Spelar det någon roll vem som samlar?

En kulturhistoriskt betydande del av Judiska museets samling kommer från en av de äldsta judiska samlingarna i Europa. Det är också en av få som idag är nästan helt intakt. Den ställdes till stor del ut i den basutställning som visades åren 2000-2016, när museet låg på Hälsingegatan i Vasastan. Dessa föremåls historia ger en fascinerande inblick i hur det judiska kulturarvet hanterats under 150 år, och börjar med museisveriges kanske mest kända figur – Artur Hazelius. Denne folklivsforskare samlade på hela Sveriges kultur, och hans livsverk Skansen och Nordiska museet är än idag några av landets största besöksmål.

Nordiska museet grundades 1873 av Artur Hazelius och är Sveriges största kulturhistoriska museum med 1,5 miljoner objekt och 6 miljoner fotografier. Det visar kläder och mode, textilier och smycken, hem och möbler, fotografi, leksaker, folkkonst, glas och porslin. Det finns också en utställning om det enda urfolket i Sverige, samerna. Enligt sin webbplats kom museets föremål ”inte bara från Sverige utan även från de andra nordiska länderna och från de svensktalande områdena i Baltikum. Störst var samlingen av allmogeföremål men också borgerligt bohag och dräktskick blev snabbt ett omfattande samlingsområde liksom hantverks- och skråföremål som kunde berätta om stadskulturens villkor. Manuskript av kända författare och föremål som tillhört framstående och betydande svenska män och kvinnor fick också en plats i samlingen. Hazelius menade att den nationella känslan, eller fosterlandskärleken som var det ord han använde, skulle hämta näring ur förundran över tidigare generationers insatser och färdigheter. ”

Utställningar visades först tillfälligt och flyttades till sin nuvarande plats 1907. Några få av de judiska föremålen ställdes ut i museets tillfälliga lokaler och ingick i den första tryckta guiden från 1888. När museibyggnaden på Djurgården stod klar 1907 ställdes de inte ut i de nya utställningarna och har faktiskt hittills ännu inte gjort det.

Samlingen innehåller cirka 200 objekt, förvärvade mellan åren 1880 och 1917. De flesta föremålen köps från tyska antikhandlare, främst Adolf Weil i München. Föremålen har sitt ursprung i framförallt Tyskland men även Österrike, Ryssland, Danmark och Holland samt Sverige. Föremålen från antikvitetshandlaren Weil betecknas ibland som ”köpta” men ibland som en gåva av Thure Cederstöm, som förvärvat dem från Weil. Cederstöm var en svensk konstnär som bodde och arbetade i München. Föremålen som var en gåva från Cederstöm förvärvades 1885, och från 1886-1901 noteras de bara som "köpta genom Weil, München." Enligt Nordiska museet arbetade Cederstöm för Hazelius och det är möjligt att han också köpte de andra föremålen men inte betalade för dem själv.

1889 åkte Hazelius själv till Tyskland för att köpa föremål, inte bara i München. Alla tidiga förvärv till Nordiska museet var gåvor, eftersom Hazelius hade visioner men saknade pengar. Det är möjligt att Cederström blev hans välgörare, och senare ville Hazelius lägga till mer och betalade för det själv eller med insamlade medel. Nordiska museets samlingar rymmer över 1000 objekt relaterade till skrån i Tyskland, samlade från många av samma återförsäljare som tillhandahöll judiska föremål, men inte enbart. Nordiska museet menar att detta är objekt som kan spegla förekomsten av hantverksskrån i Tyskland. Hazelius såg en historisk parallell på organisationen av hantverk i Tyskland och Sverige.

Möjligen såg han samma parallell mellan de judiska församlingarna i de båda länderna. Varför museets samling annars hämtades utanför Sverige kan vi bara spekulera kring. Kanske sågs den judiska gruppen i Sverige som nära förknippad med Tyskland? Det fanns i så fall goda historiska skäl till det. Den judiska gruppen i Sverige hade främst sitt ursprung i det tyska språkområdet, och talade, ännu vid den här tiden, ofta tyska. Vid slutet av 1800-talet kom ny invandring från öst, judar som talade jiddisch och som med tiden kom att utmana de tyskättade judarnas ledande ställning alltmer.

