Foto: Sjöhistoriska museet
Reval 1790 – från nederlag till älskad konst
År 1788 förklarade Sverige krig mot Ryssland. Kung Gustav III:s plan var att med armén, skärgårdsflottan och örlogsflottan snabbt inta Sankt Petersburg och tvinga kejsarinnan Katarina till fred. I förhandlingarna ville han sedan utvidga Sveriges territorier österut. För Sveriges del fick kriget en misslyckad start och en bit in på det tredje krigsåret fanns fortfarande inga större segrar att redovisa. Våren 1790 såg Gustav en chans att tillfoga den ryska flottan ett förkrossande nederlag vid Reval, dagens Tallinn. Skulle krigslyckan vara på svenskarnas sida den här gången?
Kungen hade satt sin bror, hertig Karl, att leda örlogsflottan – egentligen mot bättre vetande, eftersom hertigen inte var någon militär begåvning. Han ägnade sig helst åt frimureri och kvinnoaffärer och hade knappt satt sin fot på ett örlogsfartyg innan krigsutbrottet. Som person var Karl vankelmodig och hade notoriskt svårt att fatta beslut. I kungens ögon kunde det kvitta, eftersom hertigens egentliga uppgift var att hålla ögonen på oppositionella officerare och avskräcka dem från att trotsa order.
Våren 1790 hade isen gått upp tidigt och redan den 30 april kunde flottan lämna Karlskrona. Nu var målet var att överraska och besegra den ryska östersjöeskadern innan denna hunnit gå till sjöss.
Den ryska flottan hade sina hemmavatten inne i Finska viken. Flottbaserna fanns fanns dels vid Kronstadt, som vaktade inloppet till Sankt Petersburg, dels i Reval.
Den första delen i den svenska planen var att anfalla de ryska fartyg som låg för ankar utanför Reval innan de hunnit förbereda något motstånd. Efter att eskadern vid Kronstadt stängts in skulle sedan den svenska armén kunna marschera mot Sankt Petersburg utan hot från kusten.
Hertig Karl framställs som sjöhjälte i den här målningen av Per Krafft d.y. Verkligheten såg något annorlunda ut.
Foto: Nationalmuseum
Otto Henrik Nordenskjöld var flaggkapten under 1790 års sjötåg.
Porträtt i privat ägo
En missad chans
Formellt hade hertig Karl sista ordet, men den person som i praktiken ledde flottan var flaggkaptenen Otto Henrik Nordenskjöld. Liksom många andra högre befäl i den svenska flottan var han erfaren och duglig. Ändå lyssnade hertigen hellre på sin egen krets av hovfavoriter, som inte hade några djupare kunskaper om sjökrig.
Den 11 maj var svenska flottan framme utanför Reval och Nordenskjöld ville gå till attack mot ryssarna redan dagen därpå. Värdefull tid försvann medan hertig Karl velade fram och tillbaka. När han till slut gav sitt godkännande den 13 maj hade överraskningsmomentet gått förlorat och ryssarna hade hunnit förbereda sig på det svenska anfallet. Den gynnsamma vinden hade också slagit om på ett sätt som skulle komma att ställa till problem för svenskarna.
Den ryska styrkan bestod av 26 olika fartyg varav 11 var linjeskepp. Bland de ryska fartygen fanns linjeskeppet Prins Gustaf som erövrats från svenskarna i slaget vid Hogland 1788 och fregatten Venus som tagits året därpå i Oslofjorden. De ryska fartygen hade även skydd av artilleriställningar på land.
Anfall med dåliga odds
Pukes s k ropare.
Foto: Sjöhistoriska museet
I täten för de 25 svenska linjeskeppen och fregatterna fanns den rutinerade Johan af Puke, som var fartygschef på Dristigheten. Han fick nu ett stort ansvar på sina axlar. Pukes order var att ankra upp jämsides med de fientliga fartygen och beskjuta dem medan delar av den övriga svenska flottan rundade den ryska linjen.
