Cancerns gåta av Ruben Nilsson

På en vägg i Örebro länsmuseums magasin hänger en stor tavla. Den är glasad, har en kraftig enkel grå ram och är kanske 2 x 1,5 m. Längst upp på tavlan står följande rubrik fördelad på fyra rader:

”Centrifugalschema. Blodkropp. Katz system. Infektion.”

Under rubriken finns en bild eller ett slags diagram eller kanske flera olika. Det är ett antal olika cirklar med text liksom i lager. En del är lättläst, annat svårare – det känns nästan som om vissa textavsnitt sjunkit in i bilden. Någon tydlig läsordning finns inte. Bland de olika fragmenten kan till exempel utskiljas:

”Diskans från Solens vulka”, ”Är ljuset rent får jag Hög, Ädel vibration samt radiumurladdning. Som Kärn – Ljud i Ljus”, ”Äggvite-Byggnader”, ”Grund-Kub III. Plan-Kub VIII”, ”Ljud Disharmoniska. Violin Oktav”.

Det är hisnande och det gäller att hålla balansen. Tavlan är gjord av en man som stora delar av sitt liv vårdades på ett mentalsjukhus. Den är inte avsedd som ett konstverk utan är ett allvarligt försök att bidra till lösningen av cancerns och epilepsins gåtor. Ur den synvinkeln har tavlan inget som helst vetenskapligt värde. Behöver man därför inte ta mannen som skapade den med sådan stor möda, på allvar? Och kan man istället se hans tavla som ett konstverk? Kanske har tavlan idag sitt stora värde som konstverk, men hur ska man kunna se det så med bibehållen respekt för upphovsmannen.

Han hette Ruben Nilsson (1886-1962). Han var född i Sunne, utbildade sig som dekorationsmålare på Tekniska skolan i Stockholm, den skola som senare skulle bli Konstfack. Tillbaka i Värmland startade han en färghandel som blev mycket framgångsrik. Han blev en rik man som ägnade sig åt välgörenhet och forskning. Detta blev han besatt av. Släkten blev orolig för honom och 1948 blev han intagen på Mariebergs sjukhus i Kristinehamn. Där fick han diagnosen schizofreni och blev kvar till sin död.

Ruben Nilsson var en ovanlig patient på mer än ett sätt. I Mariebergs sjukhus personaltidning Kannan från 1998 finns en artikel med rubriken Ruben Nilsson – en forskande patient. Där står:

”Ruben Nilsson var ingen vanlig patient. Det tycks även överläkaren Josef Katz ha förstått. Ruben fick ett eget rum där han kunde ha sitt stora mikroskop och fortsätta sin forskning. I Sunne hade han låtit befolkningen äta mediciner som han hade blandat själv efter egna recept och han fortsatte att behandla även patienter på Marieberg.”

Tydligen hade Ruben Nilsson en stark medkänsla för människorna omkring sig. Han ville hjälpa. I hans medvetande ingick vetenskap och tro en blandning. Kanske kan den beskrivas som att han klädde sin tro i vetenskaplig dräkt.

När Mariebergs sjukhus lades ner samlades många minnen, bland annat mycket av det som Ruben Nilsson skapat, i ett litet museum. Men när byggnaden som hyste museet såldes så skingrades samlingarna och mycket av Ruben Nilsson verk försvann.

Det är inte lätt att bestämma vilken berättelse om Ruben Nilsson som är den viktigaste. Man får, efter bästa förmåga, balansera de olika berättelserna mot varandra. Han personliga levnadsöde. Hans del i sjukvårdshistorien. Hans forskning. Hans konst…

Hans bilder kanske är och förblir obegripligt nonsens utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Men den dova, mystiska, poetiska, konstnärliga kraft som de utstrålar, kan inte ignoreras, oavsett hans avsikter. Sådana är konstens villkor – den tolkas och tolkas om av sina betraktare. Den växlar från att inte ses som konst till att göra det. Det finns mer än en likhet mellan Ruben Nilsson och Hilma af Klint (1862-1944) – hon vars verk tidigare sågs som spiritistiska prov utan värde men som nu beundras över hela världen. I ett konstsammanhang kan Ruben Nilsson faktiskt få vara något mer än bara en kuf. Genom sin tro bröt han igenom väggar som han inte avsåg – han blev inte en stor vetenskapsman men kanske en stor konstnär.

Artikeln är finansierad med medel från Kyrkoantikvarisk ersättning, Svenska kyrkan. Dnr. FKAE 2020-1038