Var det den europeiska judiska kulturen som intresserade, snarare än den svenska? Några av föremålen återspeglar judiska traditioner som aldrig förekommit i Sverige, medan svensk-judiska seder helt saknar föremålsrepresentation. Det är möjligt att man inte såg den judiska kulturen som lokal, utan som en enhetlig, global identitet. Därför spelade det inte så stor roll varifrån föremålen kom, men möjligen ansåg man den tyska judiska kulturen som den mest representativa och/eller estetiska. Andra judiska kulturer kanske sågs som ointressanta, eller så blundade man helt enkelt för det faktum att även en minoritets kultur kan uttryckas på olika sätt. Det finns heller inget i samlingen som är förknippat med den stora östjudiska invandring som kom till Sverige vid denna tid.

Det är också möjligt att det bara var en praktisk lösning. Hazelius var medlem i Münchens konstnärsförening, och det var här Cederström verkade som konstnär. De hade goda kontakter och såg samtidigt vilka möjligheter det fanns att förvärva en stor samling. Staden var vid den här tidpunkten en konstnärlig hotspot samtidigt som många mindre judiska församlingar och synagogor i centrala Europa kämpade med ekonomin i takt med assimilering och urbanisering. Flertalet sålde ut sina föremål och bibliotek, eller lade ned verksamheten helt. Marknaden svämmade över av konst och antikviteter, som ofta hamnade i privata händer eller museisamlingar.

På katalogkorten för dessa insamlade föremål finns utförliga beskrivningar av judiska seder och bruk. Avsaknaden av judiska källor är dock påtaglig. De tefillin – bönekapslar – och den tallit – bönemantel – som skänkts av grosshandlaren Bendix analyseras till exempel grundligt med hänvisningar till läkaren, folkbildaren och rashygienisten (!) Hjalmar Öhrvalls antropologiska verk Om knutar, utkommen 1916 i andra upplagan. I boken beskrivs ingående knutars historia och bruk, både svenska och utländska. Det finns till och med en ordlista på knutnamn på nio olika språk!

Knutarna som håller ihop de judiska böneattiraljerna på olika sätt presenteras på samlingens katalogkort med Öhrvalls terminologi. Tefillinknuten har samma uppbyggnad som ”en jämtländsk kattostknut” och tofsarna i kanten av talliten ser ut som på en ”arabisk jaktväska”. Man noterar visserligen de bibliska citat som finns nedtecknade på små pergamentremsor inuti tefillin, men ingen övrig information om deras inbördes ordning eller annat sådant som diskuteras i Talmud och som således är relevant för en judisk utövare och brukare av ett sådant föremål.

För visst är knutarna i sig intressanta. Enligt judisk lära är det viktigt att de knyts på rätt sätt, även om det finns flertalet varianter. Tefillin består av två delar, en som sätts på huvudet och en som lindas kring armen. Den på huvudet ska vara knuten så att bokstaven dalet framträder. Enligt Talmud är detta av de sex viktigaste färdigheterna för en toralärd att kunna.

Även knutarna på talliten har en innebörd. Det förekommer varianter i hur de ser ut, men oavsett form så är antalet knutar och lindningar oerhört betydelsefullt. Genom siffermystiken gematria får summan av knutar en symbolisk betydelse för budet att bära plagget. I en tradition summeras antalet lindningar till 26, samma siffra som Gudsnamnet. I en annan till 39, vilket också är summan för frasen ”Gud är en”. En tallit benämns ibland också helt enkel som tsitsit, vilket samtidigt är benämningen på knutarna i hörnen. Själva ordet tsitsit har summan 600, vilket tillsammans med de åtta trådarna och fem knutomgångarna bildar 613 – det symboliska antalet bud i Toran. Siffran är flitigt citerad i judiska sammanhang och en välkänd representation av buden. Trots detta finns inget om gematria eller andra judiska sätt att förstå föremålet att läsa på katalogkorten. Analysen begränsas till en utomståendes blick på ett främmande föremål.

