Engelbrekts kula

Engelbrekt Engelbrektsson var antagligen född på 1390-talet i nuvarande Ängelsberg. Han var bergsman, alltså en storbonde som bedrev bergsbruk, och kom från en invandrad lågadlig tysk släkt. Han blev ledare för en rad lyckade uppror som bland annat riktade sig mot kungen Erik av Pommern. Tillsammans med Erik Puke (?-1437) och Karl Knutsson Bonde (1408-1470) valdes han till rikshövitsman. Vid en resa från Örebro till Stockholm mördades han på en ö i Hjälmaren 4 maj 1436. Erik Puke avrättades 1437. Karl Knutsson Bonde kröntes till kung 1448.

Efter mordet på Engelbrekt fördes hans kropp av traktens bönder till Stora Mellösa kyrka. Något senare togs den till Örebro och begravdes i Örebro kyrka (St Nicolai kyrka).

Engelbrekt hade hunnit bli en känd och mycket populär man. Nästan omedelbart föddes en kult omkring honom. Historikern Nils Ahnlund (1889-1957) skriver:

”Väsentligen mot bakgrunden av sorgen över E:s död och förbittringen över mordet ha vi att se den helgondyrkan, som inom kort började komma den mördade till del. På en begynnande Engelbrektskult hänsyftar måhända redan – visserligen i närmast negativ riktning – en punkt i de på provinsialkonciliet (kyrkomötet) i Söderköping hösten 1436 fattade besluten. Något senare omnämnas uttryckligen de underverk, som ansågos tima vid folkhjältens grav i Örebro.”

Även som död var Engelbrekt uppenbarligen ett hot mot den bestående ordningen. Kulten av honom gick dock inte att hejda. Som så ofta i historien blandades religion och politik samman. Under sin livstid hade han inte gjort sig känd som särskilt gudfruktig. Men nu blev han, mer eller mindre, ett lokalt helgon. Ryktet gick att sjuka människor blev friska efter ett besök vid hans grav. Under lång tid framåt omnämndes han oftast som ”helge sankt Engelbrekt”. Detta vid en tid då helgonförklaringar inte måste göras av Påven utan kunde ske på biskopsnivå.

Strängnäs biskop Thomas (1380-1443) var Engelbrekts vän och stödde kulten. Sannolikt gjorde dock varken han eller någon annan, en formell helgonförklaring. Det finns i alla fall inga spår efter någon sådan. Engelbrektsvisan, varav Biskop Thomas frihetssång utgör de sista stroferna, skrevs av denne redan 1439. Kanske var det också han som på latin författade Engelbrekts gravskrift som ska ha varit målad på kyrkväggen i Örebro:

"Engelbertus, natione Suecus, parvus corpore & multa præclara complens opere, regem Ericum Pomeranum expulit de regno, vicit ciuitatom Stockholmensem plenam Dacis & Theutonicis, & fugavit illos de regno, ac recuperauit amissa Reipublicæ bona, ad debitum omnia statum viriliter reducens, a quodam Magno Benedicto Sueco, malum pro bono referente, in bona fide nequiter occisus est. Cujus anima requiescat in perpetua pace. C quater & semel M, quater X si bis duo demas Est Engelbertus Maji quarta luce peremtus."

När avskriften gjordes var texten gammal och svårläst. Kanske haltade också latinet på vissa ställen. I Johan Lindström Saxons (1859-1935) översättning lyder texten så här:

”Engelbrekt, svensk till börd, liten till växt, uppfyllande många lysande verk, fördrev konung Erik av Pommern från regeringen, besegrade Stockholms stad, som var uppfylld av danskar och tyskar och utdrev dessa ur riket, samt återtog statens förlorade gods, manligen återförande allt i vederbörligt skick; men blev av en viss Måns Bengtsson, en svensk man, som gav ont i vedergällning för gott, skändligen dödad. Hans själ vile i beständig frid! När man skrev fyra C, ett M, fyra X minus fyra. På det året den fjerde Maj var Engelbrekts dödsdag.”

En del av denna text återfinns på den bronskula med cirka 12 cm diameter, som finns i Örebro länsmuseums samlingar. Det är det sista konkreta spåret efter Engelbrekts grav och den religiösa kulten av honom. Det är en oansenlig kula vars ålder är osäker, kanske är den från 1700-talet då graven redan varit borta sedan lång tid tillbaka. Så här skriver landsantikvarien Bertil Waldén (1901-1963) på museets katalogkort 1929:

”Kula, brons, med graverad inskrift = avskrift av den minnesskrift över Engelbrekt som innan 1594 fanns å muren i Nikolaikyrkan, jämte Engelbrekts vapen och däromkring: Har tillhört Ljuskrona som förr hängt utanför hjeltens graf. Kulan har tillhört en ljuskrona, troligen från 1700-talet; inskriften torde ha anbragts därå först sedan kronan lämnat sin plats i kyrkan.”

Till museet kom kulan som en gåva 1913 från Elsa Hallgren som hittat den på sin vind. Engelbrekt var nästan, men inte riktigt helt, bortstädad. Denna ”bortstädning” tycks ha skett i omgångar. Den nye kungen Karl Knutsson, som satt på tronen mycket tack vare Engelbrekt, var inte intresserad av någon konkurrent, varken levande eller död. Redan under hans tid görs försök att tysta ner Engelbrekts politiska och religiösa betydelse. I slutet av 1520-talet kommer sedan reformationen då kyrkorna rensas på helgonfigurer. Under 1600-talet kalkas de medeltida väggmålningarna över. Rensningar och moderniseringar fortsatte fram till början på 1900-talet.

Engelbrekt kom sedan på modet ibland och undertrycktes ibland. Ibland fick han vara nationalist och ibland upprorsman. Han har tjänat alla tänkbara olika syften – religiösa, politiska och kommersiella, från yttersta vänstern till yttersta högern. Till exempel gav Örebro länsmuseum under ett antal år ut en liten tidskrift som hette Engelbrekt.

Engelbrekts historiska betydelse har också värderats olika. Historikern Lars-Olof Larsson (1934-2020) jämför honom med internationella storheter:

”Det är vid Jan Hus och Jeanne d’Arcs sida som Engelbrektsgestalten hör hemma i ett vidare internationellt perspektiv.”

I St Nicolai kyrka finns idag ett Engelbrektskapell. Det är en sentida konstruktion. Om Engelbrekts kvarlevor finns kvar någonstans i kyrkan vet man ingenting om. Svenska kyrkan skriver så här på sin hemsida:

”Spekulationer har förekommit om att han skulle ha återförts och jordats invid Stora Mellösa kyrka, dit hans kropp fördes av bönder efter mordet […]. Andra spekulationer är att Engelbrekts stoft förvarats en tid i S:t Nicolai kyrka, och att det sannolikt sedan flyttats vidare för att undvika helgondyrkan.”

Inte heller Svenska kyrkan av idag verkar vilja kännas vid Engelbrekt. Det tycks dock troligt att graven fanns i St Nicolai kyrka åtminstone fram till slutet av 1500-talet och att det då fortfarande också fanns rester av en Engelbrektskult. Nu är det sista spåret en oansenlig bronskula.

Artikeln är finansierad med medel från Kyrkoantikvarisk ersättning, Svenska kyrkan. Dnr. FKAE 2020-1038