Minnen från luftbevakning i Tellejokk, Kåbdalis, Lappland 1942

Den tyska invasionen av Norge och Danmark i april 1940 innebar ett helt nytt läge för den svenska krigsmakten. Geografiskt omringad av stridande stormakter nödgades storskalig mobilisering av frivilliga till försvaret, däribland i allt större utsträckning kvinnor. Militärt frivilligarbete var inte en ny uppgift för kvinnor; i fredstid hade de involverats i olika understödsfunktioner så som bland annat proviantering. Från år 1936 utökades reglementet kring den svenska lottakårens uppgifter så att lottorna även kunde svara för olika funktioner under krigstid. Under beredskapen prövades systemet på allvar för första gången. Rekrytering skedde till stor del genom annonser direkt riktade mot kvinnor. Kvinnor sågs nu särskilt behjälpliga vad gäller luftbevakning. Under perioden september 1940-december 1942 placerades 41 178 personer till frivillig luftbevakningstjänst. Ungefär en tredjedel av dessa var kvinnor. Det stora antalet kvinnliga frivilliga under beredskapen till trots har deras personliga erfarenheter till stor del varit undanskymda. På detta sätt uppmärksammar Flygvapenmuseum 2019 års tema för Arkivens dag: Gömt och glömt?

Resan norrut och inkvartering

Karin Nordberg föddes i Karlstad år 1922. Under beredskapen anmäler hon sig till frivilligtjänstgöring och placeras i januari år 1942 till 91:a luftbevakningskompaniet med placering i Tellejokk mittemellan Arvidsjaur och Jokkmokk i Lappland. Hennes dagbok under tiden utgörs av ett till synes oansenligt noteringsblock där varje rad är välfylld med anteckningar om olika sysslor, minnen och intryck. Från hemorten beskrivs resan norrut. Första längre stopp blev Jokkmokk:

”Väldigt vackert i Jokkmokk. 44 grader kallt var det visserligen men det slog inte ner humöret.”

”Lördag: [… ] Var inne och undersökte syn, hörsel och röntgenfotograferades. Fick en spruta. [...] Mötte vår befälhavare Valborg Holmberg. Hon tala om att vi skulle resa till Tellejokk.”

Det kalla vädret krävde sin utrustning. Innan vidare resa utrustades Karin och nyfunna frivilligkollegor med 2 par byxor, 1 rock, 1 par strumpor, 1 par yllevantar, 1 par handskar, 1 olletröja och 1 mössa. Kvinnorna bussades kvickt till Tellejokk och på lördagskvällen, två dagar efter avresa från Karlstad, gick Karin sitt första vaktpass. Sedan följde utbildning i luftbevakning och vapenhantering allteftersom:

”Söndag: […] Sov till ¼ i 7 då kom Inger och väckte mej. Kallt var det, och karbidlamporna hade brunnit ut, så jag fick pälsa på mej i mörkret. Var inne och fick kaffe kl. 9. Sedan fick vi lära oss hur vi skall göra om det blir flyglarm.”

”Gick pass 9-11. Fick lära oss flygmaskiner.”

”Gick pass 7-9. Lärde oss göra rent gevären och ladda, skoj.”

Utdrag ur Karin Nordbergs personliga flygplansigenkänningsbok.

I dagboken är Karin noggrann med att skriva ned alla sysslor på detaljnivå. Vid en första anblick ter sig därmed livet på förläggningen något enahanda. Under dygnets timmar gick varje frivillig två stycken tvåtimmars vaktpass. Mycket av tiden däremellan gick åt till sömn och att lära sig om olika flygplan som kunde passera, både svenska och utländska. Teckningar av flygplanen samlade Karin i ett litet anteckningshäfte som lätt gick att ha med sig i fickan; en personlig så kallad igenkänningsbok för flygplan.

Av dagboken att döma så var den militära flygtrafiken inte särdeles hektiskt just under Karins vakt. Vid något tillfälle dök det däremot upp något under hennes spaning mot skyn:

”Lördag […] Ruskigt kallt idag. När jag gick vakt kom ett flygplan och flög över. […] Så jag ringde flyglarm ned. Det var spännande.”

Fritid: aktiviteter, människor och möten

Trots det till synes inrutade livet hann Karin och kollegorna med andra aktiviteter under ledig tid. Karin var en flitig brevskrivare och fick också mycket post tillbaka. Postgången var väl utbyggd. Vanliga brev men också paket med godsaker anlände kontinuerligt, vilket var mycket uppskattat:

”Första postdagen som jag inte fått post. Men opp med humöret till nästa postdag.”

Frivilliga Birgit och Karin Nordberg vid förläggningen i Tellejokk i mars 1942. Luftbevakningstornet var placerat direkt på förläggningens tak.

Att 91:a ls-kompaniet var stationerat i ett område med stor samebefolkning innebar nya möten för de frivilliga. Karin beskriver renar som vackra djur och uttrycker fascination över de stora hjordarna. Vid något tillfälle fick hon också på nära håll uppleva renslakt, vilket verkade vara både spännande och otäckt:

”Sally och jag åkte skidor till renhagen där de slaktar renarna, det ligger 4 km härifrån. Alla tiders spännande. Tog en massa kort, såg när de stack ner renarna och sprätta upp dom, det var omkring 600 renar där. Det var en upplevelse. Vi hjälpte fånga in renar. Det var skoj. Men de pina djuren hemskt.”