På korten citerar man ibland även Paul Christian Kirchner, en judisk man som konverterat till kristendomen och vars verk Jüdisches ceremoniel publicerades i Nürnberg 1717. Boken var avsedd att uppmuntra judar att döpa sig, och uppvisade ett illa dolt förakt för judisk praktik. Av den anledningen reviderades 1724 års upplaga, för att mjuka upp den och samtidigt lägga till omfattande illustrationer. Även om det är den senare upplagan som citeras, och att informationen i princip är korrekt samt från en person med djup erfarenhet av judiskt liv, är det redan då att betrakta som en gammal källa. Men det är framför allt inte något verk som är förankrat i hur judar i Sverige år 1880 verkligen levde.

Detta illustreras också tydligt hos själva föremålen, som inkluderar etsningar av Bernard Picart, ur verket Cérémonies et coutumes religieuses de tous les peuples du monde från 1723. Picart var en fransk gravör som med sina verk ville verka för religiös tolerans och avbilda ritualer och praktiker i hela världen, i all sin pluralism. Hans mål var att fånga utövandet så objektivt och autentiskt som möjligt. Bilderna visar bland annat judiskt liv och religiösa praktiker, men har ingen koppling till Sverige. Exempelvis är en av etsningarna en interiörbild från den portugisiska synagogan i Amsterdam, trots att den absoluta majoriteten judar i Sverige är ashkenazer. De två synagogorna skiljer sig egentligen väsentligen åt i form av både arkitektur och gudstjänstordning.

Andra exempel på i Sverige icke brukade föremål är de torahbindlar, wimpl på jiddisch, som finns i samlingen. De är långa tygstycken som viras runt rullen för att hålla ihop den när den inte används. De är många månger mycket vackert dekorerade, med brodyr eller målade för hand. Ofta görs de till en nyfödd pojkes ära, och används sedan vid viktiga händelser i hans liv, såsom bar mitsva eller shabbatsgudstjänsten före hans bröllop. Texten som broderas eller målas på följer då samma formel som när hans namn noteras vid omskärelsen –pojkens judiska fadersnamn följt av välönskningen ”må han växa upp i Torah, äktenskap och goda gärningar.” I många mindre orter blev de en slags folkbokföring, där de manliga medlemmarnas namn fanns bevarade på tyget. Ursprunget till denna tradition ligger i Alsace, men kom med tiden att också bli väldigt vanlig i Danmark. I Sverige har de dock aldrig fått fäste.

Något annat som utmärker många föremål i Hazelisusamlingen är att de dessutom saknar spår av att faktiskt ha brukats. Där man i vanliga fall brukar hitta rester av vax, olja, vin- eller matfläckar finns bara rena ytor. Många av ljusstakarna har repor och är sneda, så om de används måste de ha rengjorts ordentligt, för inga spår av olja eller eld syns. Detsamma gäller de fat som samlats in. Dessa är i tenn, och man har länge misstänkt att de är förfalskade. Redan i början av 1920-talet ifrågasatte ledande intendenter vid judiska museer i Europa att de skulle ha använts, men den kunskapen verkar ha glömts bort och försvann i och med Förintelsen. Nu har man återigen kommit fram till att dessa med största sannolikhet är falska föremål, dvs att de är tillverkade för en marknad mer än för bruk. Det var många som samlade på judiska föremål vid den här tiden, och detta ledde till en högre efterfrågan av vissa typer av föremål. Faten blev ett sådant föremål som lätt kunde tillverkas, och ändå se gammalt ut. Tennföremål reglerades inte heller på samma sätt som silver och var lättare att manipulera. Fat kunde återanvändas genom att förses med judiska markörer. En specifik tillverkare, August Weygang (1859-1946), som köpte upp samtliga tennstämplar när dessa avreglerades, kunde använda en kombination av olika stämplar helt på måfå vid tillverkning av ett nytt fat.

