Ånglok vid Södra Stambanan, nr 3 "Prins August" (1856) | Den moderna prinsen

By Järnvägsmuseet

Kan denna mässingsprydda skönhet ha varit högteknologi? Ja, så är det faktiskt. Efter många års vånda i den svenska ståndsriksdagen har man till sist fattat beslut att bygga så kallade stambanor till Stockholm från Göteborg respektive Malmö.

Det är uppfinnaren John Ericssons storebror Nils som får ett personligt uppdrag, vilket saknar motstycke i den svenska statsförvaltningens historia. Han får bestämma hur det gigantiska projektet ska genomföras efter eget huvud. Nils är framför allt kanalbyggare men även engagerad ingenjör och kanske är det därför svenska staten skaffar det mest moderna som står att finna i 1850-talets industrialiserade värld: ånglokomotiv från ett innovativt företag i Manchester.

Svensk-engelsk relation

Nils Ericson bestämmer men till sin hjälp har han begåvade, unga tekniker och ingenjörer som får möjlighet att blomma ut i och med de stora järnvägsprojekten. En av dem är Theodor Stieler från enkel stockholmsfamilj som får i uppdrag att beställa de första lokomotiven till Statens järnvägsbyggnader. I Manchester träffar han en själsfrände, Charles Beyer, en av delägarna i den nystartade lokomotivfabriken Beyer, Peacock & Co.

Tillverkarskylt från Beyer, Peacock & Co. på Prins August Seved Walther, Järnvägsmuseets arkiv | Public Domain

Företagets idé är att exportera standardmodeller med lätt utbytbara slitagedelar till nya järnvägsländer. Stieler och Beyer är och förblir ungkarlar och av bevarade brev att döma har de haft en mycket nära, personlig relation. Hur nära är höljt i dunkel men trots att Stieler är mannen bakom succén med de första lokomotiven på stambanorna får han ingen varaktig tjänst hos Ericsson. Av hans förutspådda karriär blir intet, så det finns grund för spekulation.

"Prins August", här med numreringen SJ Bb 43. Järnvägsmuseets arkiv

"Prins August" på Spånga station efter rekonstruktionen 1956. Nils Ahlberg, Järnvägsmuseets arkiv | Public Domain

På väg från Stockholm C till Sundbyberg år 1959. Fotograf okänd, Järnvägsmuseets arkiv | Public Domain

Kungar och prinsar

De första tre loken som anländer till Södra stambanan placeras i Malmö där banbygget påbörjats. Loken döps efter prinsarna Carl, Oscar och August. Både Carl och Oscar kommer att bära kungakronan men yngste brodern August är inget regentämne även om han skulle få chansen. Ett elakt rykte säger att uttrycket "dummare än tåget" skulle syfta på ångloket med lillprinsens namn.

Prins August (1831–1873) av Sverige och Norge, hertig av Dalarna. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public Domain

Att loket i sig inte är så dumt råder det inga tvivel om. Typen kommer mest att användas för blandade tåg, det vill säga för gods och resande i tredje klass. Med tiden blir det alla tåg där kravet på hastigheten inte är högre än 60 km i timmen. Prins August kämpar på i 50 år innan det är dags att gå i stall för gott. Tack vare den goda prestandan finns det gamla loket ändå kvar när tankarna på ett järnvägsmuseum föds. Om något lok ska visas där så är det väl detta!

Provtur i vinterkyla med "Prins August" 1962. Seved Walther, Järnvägsmuseets arkiv | Public Domain

Prins August har fått hjälp med en annan ångpanna från en lillasyster och en ny skorsten från 1950-talet. Med de bidragen är prinsen det äldsta, driftklara lokomotivet i världen. Det är också de utbytbara delarna som gör loken från Beyer, Peacock & Co effektiva och ger lång livslängd så i viss mån kan man säga att traditionen fortsätter. Om någon påstår att det finns ett något äldre lok som används i Indien så ska man veta att i det finns inte mycket kvar av originalet, om ens något. Så var det ju John Bull på National Museum of American History i Washington...