Kinas första automatgevär

Troligen är vapnet Kinas första automatgevär och det är en smått säregen konstruktion innehållande många små rörliga delar. Det konstaterades för några år sedan då artikelförfattaren monterade isär geväret med hjälp av kollegan Erik Walberg. Försöksmodellen är ytterst sällsynt och finns förutom på Armémuseum bevarad i enstaka exemplar i USA. Men hur hamnade det kinesiska geväret i Sverige och vem var den okände E.A. Larsson som lämnade in geväret till Armémuseum? Trots att det gamla vapnet kan betraktas som ett tekniskt misslyckande som aldrig hamnade i serieproduktion så väcker det fortfarande intresse.

Generalen och vapenfabriken

Den kinesiska generalen Liu Qingen stod under 1910-talet på toppen av sin karriär. Hans vapentekniska kunnande visade sig inte minst i att det var Liu som låg bakom konstruktionen av det automatgevär som nu finns i Armémuseums samlingar. Sun Yat-Sen som var president i dåvarande Republiken Kina, hade själv utnämnt Liu till föreståndare för den stora kinesiska Hanyangarsenalen. Vapenfabriken låg i Wuhan i Hubeiprovinsen, en stad som för dagens västerlänningar kanske mest blivit förknippad med ursprungsplatsen för Coronavirusets spridning.

För över hundra år sedan var vapenfabriken en av Wuhans stora stoltheter och komplexet strävade efter att ligga i framkant i den moderna vapenutvecklingen. En viktig del i arbetet var att utveckla ett nytt sofistikerat gevär för arméns räkning. Att få fram ett automatgevär syftade till att kunna avlossa fler skott på kortare tid än de gamla vapnen. Istället för att som i de äldre gevären göra mantelrörelse inför varje skott skulle det räcka med en rörelse efter att patronerna förts in i magasinet från vapnets ovansida. Sedan var det bara att avfyra skotten ett i taget i tät följd tills det var dags att fylla på med ny ammunition och göra om proceduren. Utvecklingen pågick parallellt i flera länder samtidigt och det lades stora resurser i arbetet som krävde stort tekniskt kunnande och flitiga ingenjörer.

En säregen konstruktion

Kina saknade vid tiden inte minst sofistikerade arbetsredskap för att klara tillverkningen av det nya geväret. Allt talar för att beställningen lades ut till en utländsk vapentillverkare eftersom det inte fanns rätt typ av maskiner för att producera ett inhemskt automatvapen. I amerikanska Connecticut fanns resurserna redan på plats och general Liu åkte själv över till USA 1915 för att inspektera arbetsmaskiner som skulle kunna köpas in eller på annat sätt användas i produktionen. 1916 utfördes tester av två olika versioner av vapnet i Nan Yuan försöksanläggning i Beijing. De två olika vapnen skilde sig åt genom att det ena var tillverkat hos Hanyang i Kina och det andra vid vapentillverkaren Pratt & Whitney i USA, där det sistnämnda hade en mer avancerad maskintillverkad fjäder inuti sig. Två år senare genomfördes de slutgiltiga testerna men den här gången i Springfield Armory i Massachusetts. Allt stannade vid dessa försök och någon serieproduktion blev det inte vilket fick sin förklaring längre fram.

Exemplaret hos Armémuseum var ett resultat av den amerikanska tillverkningen. Ett försöksautomatgevär i 7,92 mm kaliber med plats för sex patroner i magasinet. Omställaren för enkel- eller flerskottsfunktionen sattes vid pipmynningen – en minst sagt ovanlig lösning. Idén och formgivningen påminde starkt om ett tidigare gevär utformat av den danska vapenkonstruktören Sören Hansen Bang där exempelvis gasomställaren var placerad på samma sätt. Det liksom andra detaljer gör vapnet en aning säreget i sin konstruktion vilket borde ha påverkat funktionen och kanske blev det därför inte någon succé.

