Så fungerade fattigvården i Kållered förr i tiden – de mest utsatta såldes på auktion

Hur fungerade socialtjänst, stödboende, ekonomiska bidrag, försörjningsstöd med mera förr i tiden? Det korta svaret: inte särskilt bra.

Offerkista i Kållereds kyrka. Två inkast - ett för stora och ett för små pengar. Två lås, ett för prästen och ett för klockaren. Kållereds Hembygdsförening

Det var i det stora hela upp till respektive kommun att bestämma hur fattigvården skulle skötas och det var olika i olika delar av landet. Mycket av stödet till samhällets fattigaste gavs av släktingar eller grannar som hade det bättre ställt. Men det var helt upp till deras goda vilja.

Kommunalstämman i Kållered hade den 25/10 1851 fastställt ett fattigvårdsreglemente. Det följde i stort sett ett tidigare (1850) fastställt reglemente.

1918 kom en ny svensk fattigvårdslag. Den innebar bland annat att en speciell nämnd, Fattigvårdsstyrelsen, skulle inrättas i varje kommun. Kyrkan och kyrkostämman spelade en central roll i fattigvården.

I de gamla handlingarna finner man också att kommunen kunde anvisa behövande till arbete ”inom eller utom samhället”. Liknande tankar framförs ju även idag och är således inte nya.

Fattigvård på 1800-talet

Gårdshus på Äpplekullevägen. Ett torpställe där bland annat Båtsman Hållman har bott. Huset byggdes på 1800-talet och revs på 1980-talet. Kållereds Hembygdsförening

Thure Bjerrhede (1918–2004) var en mycket aktiv medlem och en av grundarna av Kållereds Hembygdsförening. Han gjorde i en av hembygdsföreningens skrifter en sammanställning angående fattigvården i Kållered. Skriften är i sig mycket intressant och går att beställa från Kållereds Hembygdsförening.

År 1900 var Kållereds befolkning 618 personer, att jämföra med år 2020 då den var ungefär 7 500. Vid 1900-talets början fick invånarna till största delen sin försörjning genom jordbruk. De flesta i jordbruket var fattiga men hade så de klarade livhanken. Det blev sällan överskott i verksamheten.

Undantag

Vissa äldre kunde få sitt uppehälle genom att de fick bo ”på undantag” i en stuga hos sina barn eller någon släkting. Hembygdsföreningen har inte hittat någon undantagsstuga i Kållered. Från 1800-talet och en bit in på 1900-talet indelades de behövande i tre klasser: 1. Rotehjon, som var i behov av varaktig och hel försörjning, i allmänhet gamla, orkeslösa eller vanföra personer. Med vanför menades person med allvarlig funktionsvariation. 2. Fattighjon, i behov av större eller mindre understöd. 3. Tillfälligt behövande, såsom arbetslösa, av sjukdom eller olycksfall drabbade.

Fick vandra omkring

Rotehjonen fick vandra omkring mellan gårdarna på en rote. I Kållered fanns sex rotar. En rote bestod av tre hemman eller mantal. Mantal är ett mått på gårdens bärkraft, inte dess storlek, och låg bland annat till grund för hur mycket skatt som skulle betalas.

Den som ägde ett helt mantal fick ge husrum och mat till ett rotehjon fyra månader per år. Ägaren till ett fjärdedels mantal fick ansvara för hjonet i en månad och så vidare. Eftersom de flesta gårdarna i Kållered var ett fjärdedels hemman eller mindre så innebar systemet täta flyttar för rotehjonen.

Fattighjon eller tillfälligt behövande fick hjälp med kontanter eller mat och kläder direkt ur fattigkassan efter behovsprövning. "Dock skola sjukliga hjon samt barn utpensioneras till vederhäftiga personer på samhällets bekostnad".

Utpensionering var inte något annat än en bortauktionering till den lägstbjudande. Beroende av var hjonen hamnade så fanns risken att de skulle få dålig behandling och skötsel.

August Andersson född 1853 kallades ”Åjacken” för sitt ständiga suckande. Känd för sin längd och sina stora fötter. Han hade spelat bort sitt arv, ett lantbruk, på lotteri och fick framleva sina dagar som dräng på en gård i Torrekulla. Kållereds Hembygdsgille
Robert Pettersson, dräng på Ekans gård. Foto från Brattåsgården där han fick det bra. Robert, född i Lindome, förlorade tidigt sina föräldrar och blev bortauktionerad som barn. Kållereds Hembygdsgille

Regler för arbetslösa

"Arbete skall om möjligt anskaffas åt arbetslösa med hushåll, helst under deras tak eller i närheten av deras bostad. Gäller det ogift, änkling eller änka utan barn, äger styrelsen rätt att var som helst, inom eller utom samhället, anvisa dem arbete, lämpat efter deras kön, ålder och förmåga".

Kommunen hade alltså rätt att anvisa arbete på annan ort än hemmaorten. Understödsgivare inom roten kunde i stället för att hysa hjonet på gården pensionera ut denne för den tid han var underhållsskyldig.

Det betyder att det gick att köpa dig fri från sin skyldighet att ta hand om hjonet. Dock krävdes styrelsens godkännande.

Fördelning av hjonen

”Olas” Heljered Västergård cirka 1940. Döttrarna Hilda och Ada reste till Amerika. Kållereds Hembygdsgille

Rotehjonen utlottades varje år mellan lediga rotar. Fanns det inte så många hjon att det räckte till alla rotarna fick de lediga rotarna erlägga vakansavgift till kommunalkassan med 5 kronor per månad.

När ett hjon dog skulle tillhörigheterna auktioneras ut och behållningen tillfalla kommunen.

Om något rotehjon var mer besvärlig att försörja än de andra hade styrelsen rätt att, för att den ena roten inte skulle vara mera belastad än den andra, genom omgång på samhället (rotarna) anvisa honom försörjning. Detta innebar att ett sådant hjon skulle cirkulera i alla rotarna i stället för inom en rote.

Båtsmansänkan Skara-Johanna

”Skara-Johannas” gravsten. Kållereds Hembygdsgille

Det finns en berättelse om båtsmansänkan, fattighjonet Skara-Johanna. Hon bodde i en stuga som var liten och usel. Där bodde förutom Skara-Johanna, den vuxne styvsonen, två barn och en ko. Kållered hade inte någon fattigstuga och därför kunde hon också ta emot ”inhysingar”, sådana som inte hade någon bostad. För dessa fick hon en liten slant ur socknens fattigkassa.

Om någon som fått stöd av fattigkassan fick bättre ekonomi så skulle denne betala tillbaka det han fått i försörjningsstöd. Det var styrelsens plikt att bevaka att dessa stödbelopp återbetalades. Styrelsen ansvarade själva att personligen betala beloppet till kassan om man inte fick tillbaka pengarna.

Glad över förändringen

När jag läser om hur fattigvården fungerade förr är jag tacksam för att jag inte levde som fattig vid den tiden. Det var också då, för drygt 100 år sedan, som den omfattande emigrationen till Amerika ägde rum. Den stora orsaken var fattigdomen i Sverige. Även om det finns fattigdom och elände i Sverige nu också så går det inte att jämföra med den tidens misär.

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Share to