Allt detta kan också förklara varför den hebreiska texten ofta är felaktig och ibland helt obegriplig. Faten brukar benämnas sederfat, dvs att de används till högtiden pesach. De ingraverade orden brukar också vara just ord som har att göra med pesach, ofta de olika ritualerna vid sedermåltiden som inleder högtiden. Ibland saknas dock något av dem, och ett citat kan vara avhugget mitt i eller ordföljden fel. Detta har man förklarat med att föremålen är bruksföremål, och gjorda av ”vanliga människor”.

Vi vet nu att de flesta av dessa har sitt ursprung hos just Weygang i Öhringen och att felaktigheterna beror på att den som ristat in texten inte behärskar hebreiska. Man har kopierat texten, men inte brytt sig om att den ska vara korrekt. Däremot är det inte säkert att de är medvetna falsarier, utan kan också bara vara tillverkade på detta sätt för att svara på efterfrågan. August Weygangs barnbarn tillverkar fortfarande dessa fat efter samma mallar, och har vid besök av intendenter från judiska museer visat att han snabbt och utan problem kan rista in hebreiska ord på föremål utan att för den sakens skull veta vad de betyder.

Precis som med tennfaten går det sannolikt att applicera liknande tillverkningsscenarier på andra typer av föremål, exempelvis chanuckaljusstakar som finns i nästan exakt likadana former på andra museer, men sällan i judars hem. De visar än en gång att mer än en reell spegling av judiskt liv, verkar föremålen i Hazeliussamlingen fungera som rekvisita i en etnografisk samling.

Det finns emellertid en del svenska namn bland donatorerna i samlingen. Inte allt köptes i Tyskland. Det är intressant att titta på vilka dessa namn är. De visar nämligen att det inte är vilka som helst som bidragit till samlingen. Givarna har titlar och namn som tyder på en relativt högt uppsatt position i samhället. Konstsamlaren Philip Levertin till exempel, som skänkt en chanuckaljusstake som tillhört hans mormor. Eller rabbin Gottlieb Klein, som skänkt bort judiska församlingens chalitsasko. Den här typen av sko används i en ovanligt förekommande ritual, där en änka och svåger genomgår en symbolisk skilsmässa. Då rabbin Klein var reformsinnad och menade att flera judiska ritualer var förlegade kan man tänka sig att han tyckte skon passade bättre på museum än i församlingshuset.

Ett fåtal föremål kommer från judar som har konverterat och då inte längre behöver sina föremål. Hit hör den omskärelsekniv som skänkts av dr O Bensow 1885. Man får anta att detta gäller läkaren Josef Oscar Bensow, som föddes i St Petersburg men sedan bosatt och gift i Stockholm, varifrån hans mor också kom. Vid donationen antecknas att farfadern ägt och nyttjat kniven, men dr Bensows son och namne blir sedermera en välkänd kristen teolog och präst. Föremålet förlorar sin roll då det inte längre används i judiska sammanhang, och i stället för att gå i arv skänks det till en museisamling.

Ett föremål, en bägare i olivträ, kommer från en prost. Själva bägaren är en souvenir från det heliga landet med texten Betlehem på. En stad som har stor betydelse för kristna, men knappast för judar. Betlehem tillhörde vid den här tiden det Osmanska imperiet, och hur bägaren med denna proveniens kategoriserats som en del av en judisk samling är svårt att förstå. Möjligen ligger nyckeln i att texten är på hebreiska – det heliga, och framförallt judiska, språket.

Trots att det var Nordiska museet som gjorde insamlingen har de endast visat ett begränsat antal föremål, senast i den tidigare byggnaden innan man invigde det nuvarande museet på Djurgården 1907. 1932 överlämnades samlingen i stället till Judiska församlingen i Stockholm. Intendenten Ernst Klein, som dessutom var son till dåvarande rabbinen i Stockholms stora synagoga, instämde med församlingens representant Boris Meyerson att det var bättre att den visades i församlingens nybyggda hus, där utrymme och framförallt intresse fanns.

