Personvagn för 1:a klass, SJ A nr 103 (1856) | Äldst i statens tjänst

Det är en stor händelse när stambanan öppnas mellan Göteborg och Jonsered. I invigningståget går nybyggda, moderna vagnar från Hamburg. Banan mot Stockholm har börjat byggas och den 1 december 1856 ska den första delsträckan tas i bruk. Personvagnarna är fördelade mellan första och andra klass.

Vagnen som ska bli statsbanornas nr 103 har ännu inte fått sin identitet men det spelar mindre roll. Den är inredd för första klass och huserar några av invigningsdagens mest prominenta gäster till Jonsered fram och tillbaka inför göteborgarnas imponerade blickar.

I takt med att vagnparken växer krävs ett system för att hålla ordning på dem. Sedan järnvägsbygget kommit i gång även från Stockholm finns fordonsparken fördelad på tre separata linjer som blir till distrikt. Stockholm blir naturligtvis säte för första distriktet där fordonen numreras från l och uppåt medan Göteborg blir andra distriktets huvudort där nummerserien börjar med l O l. Det tredje utgår från Malmö med vagnnumrering från 201. Museets vagn numreras alltså som andra distriktets tredje vagn, 103. Resandeklassen anges med bokstäver där A helt enkelt står för första klass.

Även om det byggts järnvägsvagnar i Europa i över trettio år syns arvet från hästvagnar och diligenser fortfarande tydligt. Vagn 103 har tre kupéer med motstående soffor för vardera fyra sittplatser. En kupé motsvarar en diligens. Det är då lätt att förstå 1800-talets tro på tågets potential när tio vagnar i ett tåg motsvarar 30 diligenser, vilket skulle kräva minst 60 hästar bara för en kort sträcka innan det är dags för byte av dragdjur.

1856 är den blivande vagn 103 grönlackerad med förgylld randning och märkt med lilla riksvapnet och texten "1 Class" på dörrarna. De med grön plysch klädda sofforna har rygg och säte med resårer medan väggarna är klädda med en ljus väv av linne. Det finns till och med uppvärmning. När tåget gör uppehåll på station så kan upphettad sand fyllas på eller bytas ut i ett hålrum i kupedörrarna, en fantastisk lyx för 1850-talets resenärer. Ljuset under dygnets mörka timmar inskränker sig däremot till en rovoljelampa.

Efter att ha tjänat första klassens resenärer i precis 30 år så har vagn 103 blivit för omodern. Med ny soffklädsel i tigrerad, brun plysch och nya ytskikt duger den ändå gott till andra klass. Så används den i ytterligare drygt 20 år. När det slutligen är dags för pension finns planer på ett järnvägsmuseum och vagnen som gått i invigningståget från Göteborg är en given kandidat och den sparas för ändamålet i sitt sista utförande.

Inför SJ:s 100-årsjubileum 1956 görs en del åtgärder för att föråldra vagnen. Korgen fernissas och märks återigen första klass medan övrig målning från 1886 behålls. Invändigt är vagnen precis som den var som omodern andraklassvagn runt sekelskiftet 1900.

• Sjöö, Robert: Järnvägsmuseets stjärnor: små berättelser om våra lok och vagnar (Gävle: Järnvägsmuseet, 2018)
  
• Welin, Gustaf (red): Statens Järnvägar 1856–1906, del 1–4. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning. (Stockholm, 1906)

Text: Robert Sjöö

Järnvägshistoria | Personvagnar