Hemma på förläggningen varvades vaktpass, vardagliga sysslor som vedhuggning och kaffekokning, radiolyssnande och studerande av flygplan. Under lediga stunder tillverkade Karin också ett par minnessaker från luftbevakningen; en slips med olika ortnamn broderade och en träkåsa.

Att leva tillsammans med de fyra-fem andra frivilliga i luftspanarlaget skapade nära vänskapsband. Karin umgicks mycket med sina kollegor på fritiden. Besök på byns enda kafé var populärt. Ofta tog de också rälsbussen in till Jokkmokk för kafébesök eller andra nöjen. I Jokkmokk befann sig fler beredskapsfrivilliga, både män och kvinnor; men även andra militärer. En lördagskväll i februari fick Karin uppleva förstklassig underhållning då en fältkabaré som Flygvapnet tagit med sig hade ”…en grabb som hette Jussi Björling som sjöng underbart vackert”.

Utdrag ur Karin Nordbergs dagbok med beskrivning av fältkabaré med Jussi Björling.

Att leva tätt tillsammans med andra och samtidigt dela arbetsuppgifter innebar också en del slitningar. Sannolikt var läget detsamma på många militärförläggningar. I dagboken beskriver Karin och hennes kollegor missnöje med befäl och andra frivilliga gällande arbetsuppdelning. Ett annat ansträngt läge uppstod när den utlovade första lönen dröjde och en militär vid sjukstugan fick rycka in och låna ut pengar.

Medan de längre resorna oftast skedde med buss och rälsbuss utnyttjades skidor som transportmedel i närområdet. Turerna gick oftast till posten och affären men då och då gjordes också lite längre turer för att uppleva naturen:

”Torsdag: blev väckt ¼ i 5. Kände mej pigg och kry. Gick pass 7-9. När jag ätit läste jag ett tag. Sedan klädde jag mej och följde med Inger och Sally ut och åkte skidor. Vi besteg bergstoppen ”Jonka”. Tvärbrant rätt upp 5 km. Det var så stilig utsikt så man blev alldeles begeistrad och miste talförmågan. Vi tog kort däruppe. Jag har aldrig sett något liknande.”

Utflykt till bergstoppen ”Jonka” (sannolikt Junkajavre). Karin Nordberg till höger.

Karin och hennes försvarsfrivilliga kollegor var satta i uppgiften luftbevakning i syfte att bidra till Sveriges försvar. Mot den bakgrunden kan det för dagens läsare tyckas något underligt att i dagboken se odramatiska beskrivningar av den tyska permittenttrafiken:

”Var nere och titta på tyska tåget. Birgit fick cigaretter.”

”Sally och jag var nere till tysktåget. Jag fick 1 hel ask cigaretter och 6 lösa, snygga grabbar.”

Att Karin tog upp detta i anteckningarna kan tas som tecken på att hon ansåg det spännande. Avsaknaden av ingående beskrivningar kan samtidigt tolkas som att permittenttrafiken för dåtiden sågs som en vanligt förekommande företeelse.

Genom dagboken går det också att utläsa de många möten som beredskapsarbetet innebar. Förutom de starkare banden med de kvinnliga kollegorna i tornet skriver Karin uppskattande om människor och bekantskaper som knyts. Samtidigt lyser här och där skribentens insikt om att detta läge var både ovanligt och tillfälligt igenom:

”Jag tycker bra om Allan. Men när jag reser härifrån blir han blott ett minne bland så många andra.”

På vakt ’någonstans i Sverige.’

Åter till vardagen

Karins insats som luftbevakare var värdefull men kortvarig. Efter drygt 80 dagar återvände hon till det civila livet. Av dagboken att döma såg hon frivilligtjänstgöringen som ett sätt att få helt nya erfarenheter och att kombinera nytta med nöje. Trots uppgiftens allvar präglas Karins anteckningar av en smittande lättsamhet. Karins dotter Eva-Kajsa Berglund, som donerat anteckningsblocken och föremål till Flygvapenmuseum, tror att Karin såg tiden i Lappland under beredskapen som ett äventyr. Hon berättar också att Karin efter krigsslutet engagerade sig mycket i frivilligt välgörenhetsarbete. Luftbevakning sågs innan beredskapstiden som en uppgift opassande för kvinnor. Under kalla krigets gång byggdes däremot detta försvarsfrivilliga arbete in som en del av den svenska militära organisationen och flyttades så småningom över till Flygvapnet.

Fotoalbumblad från Karin Nordbergs tid som försvarsfrivillig.

Litteratur och vidare läsning

Sundevall, Fia: Tornsvalor och sothöns – Försvarsfrivilliga beredskapsarbeterskor i andra världskrigets Sverige ur 'Sömmerskor, tornsvalor och soldater: kvinnors försvarsarbete i Sverige sedan första världskriget.'Armémuseum årsbok 2016 av Kronberg, Klas (red.)

Text: Sofia Svalmark

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to