Så kom taxin till Kållered – Alf Sund körde Nash, Plymouth, Ford och Volvo

Det uppstod emellertid en konflikt med Svenssons. Vingård blev uppsagd. Men han visste på råd och arrenderade några kvadratmeter mark intill järnvägen. Där uppförde han den lilla taxikuren, som stod kvar ända tills den nya vägen kom. Den var knappt tio kvadratmeter med en brits på var sida och en fotogenkamin för värme kalla dagar och nätter.

Det var inte många körningar på vintern – Kållered hade vid denna tid ungefär 800 innevånare. Men på sommaren var det bättre för då kom alla sommargästerna. De åkte alltid tåg från Göteborg och hade oftast bagage. Då var det bekvämt att ta taxi. Annars var det häst och vagn som användes. Sommarmånaderna fick hjälpa upp resultatet, inte bara för taxirörelsen, utan för hela samhället.

Alf Sund blev en välkänd Kålleredsprofil. Han tog över taxirörelsen efter Vingård 1941 och hade den till 1960. När Alf tog över verksamheten skulle han överta bilen också, en Plymouth 1938 – men den brann upp innan han fick den.

Alf berättade vid ett möte med hembygdsföreningen, att eftersom det var krigstid och ransonering så körde man bilarna på gengas. Han skaffade en annan Plymouth och monterade över gengasaggregatet från den brunna bilen. 1943 utökade Alf verksamheten med en Studebaker och efter kriget hade han tre bilar i trafik.

Bensinen kom tillbaka i pumparna 1945. Det var mycket arbete med gengasen och ”bilarna orkade ingenting”. Upp till kyrkan gick det inte att köra, det var inte lönt att försöka. Böletbacken klarade man oftast beroende på hur rent man hade i gengasgrytan.

Så här berättar Alf:

– Jag hade bilen i potatiskällaren i centrum (Gamla Riksvägen), det var portar där då. Eftersom aggregatet satt där bak så knuffade jag ut bilen så pass att jag kunde få spettat i grytan. Man måste spetta ner så det blev tätt och då satte man igång fyren och fläkten. Sedan fick man gå in och starta där inne i röken. Fläktröret gick ut på fronten på bilen. Senare satte jag på en slang på röret så röken gick ut genom skorstenen.

– Ja, bilen gick ungefär fyra mil på en hektoliter (100 liter) ved, i den trafiken alltså. Hade man kört ett tag så brann det en stund efter att man stannade, så fick man spetta igen. Det var ett väldigt arbete och sotigt också.

Alf berättar vidare:

– Ja, till en början var det var inte så mycket körningar som man kunde tro. Då fanns bara min bil och Kjellmans (fiskhandlare Bertil Kjellman, Långåker) och Svenssons (Gustav Svenssons affär) och trädgårdsmästaren uppe i Helgered. Men det var inte så mycket körningar ändå. Så det blev många timmar väntetid. Då passade jag själv dygnet runt. Vi hade byssjan, men jag bodde hos Evald (Gustavsson), skomakarn, så jag hade nära. Man fick gå upp på natten om det var någon som skulle åka. Det var jour jämt, det var så i flera år. Och frugan svarade i telefon när jag var borta. Telefonnumret var 19.

– På sommaren kom folk med halvelva-tåget. Det skulle man passa. Det fanns de, som skulle bort till Fagared och där var det rätt så mycket körningar.

– På lördagarna kom pojkarna och flickorna som skulle ut och dansa och då fick man köra till dansen och bestämma tid för hämtning. Sedan var det fester i SLU-föreningarna runt om och då fick jag ta så många som kunde packa in sig i bilen.

– På julafton, då var det mycket att göra och roligt att köra. Folk var tacksamma. Och så hade man beställningar till stan eller fram och tillbaka, med hämtningar i stan. Då kunde man kombinera ihop det. Jag jobbade tjugo julaftnar i rad.

– Sedan var man mycket i Göteborg och körde på lördag natt, när det hade tagit slut här i Kållered, så stannade man där och fyllde ut lite. Det fick man inte, men, men.

– Jag hade en snygg Nash när kriget startade 1939. Jag körde Nash nästan hela kriget också, med gengas. Plymouthen hade jag bara ett par år. Sedan blev det Ford V8 och Ford Custom. Volvo-suggan var bra. Alida Karlsson i kyrkbacken skulle alltid ha den bilen, hon ska ha salongen, sa hon. Hon skulle åka hemifrån till kyrkan. Det var ingen lång bit. Kanske 200 meter, brant backe i och för sig.

– Einar Börjesson, Gösta Karlsson och Rune Larsson var kvar efter mig när jag lämnade 1960. Ja, sedan höll de på och gick ihop med taxi i Mölnlycke. De hade något kontor där nere i kommunalhuset. Ja, och sedan gick det väl upp i Mölndal.