Halvarexpeditionen

Bland Sjöhistoriska museets cirka 900 000 fotografier finns det många enskilda bilder som påminner oss om olika skeenden som en gång utspelat sig. En del är välkända, andra nästintill bortglömda. Till den senare kategorin hör den så kallade Halvarexpeditionen 1919. I en av alla de arkivboxar som klär fotoarkivets hyllor hittar vi en ask märkt ”Albrekt Ellséns samling”. I den döljer sig etthundranittio små och något gulnade fotografier: de enda kända fotografierna från expeditionen.

Många av detaljerna om denna expedition har fallit i glömska under de dryga 100 år som gått sedan man lämnade hamnen i Göteborg. I korta drag kan man urskönja att Halvarexpeditionen var en handelsexpedition med ångfartyget Halvar till Sibirien, mitt under det blodiga ryska inbördeskriget mellan den vita och den röda sidan.

Det uttalade målet med expeditionen var att etablera handel via sjövägen med bönderna i Sibirien. Något som med tanke på omständigheterna framstår som en mycket märklig, snudd på vansinnig idé. Men om vi gör ett perspektivbyte och försöker betrakta frågan ur en affärsmans perspektiv (för hundra år sedan) så börjar en viss logik att framträda. Första världskriget har lämnat de ledande industrinationerna i världen sargade och traumatiserade. I Ryssland pågår ett inbördeskrig som lamslagit landets handelsförbindelser med resten av världen.

Under 1918 erbjuds Sverige 50 000 ton spannmål i Sibirien, en smärre förmögenhet som man tvingas avstå från eftersom både tåg- och båtförbindelser saknas. På flera olika håll inser man att Sibirien har ett överflöd av något som Sverige är i desperat behov av: råvaror. Man vet också att det oindustrialiserade Sibirien har ett ökande behov av verktyg samt jordbruksmaskiner. Det är något som det neutrala Sveriges industrier (som klarat sig helskinnade genom första världskriget) kan leverera. Möjligtvis finns också en baktanke om att en satsning på rätt part i kriget kan generera fördelaktiga handelsavtal i framtiden.

En drivande person i Halvarexpeditionens tillkomst verkar ha varit affärsmannen Per Hebbe. Ursprungligen var han löjtnant vid artilleriet och beviljades 1913 stipendium för att bedriva språkstudier i Moskva. Hebbe begärde sedan avsked från armén och stannade kvar i Ryssland för att etablera sig själv som affärsman. Åren 1917–1918 arbetade han för Röda korset i Petrograd (Sankt Petersburg) och var även honorärattaché vid den svenska ambassaden. Hebbe flydde kriget i Ryssland 1918, men överlämnade vid sin återkomst till Sverige en ”omfattande och ingående studie” till riksdepartementet om förverkligandet av en lukrativ handelsförbindelse med Sibirien via en ångbåtslinje över Karahavet.

Det råder mycket oklarhet kring de diskussioner och resonemang som föregick expeditionen. Det vi vet är att Per Hebbe vid sin återkomst till Sverige anställs av Svenska Handels- och Sjöfartskompaniet och att man sjösätter en lobbykampanj riktad mot den svenska staten med målet att få till en privat handelsexpedition till Sibirien. Samma år som Hebbe lämnar in sin studie anländer även representanter för Sibiriens kooperativa föreningar till Sverige, som Hebbe sägs ha tecknat handelsavtal med. Sverige skickar i sin tur en handelsdelegation till Moskva för att undersöka eventuella handelsmöjligheter. Av oklara skäl engagerar sig även Sveriges ambassadör i Japan sig i frågan och vurmar i ett telegram till Sverige för Sibirien som Sveriges nästa stora exportsuccé. På ambassadörens inrådan skickar riksdepartementet den erfarne affärsmannen Harald Funch att undersöka affärsmöjligheterna i Sibirien. Funch rapporterar sedermera att det som ambassadören i Japan beskrivit inte överensstämmer med verkligheten. De sibiriska bönderna var inte så kapitalstarka som andra parter försökt framhäva dem.

Under det efterföljande året, 1919, fortsätter dock lobbyarbetet och i ett brev från Svenska Teknikkontoret i Omsk (säte för den vita regeringen) berättas det att så fort förhållandena i landet stabiliseras så kommer de kapitalstarka och köphungriga bönderna i Sibirien att vilja köpa allt som kan erbjudas dem. Dock så var den ryska rubeln i internationell handel ungefär lika gångbar som leksakspengar, detta på grund av kriget. Det var något som man kringgick genom att via telegram meddela att de fem svenska firmor som fanns representerade i Omsk hade samlat ihop ett lager av 2 000 ton ryska råvaror som kunde bytas mot svenska produkter. Nyckelordet var med andra ord byteshandel.