Men under inseglingen slog vinden om på ett sätt som gjorde det svårt att strida på det sätt som man hade planerat. Risken var nu stor att inte kunna ta sig ut ur viken. Dessutom upptäckte Puke att de ryska fartygen låg närmare land än man trott. I och med det var de väl skyddade av landbatterierna.
I det här läget beslöt Puke att istället genomföra ett passageanfall där man seglade in, avlossade en salva och sedan vände ut mot havet igen. Det var inte tillräckligt för att slå ut fienden, men å andra sidan skulle man inte riskera att förlora en stor del av den egna flottan.
När man närmade sig den ryska linjen hade vinden hårdnat så pass att kanonbetjäningarna på de svenska fartygen hade svårt att sikta. Eldgivningen blev ineffektiv och orsakade inga större skador. De ryska fartygen å andra sidan låg ankrade och kunde överösa svenskarna med kanonkulor. Linjeskeppet Prins Carl kom för nära den ryska linjen, fick delar av både rigg och roder sönderskjutna och tvingades kapitulera. Sofia Magdalena och flaggskeppet Gustaf III var nära att råka ut för samma öde men kunde i sista stund rädda sig undan. Redan vid inseglingen hade Riksens Ständer gått på grund och brändes för att inte falla i fiendens händer.
Linjeskeppet Dristigheten ledde anfallet vid Reval. Fartygets galjonsbild finns bevarad i Marinmuseum.
Foto: Oliver Lindkvist, Marinmuseum/SMTM
Magert resultat
Facit av anfallet mot Reval blev på den svenska sidan två förlorade linjeskepp, 51 döda, ett åttiotal sårade och 250 tillfångatagna. Ryssarnas förluster inskränkte sig till åtta döda och 27 sårade. Om hertig Karl handlat mer kraftfullt hade den svenska flottan haft stora chanser att slå ut den ryska eskadern, men hans tvekande gjorde att man istället drog på sig stora förluster utan att uppnå något alls. Själv tyckte Karl att det var säkrast att betrakta striden på långt håll och flyttade över från flaggskeppet till fregatten Ulla Fersen.
Om svenska flottans högsta befälhavare kom till korta så var åtminstone själva sjömanskapet desto bättre den här dagen. I Sjöhistoriska museets samlingar finns en samtida karta över slaget med fartygens olika positioner angivna. Även de grund som var kända vid tiden finns inritade. Att navigera ett större segelfartyg i grunda farvatten, i hård vind och under pågående strid, är ingen enkel sak. Egentligen är det förvånande att inte förlusterna blev större.
Sjökort över inloppet till Reval/Tallinn med de svenska och ryska flottornas positioner.
Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Fiasko blev älskat konstverk
Det är troligt att marinmålaren Jacob Hägg hade tillgång till antingen tidigare nämnda sjökort eller en liknande beskrivning av slaget. Utifrån den utförde han år 1919 den fantastiska målningen där den svenska flottan seglar ut efter sitt anfall.
I täten för den svenska linjen seglar Dristigheten, som känns igen på galjonsfiguren i form av ett kraftfullt manshuvud efter antik förebild. 1790 var hon ett av flottans nyaste fartyg, byggt i Karlskrona fem år tidigare av skeppskonstruktören Fredrik Henrik af Chapman. Dristigheten fick ett långt liv och togs ur tjänst först 1869. Ett par år senare flyttades Johan Pukes kvarlevor till en kista tillverkad av ek från det gamla linjeskeppets köl.
I bakgrunden syns silhuetten av Reval, bakom de svenska fartygen ligger den ryska flottan för ankar. Man kan se på de svenska fartygen att seglen fått rejäla skador och på några har även delar av riggen skjutits sönder. Någonstans bland myllret av master och segel förloras linjeskeppet Prins Carl.
Målningen har blivit en klassiker inom svenskt marinmåleri och finns idag att beskåda i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp.
Text: Hans-Lennart Ohlsson, Jonas Hedberg
Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum
Order this image
