Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Föremål på flykt: barnens saker
Under andra världskriget flydde tiotusentals personer från de baltiska länderna, som under kriget ockuperades både av Sovjetunionen och Nazityskland. Många kom till Sverige, ofta över Östersjön i allt ifrån stora skepp till små fiskebåtar. Förutsättningarna för flykten varierade stort. Bland de flyende fanns också många barn. Vad hade de med sig? Här möter vi några föremål som har utgjort tröst och lek för de barn som flytt sina hemländer, och sedan ofta blivit till uppskattade och viktiga minnen, kanske även gått i arv eller använts av nya barn och barnbarn.
Inför flykten fylldes resväskor, lådor, säckar och ryggsäckar med zinksalva för blöjutslag, doppresenter i form av sirligt dekorerade koppar och silverskedar med stämplar, teckningar, brev och dagböcker skrivna av barnhänder, barnkläder och böcker.
När Ligita var sex år fick hon tillsammans med sin mor och mormor plats i en båt som skulle ta en grupp flyende från Lettland till Sverige. Det var hösten 1944 och Ligitas mor och mormor hade klätt sig i många lager kläder, inte bara för att hålla ute kylan utan för att kunna få med sig fler plagg över Östersjön. Sin packning hade de i var sin egensydd ryggsäck. I den relativt lilla packningen fanns såväl barnklänningar som en lettisk ABC-bok och Ligitas allra första par skor.
Läs och skriv-bok som togs med på flykt från Lettland till Sverige år 1944.
Karlsson, Anneli / Sjöhistoriska museet
Nallen
Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Sömmarna håller på att gå upp och den halmliknande stoppningen inuti tittar ut. Pälsen är avskavd, ett ben är tejpat, ett öra är borta och där det vänstra ögat skulle suttit har någon i stället lindat ett bandage. Det är en sliten men bevarad nalle som den flyende flickan Ulvi kramade hela den vågiga vägen från Tallinn till Sverige i september 1944.
Ulvi var sju år när hon och hennes familj lämnade ett Tallinn under anfall i september 1944. Den tyska ockupation av Estland som pågått i över tre år höll på att falla för de sovjetiska styrkor som tog sig allt längre in i landet. Både tyska soldater och estniska familjer flydde undan den annalkande fronten. Ulvis familj bodde då i Nömme utanför Tallinn, den senaste i raden platser de tvingats förflytta sig till för att göra plats år ockuperande soldater. Nu blev det tydligt att huvudstaden snart skulle hamna under sovjetiskt styre.
Ulvi minns hur stressad hennes mor var när hon slängde ner saker i två resväskor. I väskorna hamnade ”de mest märkliga saker”, säger Ulvi idag. Ulvis far arbetade inom estniska armén ombord på M/S Salmi, en motorseglare som fraktade sårade soldater mellan fronten och Tallinn. Det var till Salmi familjen tog sin tillflykt. Fartyget lämnade Tallinns hamn samtidigt som tyskkommenderade konvojer evakuerades mot Tyskland, men Salmis kapten styrde i stället mot Sverige.
Sjögången gjorde både vuxna och barn illamående och under däck var stanken överväldigande – där vägrade Ulvi och hennes syster att vara. I stället satt de uppe på däck, där de huttrade av kylan men i alla fall fick andas frisk luft. I famnen höll Ulvi hårt i sin nalle.
När fartyget och Ulvis familj kom fram till Brevik blev Ulvi ifråntagen sin nalle. Den skulle desinficeras och avlusas – men det var för mycket för en trött och medtagen sjuåring att förstå. Ulvi minns hur ledsen och upprörd hon blev över att skiljas från sin leksak – som hon dock till sin stora lättnad snart fick tillbaka. Den har hon ännu kvar, sliten och ömtålig men vårdad, över sjuttiofem år senare.