I en skrivelse ställd till styresman Lindblom menar man redan då att föremålen inte representerade de svenska judarnas seder och bruk, vilket man antar har varit skälet till att de aldrig ställts ut. Genom att ta över föremålen kan man göra Nordiska museet en tjänst. Församlingen verkar ha kännedom om den utrymmesbrist man har på museet. Man menade vidare att det var ”föga sannolikt att de för denna föremålsgrupp närmast intresserade, speciellt den judiska skolungdomen, skulle bli i tillfälle att i museet studera densamma.” Det främsta skälet för förflyttningen var alltså att de skulle fungera i utbildningssyfte. Så har också skett, bland annat i undervisning på judiska Hillelskolan ända fram till 1990-talet.

Några föremål verkar ha stannat kvar på Nordiska museet. Det är oklart varför men möjligen för att de fanns i biblioteks- och arkivsamlingen, inte objektsamlingen. Enstaka har också gallrats ut ur samlingen och letat sig in på antikvariat. 1994 överlämnades större delen av föremålen i sin tur till Judiska museet. Vissa saker finns fortfarande kvar hos Judiska församlingen, utställt utanför den stora sessionssalen i originalskåpen från 1932.

I slutet av 1980-talet växte den judiska kulturen återigen fram ur skuggorna av Förintelsen. Judiska museet grundades då och var samtida med andra judiska museer i Europa. Det fanns en ambition att synliggöra det judiska kulturarvet och införliva det i den nationella berättelsen. Museet grundades och drevs av judar, vilket naturligtvis påverkat synen på judiska föremål under denna tid. Den röda tråden i museet och insamlingsförfarandet under denna period kan kännetecknas av stolthet – utställningen och samlingen reflekterade de delar av judisk kultur och historia som judar kände att de kunde vara stolta över, och som väckte positiva känslor kring judiskt kulturarv.

En uttalad inspirationskälla till skapandet av Judiska museet var Nationalmuseum. Främst dess samling av svenskt silver var förebilden. En tidigt förvärvad pjäs till Judiska museet var en lampa i silver, som på övre delen har en inskription med judiska årtal och indikerar att den använts som minnesljus för någons död. Stämplarna är otydliga, men visar att lampan är tillverkad i Stockholm. Men precis som på 1880-talet köptes föremålen in på auktion och tillgången styrde samlandet. Marknaden dammsögs på judiska föremål. Sådana dök plötsligt upp i mycket större omfattning än tidigare och den obefintliga proveniensen skapade en marknad för allehanda förfalskningar. Kanske är även detta föremål falskt? Det ursprungliga föremålet kan ju vara äkta i sig, men i efterhand försetts med judiska markörer för att inbringa ett högre pris på marknaden.

Även föremål skänkta av privatpersoner försågs med proveniens utan belägg, i brist på information. En haggadah tryckt i Amsterdam 1695 beskrivs av givaren som ”måste ha tillhört och kommit med Aaron Isaac och hans följe”, då den är äldre än den första kända judiska bosättningen i Sverige. Man verkar ha velat lyfta fram det som är gammalt som extra värdefullt, förmodligen för att visa på den långa judiska närvaron i Sverige. Denna tillskrivna proveniens har sedan införlivats utan att ifrågasättas eller undersökas i museets dokumentation. Boken kan ju exempelvis ha köpts in senare på auktion, precis som så många andra föremål i samlingen, eller tagits hit av någon som kommit långt senare. Oavsett så visar den tillskrivna proveniensen på vikten av att manifestera sin närvaro, och förankra den långt bak i historien. Ett uttryck för en lång, stolt judisk identitet, integrerad i Sverige.