Sverige var i stort behov av råvaror såsom spannmål, lin, hampa, foderoljekakor, koppar m.m. Därför lät idén om byteshandel inte så tokig, och den framstod som ännu bättre när man hade i åtanke att de ledande industrimakterna i Europa fortfarande var utmattade av kriget. I vanliga fall hade Sverige inte kunnat konkurrera med dem, men nu låg spelplanen till synes öppen. Med lite övertalning från Per Hebbe och andra affärsmän såg vinstmöjligheterna ljusa ut.

För staten lyfte man även fram att det fanns möjlighet att även göra vetenskapliga landvinningar. Trots allt fanns inga svenska sjökort för den aktuella delen av världen. Via ett telegram erbjöd affärsmännen utrikesdepartementet att delta med en eller flera delegater i expeditionen som skulle kunna kartlägga en farled längs med ishavskusten. Detta skulle bli värdefullt för det framtida etablerandet av en permanent ångbåtslinje mellan Sverige och Sibirien. Detta argument fick till slut svenska staten att gå in som sponsor i expeditionen.

Sommaren 1919 började AB Svenska Handels- och Sjöfartskompaniet att förbereda expeditionens fartyg, S/S Halvar (1875), inför resan. Ca 937 ton last stuvades ner i fartyget, varav mycket var jordbruksmaskiner och verktyg från AB Baltic samt AB Arvikaverken. Från Sjöfartsdepartementet fick Halvarexpeditionen en motorbåt med maskinist, diverse nautiska instrument, en gniststation samt officeren kapten Albrekt Ellsén som å statens vägnar skulle kartlägga farleden längs ishavskusten. Det är också till stora delar genom Ellséns dagbok och kamera som många detaljer om resan kom att dokumenteras.

Redan 1919 betraktade många resan med skepsis. En handelsexpedition till ett land uppslukat av ett våldsamt inbördeskrig; fanns där kanske ett dolt motiv måhända? Misstankar fanns om att handelsresan kanske egentligen var en fasad för en hemlig vapen- och ammunitionstransport.

Under de första dagarna i augusti 1919 kryssar Halvar längs med den norska kusten. Man undviker öppet hav för att inte stöta på engelska minfält. Vid Haugesund observeras sex stycken hjulångare, engelska minsvepare sysselsatta med minsvepning. Den 14 augusti ankrar expeditionen vid Tromsö. Där ligger även ånglustyachten Sheelah för ankar, på väg till Spetsbergen tillsammans med sina ägare, Ethel och David Beatty.

Man fortsätter den efterföljande dagen norrut men tvingas i brist på norska sjökort att lämna farleden inomskärs och istället ge sig ut på öppet vatten. På morgonen den 16 augusti passerar expeditionen Nordkap, under eftermiddagen samma dag flyter en drivmina förbi Halvars skrov.

Den 19 augusti får expeditionen syn på Yugorskyhalvön. Via radio försöker man signalera till en rysk station som ska finnas där, men ingen svarar. Den efterföljande dagen går Halvar in i Yugorskysundet, och likt Vegaexpeditionen 41 år tidigare passerar man byn Chabarova. I sundet stöter Halvar även på ett antal ryska fartyg samt S/S Baymingo, som utgör en del av en brittisk expedition i syfte att förse den vita regeringen i Archangelsk och Obviken med förnödenheter.

Den 21 augusti når Halvar fram till Karahavet. Till en början möts man av enstaka stora isblock som driver förbi fartyget, men efter hand blir isen blir allt tätare och den 23 augusti fastnar expeditionen i packisen på Karahavet. Man tar dock situationen med ro. Halvars motorbåt sjösätts för att utforska omgivningen.

Färden vidare genom isen på Karahavet går långsamt. Den 25 augusti kryssar Halvar sig fortfarande försiktigt fram tills en tät dimma lägger sig över det istäckta havet och man tvingas ankra. I dimman hör besättningen ljudet av valrossar. Albrekt Ellsén och två andra besättningsmän sjösätter en roddbåt och bestämmer sig för att försöka sig på valrossjakt. Ett par valrossar skjuts ute på öppet vatten, men sjunker då till botten. Man provar istället sin lycka på en liten kustremsa och smyger sig på en valrossflock. Djuren går till anfall men avvärjs genom att ett av dem skjuts.

Den 28 augusti glesnar isflaken och havet öppnar sig. Den 30 augusti passerar Halvarexpeditionen sandön Beli Ostrov, Vitön. Under den efterföljande dagen nås Obvikens mynning och där går man också på grund inte mindre än två gånger. Sandbotten gör dock att Halvar med lätthet kan backa sig loss och fortsätta resan.

Den 1 september når Halvarexpeditionen sin slutdestination, Obviken. Ellsén med flera tar motorbåten in mot bukten för att söka kontakt med den ryska regeringsexpeditionen som befinner sig vid Obflodens mynning. På vägen möter de på en rysk hjulångare. Ombord på den finns ingen mindre än Per Hebbe.

