main article image
Wilma Strömberg Attribution-NonCommercial (CC BY-NC)

Posten och tomtarna

De varelser vi kallar för tomtar dyker upp i allsköns former och färger, på alla möjliga olika ställen. Ibland finns det bara en, Tomten med stort T, och ibland är det många små nissar eller gårdstomtar. Många av tomtarna har ett uppdrag i juletid: att dela ut paket och julhälsningar, ett uppdrag som de har gemensamt med brevbärare och andra som jobbar med post. Var syns tomtarna i postväsendet, och på vilka andra platser kan det postala möta tomtarna?

Tomtar, brevbärare och julkort

Varje jul reser en uppsjö av tomtar från hus till hus via posten, i form av illustrationer på julkort. I Sverige har det skickats vykort med julhälsningar per post sedan slutet av 1800-talet, och det kanske allra vanligaste motivet såväl nu som förr är tomtar och tomtenissar av olika slag.

Bilden av tomten varierar beroende på tid och plats. På äldre julkort, då motiven på svenska julkort ofta importerades från Tyskland och andra delar av Europa, syns den ståtlige St. Nikolaus med lång rock och släde. Så småningom började allt fler tomtar tecknas i Sverige, och andra, lokala typer av tomtar utvecklades. En av de flitigaste och mest populära svenska illustratörerna för helgkort var Jenny Nyström (1854-1946), och i hennes konst fördes St. Nikolaus, gårdstomten ur nordisk folktro och andra tomteversioner samman. Jenny Nyström, Aina Stenberg och andra svenska konstnärer skapade gårdstomtar, nissar och tomtar i alla åldrar som kunde dela ut presenter eller äta gröt lika gärna som flyga flygplan och bygga snökojor, som alla färdats med post och kommit med hälsningar människor emellan.

Brevbärarna som delar ut kort, brev och paket i juletid dyker även ibland själva upp på julkorten, bärandes paket eller brev. Nedan finns fyra exempel på helgkort från Sverige, Tyskland, USA och Danmark som föreställer både unga och gamla brevbärare. På två av korten syns även förväntansfulla barn som entusiastiskt möter brevbärarna, inte olikt hur barn kan vänta på och möta en tomte som kommer med paket.

Post och tomtar i fiktion

I boken Tomtemaskinen (1994), som även var julkalender i SVT 1993 och blev tecknad film 2005, bygger gubben Pettson i hemlighet en mekanisk tomte för att kunna uppfylla sitt löfte till katten Findus om att tomten kommer komma på besök på julafton. Medan Pettson jobbar är Findus ute på egna äventyr, och stöter flera gånger på en mystisk brevbärare, som försvinner spårlöst lika snabbt som han dyker upp. När julafton väl kommer tappar Pettson hakan när en till synes livs levande tomte i brevbärarens storlek dyker upp istället för maskinen han byggt och frågar om där finns några snälla katter. Findus julklapp från tomten är en snökula med en figur i som precis liknar brevbäraren han träffat, och Pettson upptäcker att skägget på hans tomtemaskin är borta, som om någon tagit det.

Ytterligare en klassisk svensk saga där posten och idén om tomten möts är Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975). Huvudpersonen Karl-Bertil stjäl paket som rika människor skickat till varandra, och delar sedan ut dem till fattiga människor istället. Karl-Bertil blir inspirerad av Robin Hood, men kan också anses ta på sig själv rollen som tomte, en figur som kommer med presenter på julafton till dem som han tycker förtjänar det. Presenterna kommer han över tack vare sitt feriearbete på postens paketavdelning.

Ett nyare, internationellt exempel är den spanska Netflix-filmen Klaus (2019). I den nedgångna, isolerade staden Smeerensburg blir huvudrollen Jesper tvingad att börja arbeta som brevbärare och upprätta ett fungerande postkontor. Det tycks vara ett hopplöst arbete att få stadens invånare att skicka några brev eller paket över huvud taget, tills Jesper stöter på den ensamme, store och vitskäggige Klaus, som har ett hus fullt av leksaker ingen använder. Jesper berättar för stadens barn att snälla barn som skickar ett brev till Klaus och berättar vad de önskar sig kan få en leksak. Snart myllrar postkontoret av aktivitet om dagarna, och om nätterna ger sig Jesper och Klaus ut för att dela ut paket till barnen.