I och med att Förintelsen under 1980- och -90-talen fick en större plats i det offentliga samtalet, tillkom också många mindre privatsamlingar. Många kände ett ansvar att rädda den spillra av judiskt kulturarv som fanns kvar i Europa. Därför köptes många äldre judiska föremål från auktioner och antikhandlare, i tron att de var stulna eller hade kommit på vift och förtjänade att tas om hand av en judisk institution. I Judiska museets samlingar finns flertalet sådana mindre samlingar som deponerats av privatpersoner. Innehållsmässigt är de mycket lika – ljusstakar, fat, kryddbössor, bägare och böcker. Alla saknar proveniens men har tillskrivits stor religiös betydelse, trots att de flesta föremål saknar synliga spår av judiskt bruk.

Detta försök av att rädda ett kulturarv har också lett till förekomsten av föremål som är så kallade falsarier. Ett falskt föremål är ett som är något annat än man tillskriver det, eller säljs som något annat än det är. Detta har kunnat ske främst för att kunskapen om judiska föremål är låg. Det beror naturligtvis på Förintelsen. Den kultur som försvann kan aldrig återuppstå, trots att judiska museers samlingar ofta tyder på ett försök att bevara den. Med människorna som gick under har också kunskaper gått förlorade. Det saknas dokumentation om många typer av föremål samt beskrivningar av dem. Vissa föremål har beskrivits som kopplade till olika ceremonier, men ter sig mycket märkliga för någon som lever ett liv djupt rotat i judisk ritual idag. Det har ibland tolkats som ett uttryck för en borttappad tradition, som hade kunnat fortgå om det inte vore för Förintelsen.

Ett exempel i Judiska museets samling är en rulle i en behållare. Texten är den så kallade prästerliga välsignelsen, som man läser över sina barn vid fredagskvällens shabbatmåltid. Rullen liknar de behållare som finns för Esters bok, den text man läser vid högtiden purim. Texten för välsignelsen är vanligtvis tryckt i en bönbok, men inte som en separat rulle. Behållaren är gjord i vad som antagligen ska föreställa ben, men är plast. Texten är dekorerad i olika färger, något som är mycket ovanligt. Kanske trodde köparen att den gjort ett kap, som hittat ett ovanligt föremål? Eller så tog man för givet att amuletter, som man ofta betraktar som något omodernt och främmande, kunde se ut så här.

Även föremål utan tydlig koppling till Sverige förvärvades, och skänktes sedan till museet. Man verkar, i likhet med Hazelius, ha sett det judiska kulturarvet som främst globalt, inte lokalt. Därför finns några föremål från till exempel Marocko i Judiska museets samling. De är av samma typ som andra föremål, exempelvis en mezuza, men skiljer sig i stil och form. I Europa är det kutym att mezuzan består av en pergamentrulle inuti en hylsa som fästs på dörrkarmen. I Marocko är seden snarare att fästa en platta ovanpå en nisch i väggen, där man lägger pergamentrullen. Plattan gavs till bruden som gåva vid giftermålet och hennes namn pryder den högst upp. Skillnaden mot europeisk tradition kan vara anledningen till att föremålet förvärvats. Man ser det som ett annat judiskt kulturuttryck, ett föremål som visar på en mångfald av judisk ritual.

Till skillnad mot Hazeliussamlingen är det ett synsätt som är betydligt mer förankrat i kunskap om den judiska kulturen. Det finns en reell skillnad i föremålens praktiska funktion, medan Hazelius mångfald av exempelvis chanuckaljusstakar utgår ifrån föremålens estetik. Sättet de tänds eller hur de används skiljer sig inte mellan svenska, marockanska eller tyska judar.

Ytterligare en starkt bidragande faktor i förståelsen av Judiska museets samling vid denna tidpunkt är uppkomsten av en ny judisk identitet efter Förintelsen. Den präglas förstås starkt av den nya staten Israel, vilket återspeglas tydligt i Judiska museets samling. Här återfinns många israeliska föremål med tonvikt på massproducerade turistsouvenirer. Trots detta är de fullt brukbara, och blev vanligt förekommande under 1960- och -70-talen.