Affärsmannen Hebbe hade lämnat Sverige tidigt på våren 1919 för att i Ryssland införskaffa de 2.000 ton varor som man tidigare påstått sig ha på lager. Hans destination var Omsk, den vita regeringens huvudstad, där han skulle säkra handelsavtal med lokala affärsmän och säkra pråmar samt kanalbåtar för transport av varorna längs med Irtysjfloden ända upp till Obviken. Eftersom den korta vägen via Sankt Petersburg blockerades av de röda bolsjevikerna fick Hebbe ta en mycket lång omväg: först över Atlanten till USA, sedan över Stilla Havet till Japan och därefter över Japanska havet till Vladivostok. I Vladivostok lyckades Hebbe till slut ta sig ombord på ett tåg till Omsk. Väl på plats blev Hebbe något förvånad över att den vita regeringen rekvirerat både varor, pråmar och bogserbåtar till det pågående kriget och beklagade detta i ett brev som skickas till Sverige. Efter många veckor avgår den 3 augusti tre pråmar från Omsk med varor som Hebbe lyckats samla ihop. Den lilla pråmflottiljen når Obmynningen den 29 augusti.

Samma dag som Halvar når Obviken anländer även Baymingo samt de ryska fartygen från Yugorskysundet. Deras last består av krigsmateriel för uppskattningsvis 50 000 man, en något viktigare prioritet för de vita än en svensk handelsexpedition. Därför avsätter den vita regeringsexpeditionen – till svenskarnas förtret – alla tillgängliga pråmar, bogserbåtar och soldater till dessa fartyg för att säkra den livsviktiga lasten.

Svenskarna gör konstanta förfrågningar hos den ansvarige ryske översten, som lovar att ge dem pråmar – kanske inom ett par timmar, kanske om ett par dagar. Svaren irriterar den svenska delegationen allt mer. Uppenbarligen inser man inte hur pressade ryssarna är; kriget mot bolsjevikerna går dåligt och krigsmaterielen behövs omgående i kampen mot den Röda armén.

Efter två veckors väntan i Obviken har Halvarexpeditionen fortfarande inte fått varken de pråmar eller det manskap som behövs för att utföra byteshandeln. Besättningen på Halvar bestämmer sig för att kasta loss och återvända tomhänt till Sverige. Men de ryska affärsmännen, rädda att gå miste om sin utlovade profit, söker upp den ryske översten och lyckas till slut övertala honom att avvara en del av sina dyrbara resurser.

I mitten av september månad börjar svenskar, ryssar samt tyska och österrikiska krigsfångar att lossa Halvars last och fylla hennes lastutrymme med råvarorna från Sibirien. En storm gör att arbetet drar ut på tiden, men det visar sig även att de ryska pråmarna från Omsk är dåligt packade. Istället för tre pråmar hade med lätthet en pråm kunnat användas. Till svenskarnas irritation visar det sig att de värdefulla koppartackorna ligger längst ned under en stor last med spannmål.

Efter att hälften av lasten lossats och ca 200 ton sibiriska råvaror lastats uppenbarar sig plötsligt den ryske översten ombord på Halvar. Han ger svenskarna och de ryska affärsmännen 10 minuter att klara upp sina affärer. Albrekt Ellsén överlämnar ett skriftligt klagomål, översten svarar senare med en skriftlig ursäkt men står fast vid sitt beslut. Krigsmaterielen går först.

Samma dag lämnar Halvar Obviken med kursen satt mot Barents hav. Den 24 september ankrar man utanför Chabarova och bestämmer sig för att göra en dagsutflykt, som Ellsén dokumenterar med sin kamera. Efter att ha köpt både renkött och isbjörnsskinn av invånarna i Chabarova fortsätter resan hem mot Sverige. Den visar sig förlöpa helt utan problem.

Den 9 oktober anlöper Halvar slutligen svensk hamn. Expeditionen har slutfört sitt uppdrag och man rapporterar att resan gått med vinst. Men någon ytterligare handelsresa blir det aldrig.

Den 14 oktober iscensätter den Röda armén en stor offensiv i Sibirien. En månad senare har de vitas regeringssäte i Omsk erövrats och alla möjligheter att etablera handelsförbindelser med de sibiriska bönderna försvunnit. Den 20 mars 1920 begärs Per Hebbes arbetsgivare, Svenska Handels- och Sjöfartskompaniet, i konkurs.

Mer bestående har Albrekt Ellséns del i Halvarexpeditionens resa längs ishavskusten visat sig bli. De anteckningar, lodningar och mätningar som han fört under resans gång sammanställs och publiceras 1920 under namnet Norra sjövägen till Sibirien. Och själva den misslyckade handelsresan till Sibirien mitt under brinnande inbördeskrig, den minns vi idag till stora delar tack vare en enskild persons dagbok och det han såg genom sin kamera. Albrekt Ellsén kom senare att byta karriär och bli museiintendent vid Sjöhistoriska museet.

Text: Emil Nilsson, intendent

• Norra Sjövägen till Sibirien: kortfattad vägledning för navigering över Barents hav och Karahavet till mynningen av Ob jämte två kartor (Stockholm: Kungl. Sjökarteverket, 1920)
  

Nordostpassagen | Expeditioner | Sibirien | Ryssland | Ryska inbördeskriget