Något alla dessa berättelser har gemensamt, utöver sina postala teman, är att jultomten inte figurerar som vi känner till honom, en magisk figur som dyker upp en gång om året med presenter som hans nissar tillverkat (även om både Klaus och Findus brevbärare är omhöljda av en viss mystik och magi). Men tomtens uppgift, flera av tomtens olika karaktärsdrag, och de positiva känslor som förknippas med tomten finns med, utförs och återskapas av vanliga människor, på olika sätt i samarbete med eller med hjälp av post, paket, brev och brevbärare.

Verkliga posttomtar

I Postmuseums samlingar finns elva stycken figuriner som föreställer jultomtar, gårdstomtar och trädgårdstomtar, vilka alla bär postväska, posthorn, eller brev. En av figurinerna ser ut att från början ha varit en tomte utan koppling till posten, som senare fått ett tillägg av en väska med Postverket och Postens blå posthorn på. Dessa “posttomtar” är del i den samling av brevbärarfiguriner som tillhörde brevbäraren Rolf Sultan. Rolf Sultan brukade även klä ut sig med vitt skägg och tomteluva när han delade ut post veckan innan jul, och var på så sätt själv en posttomte, en verklig version av figurinerna i sin samling och tomtarna i Klaus eller Tomtemaskinen. Alla hans figuriner går att se samlade på Digitalt museum.

Traditionen att klä ut sig till tomte gör att ‘tomte’ närmast blir en roll som kan axlas av vem som helst som känner ett kall. Någon annan som burit den metaforiska luvan är Elsa Holst, som 1954 kontaktade Postverket och bad att få svara på barns brev till tomten. Projektet växte och drevs av Elsa Holst och andra frivilliga i samarbete med både Postverket och Skansen för att skicka hälsningar och gåvor till barn från hela världen fram till hennes död 1979. Än idag får tomten mycket post som tas hand om av PostNord. Vidare läsning kring projektet och breven finns i artikeln Brev till tomten av Claes Gavelius.

Att ge

Förutom luvor, skägg, eller andra yttre attribut är det givandet som främst utmärker jultomten. En tomte ger, utan att förvänta sig något mer i utbyte än en skål gröt eller snälla barn, och denna uppgift har tomten länge fått hjälp med av vanliga människor i juletid. Folk ger presenter till nära och kära, men skänker ofta även pengar eller bidrar till olika välgörenhetsorganisationer mer än någon annan tid på året. Även detta har både nu och då ofta skett via post. I Danmark har julemærket sålts sedan 1904, ett särskilt märke att sätta på julkort och brev där intäkterna idag används till att driva julemærkehjem och hjälpa barn som utsatts för mobbning eller har andra trivselproblem i skolan eller hemma. Organisationer som Unicef och Hjärnfonden säljer eller skickar ofta ut gratis julkort för att synliggöra sin verksamhet och uppmana både avsändare och mottagare av kortet att skänka en gåva. Tidskriften Julpost var en årlig publikation med noveller, dikter och essäer som gavs ut till förmån för Postmännens semesterhem som bedrev verksamhet i Kungsörstorp mellan 1918 och 1963, och är ett exempel på hur givande kring jul inte bara kan ske via post utan också till människor som jobbar inom posten.

Tomtens hjälpreda

I takt med att det skickas allt färre fysiska julkort och brev är det färre tomtar som reser på julkort och frimärken. Norska Postens julkampanj för 2021 är ett exempel på hur kopplingen mellan posten och tomten alltjämt finns kvar. I reklamfilmen När Harry mötte tomten tar tomten hjälp av Posten för att dela ut paket till alla människor så han själv kan få lite vila och tid att umgås med sin partner, och även i verkligheten köper allt fler presenter som levereras till dörren eller till postombud. Huruvida det är några tomtar inblandade i leveransen förblir ett mysterium.

Referenser

  • Jacobsen, Ole Steen. (2004). Bogen om julemærkets posthistorie. Frederiksberg: Frimærke & Brevbutikken.
  • Karlsson, Arne. (1990). Posttomten på Skansen. Nordisk filateli, 54 (12), s.8.
  • Neumüller, Anders. (1981). God jul: Svenska jultraditioner på helgkort från förr. Stockholm: Bonnier
  • Nilebrant, Stig. (1972). Några ord om julkort. Stockholm: Postmuseum.

Order this image

Share to