Besök i Sverige

Den kinesiska generalen nöjde sig inte bara med att intressera sig för den amerikanska vapenmarknaden utan riktade även blickarna mot Europa. Liu och hans krets av vapenutvecklare sonderade möjligheten att använda sig av antingen tyskt eller svenskt stål i sin framtida produktion. Intresset för Sverige fanns inte bara på pappret utan också i verkligheten.

Med hjälp av Bofors Historiska Arkiv går det att belägga ytterligare en viktig detalj. I augusti 1915 besökte han Karlskoga i Värmland för att bekanta sig med Bofors vapenproduktion. Där träffade han företagets skjutfältschef Oscar Lundberg och disponenten och sprängämneskemisten Ragnar Sohlman som var VD för Bofors Nobelkrut. Exakt vad resultatet blev av besöket är inte helt klarlagt men det har inte tidigare varit känt att den kinesiska generalen varit på svensk mark. Drömmen för honom var att få igång en större vapenproduktion på hemmaplan i Kina men den beställda lasten med vapenproduktionsutrustning från USA sjönk i en storm på vägen österut år 1919. Fördröjningen sägs ha påverkat general Lius hälsa så pass mycket att han drabbades av slaganfall och blev delvis förlamad. Lasten gick lyckligtvis att bärga men hölls under flera år kvar i Gongxianarsenalen i Henanprovinsen och det dröjde inte förrän 1935 innan utrustningen till slut kunde användas.

Gåtan Larsson

Armémuseum fick sitt vapenexemplar i gåva 1937 från en man med initialerna E.A. Larsson som fram tills nu varit ett mysterium. Det upptecknades helt enkelt inte fler uppgifter om honom vid förvärvet till Armémuseum. Genom många timmars faktainsamling och kontakter med Larssons efterlevande släktingar skingrades oklarheterna. Bakom initialerna döljer sig Emanuel Anders Larsson som föddes 1880 och dog 1965. 1901 utexaminerades han från Chalmers i Göteborg som ingenjör och bara några år senare reste han iväg till USA och anställdes vid Pratt & Whitney Company i Hartford, Connecticut. Där arbetade han under drygt femton år innan han återvände till Sverige och bosatte sig på Lyckås gård i Småland där Emanuel bland annat tog anställning vid Husqvarna vapenfabrik.

Enligt en sammanställning från olika amerikanska databaser rörande resor över Atlanten var Larsson verksam i Connecticut åtminstone mellan åren 1911 till och med 1926. Det går att anta att han gjorde bra ifrån sig i USA och kanske till och med var delaktig i viktigare delar av produktionen. Han fick trots allt med sig ett provexemplar direkt från tillverkningen av det ovanliga geväret. I samband med att vapnet lämnades som gåva till museet noterades att geväret var ihopsatt av provdelar direkt från maskinerna vid Pratt & Whitney. Förutom geväret så finns även den samhörande bajonetten och ammunition bevarad i samlingarna. Ett exakt likadant gevär som också tillverkades i Connecticut finns hos en amerikansk privatsamlare men utöver det är Armémuseums exemplar det enda kända utanför USA.

Försöksmodellen från omkring 1915 har blivit uppmärksammad av initierade vapensamlare och inte minst Armémuseums kinesiska besökare hör då och då av sig med förundran över att geväret finns på en så oväntad plats som Stockholm. General Lius gevär lever vidare även i den virtuella världen genom det svenskproducerade spelet Battlefield 1. Där är vapnet invävt in handlingen trots att det inte användes på det verkliga slagfältet under första världskriget.

Källor

Tack till Wong Tze vid tyska universitetet i Göttingen och Emanuel Larssons släkting Mattias Johansson samt Bofors Historiska Arkiv för uppgifter som bidragit till undersökningen.

Julian S. Hatcher, Hatcher's Notebook (Harrisburg: Military Service Publishing Company, 1947), s. 383.

https://digitaltmuseum.se/011024403780/automatgevar-fm-1915 https://www.forgottenweapons.com/early-semiauto-rifles/general-liu-rifle/ https://www.imfdb.org/wiki/General_Liu_Rifle