt honom och han imponeras av spökets kraft att hålla sig kvar i människors tankar, när det trots allt inte har setts till på över 20 år. En fundering som känns högst relevant, då tron på spöken är något som har hängt med i tusentals år, trots att det är ganska få som faktiskt säger sig ha sett ett.

Spöket i Vilarstensbacken från Selmas berättelser om Mårbacka (1922), är alltså berättelser som hon själv växt upp med. Denna historia bjuder på ett mord samt ett huvudlöst spöke efter en präst, som står och väntar i backen på förbipasserande i mörkret. Platsen där spöket ska ha uppenbarat sig finns utmärkt när man reser till Mårbacka i Östra Ämtervik i Värmland. Om man är modig kan man alltid unna sig ett besök till Vilarstensbacken en mörk höstkväll. Mystiken uppslukar Selma som person, och den omger henne i naturen runt hennes hem. Genom hennes funderingar, intresse och efterforskning så har Selma Lagerlöf gett oss många rysliga historier att försvinna i. Dessa nämnda ovan är några av dem, och speciellt bland hennes kortprosa finns många fler fina exemplar. Den bilden som Selma vanligtvis får stå för, som den vise sagoberättaren, borde även kunna innefatta det faktum att hon också är den store skräckförfattaren.

Artikel skriven av Ida Mölder, Värmlands Museum

Vidare läsning: Vålnadernas historia, Västerbro (2019). Litteraturens historia i världen (2019).