Exempelvis så finns här en bönbok med omslag designat av konstnären Ze’ev Raban, som kom till Palestina från Polen 1912. Han blev känd för sin konst i den så kallade Betzalelstilen. Efter utropandet av staten Israel ville man skapa ett eget modernt, judiskt kulturuttryck som en del av det sionistiska projektet. Stilen fick sitt namn av konstskolan Betzalel i Jerusalem som grundades 1906. Influenser hämtades såväl från europeisk art nouveau och jugend som persiskt och jemenitiskt traditionellt arbete. Motiven anspelade på biblisk historia men hade även en samtida, politisk dimension.

Andra vanliga föremål i samlingen är mindre bruksföremål tillverkade i brons eller mässing och färgade gröna med verdigris, även benämnt spanskgrönt. Färgen blev ett kännetecken för israeliska konstnärliga metallföremål under 1960-talet. När resor till Medelhavet blev billigare och mer tillgängliga reste många judar ned till Israel och kom hem med saker som senare skänktes till det nya Judiska museet. Dels rituella sådana, som chanuckaljusstakar eller mezuzor, men även underlägg eller små skulpturer.

Om man ser till de vanligaste typerna av föremål i samlingen är det framför allt böcker och påsar för förvarning av tallit och tefillin (bönemantel respektive bönekapslar). Dessa har tillkommit successivt under museets existens och saknar ofta proveniens. Enligt Talmud ska alla heliga texter och föremål bevaras på en plats där de inte kan förstöras om de är i sådant skick att de inte längre används. Ursprungligen är detta knutet till förbudet att förstöra Guds namn. Med tiden har det kommit att omfatta även judiska texter som inte nämner Guds namn. Ibland finns ett särskilt rum i synagogan eller församlingen som används som ett rum där dessa förvaras, kallad geniza. Genizans innehåll begravs precis som människor på en begravningsplats.

Många judar använder i dagens sekulariserade samhälle inte längre sina religiösa föremål och att de i stället hamnar på museet kan man förstå som ett sätt att försöka hålla dem vid liv. Man vill inte att de slängs, möjligen med kunskap om att man inte kastar heliga ting, men har samtidigt inte användning för dem i sitt eget liv. Man vill gärna att någon annan ska ha glädje av dem, och skänker dem till Judiska museet. Det medför att museet har kommit att bli en sekundär förvaltare av dessa föremål, en slags minnesplats för en livsstil som inte längre är i bruk. Museet blir geniza för en kollektiv judisk identitet och historia som den enskilde individen inte längre bär själv.

I Sverige har någon särskild, lokal stil för judiska rituella föremål, aldrig uppstått. De av museets föremål som vi vet har använts i Sverige utgör en brokig samling från olika håll. Heliga föremål som pryder torarullar och annat som använts i synagogor är oftast importerade. Många av dem kommer från Israel, det mest naturliga under efterkrigstiden. Dels uppstod en stor produktion av denna typ av föremål, dels blev det ett sätt att manifestera sin identitet på.

Flera föremål för hemmabruk är egentillverkade, såsom broderade shabbatdukar eller tallitpåsar. Att brodera var en vanlig sysselsättning för kvinnor under 1900-talet, och blev även en naturlig uppgift för judiska kvinnor. Många av tallitpåsarna från 1950-talet och framåt är maskintillverkande och importerade från Israel, men de äldre från början av seklet är handgjorda. Det är brukligt att ge en tallit till en pojke som blir bar mitvsa, och i många fall verkar det som om pojken gjort påsen alldeles själv, kanske i skolslöjden. Vissa är av betydligt högre kvalitet och möjligen en gåva från en mor eller mormor. Det finns också exempel på virkade tallitot som gåva från en farmor till sitt barnbarn. En vit sådan har namn och datum på, antagligen barnets födelsedatum eller möjligen bar mitsva.