Dockan
Vissa saker gick förlorade under flykten. Inte bara lämnade de flesta både släkt, vänner och större delen av sina ägodelar när de gav sig av mot Östersjön och Sverige. Många har också vittnat om hur de lämnat väskor på kajer och stränder för att göra plats för fler människor att åka med. Andra slängde sitt bagage överbord i stormar när båten måste bli lättare. Även när flyktingarna kommit hela vägen fram till neutral svensk mark kunde de förlora fler ting, till exempel i branden som härjade i flyktingläger där mångas enda tillhörigheter gå upp i rök. Ytterligare andra satte, med förmodad lättnad, fötterna på svensk mark bara för att nästa dag upptäcka att båten som burit dem hela vägen över Östersjön dragit sin sista suck och sjunkit till botten med deras kvarvarande väskor.
Eller som i fallet med åttaåriga Anita, vars familj fått med sig en hel del packning när de gav sig av från Lettland mot Sverige via Estland med skonaren Juhan på en av fartygets evakueringsresor. Anitas föräldrar hade med omsorg packat ner sådant som tillhörde deras dotter; doppresenter, tavlor, dopklänning och leksaker. Favoriten var en docka med långa vackra flätor. När Anita strax efter ankomst till Sverige blev sjuk i difteri och inlagd på sjukhus, var det dockan med flätorna som hon tog med sig som tröst. Anita blev frisk, men dockan som hållit henne sällskap sågs inte som säker – kanske hade det vackra håret blivit grogrund för sjukhusets bakterier eller virus. Dockan destruerades. Anita har sjuttiofem år senare kvar både nallar, en tygkanin och en mjukishund vid namn Pricken, som alla följde med henne på Juhan 1944; men hon har inte glömt sin docka.
Anita Nilsons nallar och kanin.
Mjukishunden Pricken.
Foto (båda): Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Patronen
Sommaren 1944 var Tiit en pojke på nästan sju år. För att undkomma krigets kaos hade Tiit skickats för att bo på sin farmors gård i den estniska byn Kose. I närheten använde tyska militärstyrkor fält och andra ytor för övningar och läger, och efter sig lämnade soldaterna rester av vapen i landskapet. Där fanns små tändhattar som kunde pryda huvudet på leksaker av kottar och andra skatter: spännande, blänkande leksaker för barnen som lekte på platserna soldaterna lämnat efter sig.
Under sommaren 1944 kom fronten allt närmare Kose och Tiits farmors gård. Hösten 1944 hämtade Tiits föräldrar sin son för att ta med sig honom till Tallinn och vidare mot Sverige med fartyget Raugi, där familjen fått plats. Tiits farmor följde inte med.
Planerna grusades när Raugi beslagtogs av den tyska ockupationsmakten för att användas för evakuering, och Tiits familj fick i hast klämma in sig tillsammans med ett femtiotal andra personer på den lilla ångbåten Vormsi i Tallinns hamn, där den låg medan staden bombades. När striderna tillfälligt lugnat sig, reste ångbåten mot Sverige.
När knappt sjuårige Tiit, svag av sjösjuka, kom i land i Sverige skulle hans och de andra flyktingarnas kläder desinficeras. På väg in i den heta desinfektionsugnen upptäcktes i Tiits byxficka – en skarpladdad patron. Under färden hade Tiits far uppmanat honom att slänga eventuella farliga föremål i sjön. Medvetet eller omedvetet hade sexåringen låtit bli att skiljas från denna lilla behändiga skatt. Ammunitionen var för Tiit en leksak, en spännande souvenir från fälten och farmors gård i Kose.
Uppståndelsen som följde minns Tiit som stor. Hans föräldrar fick anstränga sig för att förklara hur det kunde komma sig att ett litet barn bar på ammunition. Patronhylsan fick han inte behålla.
Text: Elin Heppling
Föremålen i denna artikel är fotograferade inom forskningsprojektet Flyktens materialitet, som pågick under 2019–2021 vid Sjöhistoriska museet. Läs mer om projektet här.