Många av de äldre föremålen, från 1700- och 1800-talen, som använts i synagogorna tillverkades av icke-judiska konstnärer på beställning från församlingen eller enskilda medlemmar. Under judereglementets tid var judar utestängda från yrken i skrå, vilket inkluderade smide. Av den anledningen har det förmodligen inte varit möjligt att etablera en kontinuerlig judisk produktion av sådana föremål. Men det kan också handla om att man ville visa upp sig som en del av samhället, och därför medvetet valt att anlita icke-judiska konstnärer. Dessa har sedan använt symboler fast förankrade i den svenska bildkulturen, men som också gått att tolka i en judisk kontext.

Tre kronor är till exempel inte en unik svensk symbol, utan har betydelse även i judendomen. I Talmud benämns de som Torans krona, prästerskapets krona och kungamaktens (Guds) krona. Likaså är lejon vanliga heraldiska symboler, både i Sverige, i judendomen och många andra kulturer.

Under 1990-talet försvann flera församlingar runt om i landet på grund av sviktande medlemssiffror. Det judiska livet har kommit att alltmer koncentreras runt storstäderna. De rituella ting som använts i dessa mindre orter skänktes då till andra församlingar för fortsatt bruk, ofta en närliggande större församling eller i Israel. Ibland skänktes de till Judiska museet för att kunna visa upp det judiska livet i hela landet. Ett intressant undantag var församlingen i Karlskrona, som när den lade ned valde att ge synagogans föremål till Judiska museet med förbehållet att de skulle visas lokalt. Så har också skett under årens lopp. På det nyöppnade Judiska museet är det första gången två av föremålen, en toramantel och en pekare, visas i Stockholm.

I samlingen finns nu ceremoniella föremål från Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Växjö, Norrköping och Sundsvall. Vissa har använts i synagogan, som till exempel alijabrickorna från Kalmar och Sundsvall. Brickor används ibland för att dela ut de uppgifter som behövs utföras under en gudstjänst, främst läsning i Toran. På brickorna står vilken uppgift man har. De från Sundsvall är i silver med stora ingraverade bokstäver på hebreiska som är korrekta, men det är uppenbart att de inte är skrivna av en professionell judisk skrivare. De har en något mer amatörmässig form än den gängse hebreiska skriften i till exempel en torarulle. Brickorna är stämplade med svenska silverstämplar, vilket visar att de tillverkats lokalt år 1917. Samma funktion har de små korten från Kalmar. Men där har man i stället tagit fram tryckta kort i hård kartong, och förvarat dem i en ask tänkt för visitkort. Ett bra exempel på att ceremoniella föremål inte alltid består av dyrbara material. Man tillverkar de saker man behöver med de resurser man har till buds.

Det gäller även privatpersoner, som ofta tar en befintlig bägare och förser den med gravyr till en särskild händelse. För vad är ett judiskt föremål; vad är det som avgör om ett föremål är judiskt eller ej? Den lilla silverbägaren med handtag är vanlig i svenska hem, ofta som dopgåva. Där är det födelsedatumet som får den mest framträdande rollen i gravyren med dagen över månaden emellan årtalet som delats upp med två siffror på vardera sida. I judiska sammanhang blir de i stället representationer för något annat. Den i museets samling är en bar mitsva-gåva. I stället för en gåva till ett litet barn som träder in i den religiösa gemenskapen genom dop blir den som ett judiskt föremål en gåva för någon som tar ett stort kliv och träder in i vuxenvärlden. Där förväntas man utföra buden och delta i det religiösa livet fullt ut. Bland annat genom att läsa kiddush, välsignelsen med vin, vid shabbat och andra högtider. Därav den lämpliga gåvan i form av en bägare.

Judiska museets samling utgör nu över 2000 föremål, fotografier, brev och andra dokument. De speglar väl en minoritets kulturarv som ur ett samlandeperspektiv ofta glöms bort, eller försvinner in i majoritetssamhällets samlingsuppdrag och klassificeringar. I Judiska museets samling kan de i stället lyftas fram med helt andra perspektiv och därmed synliggöra annars dolda aspekter av att leva som minoritet. Samlade tillsammans på en och samma plats visar de med all tydlighet den rikedom av judiskt liv som finns här, och vittnar om en lång, rik judisk närvaro i Sverige.