Provskjutning med Unges pneumatiska rotationskanon omkring 1890. Vid kikaren, Wilhelm Unge.
Provskjutning med Unges pneumatiska rotationskanon omkring 1890. Vid kikaren, Wilhelm Unge. Okänd

Wilhelm Unges lufttorpeder – både för krig och livräddning

Omkring sekelskiftet 1900 genomförde ingenjören och officeren Wilhelm Teodor Unge en rad säregna lufttorpedexperiment. En tidig form av svensk raketverksamhet tog fart. I Armémuseums samlingar finns spår kvar av hans uppfinningar, som också uppmärksammades utomlands. Med ekonomiskt bidrag från Alfred Nobel konstruerade han bland mycket annat en sinnrik torpedkanon.

Wilhelm Unge i klänning, ca 1865. Carolina von Knorring

Ett ovanligt fotografi finns bevarat bland Armémuseums officersporträtt. Det föreställer en ung Wilhelm Theodor Unge omkring år 1865 som klätt sig i kvinnokläder och med allvarlig min låtit sig fotograferas i en studio. Någon mer information om fotografiet finns inte.

Wilhelm Unge föddes i Stockholm 1845 och avancerade i sin militära karriär till överstelöjtnant vid Upplands regemente. Det tekniska kunnandet grundlades genom maskiningenjörsexamen 1866 vilket banade vägen för den avancerade provverksamheten med lufttorpeder, tidiga raketkonstruktioner, några årtionden senare. 1887 vann han sin första uppfinningsframgång genom patentet på telemetern – en tidig avståndsmätare. En senare och mer avancerad modell antogs av det svenska fältartilleriet år 1895. Med instrumentet kunde man mäta avståndet till ett synligt mål på upp till 25 kilometer.

Telemeter Armémuseum
Fodral till telemeter Armémuseum
Avståndsmätare Armémuseum

Samverkan med Alfred Nobel

En stor utmaning för uppfinnare har ofta varit att få ihop tillräckliga ekonomiska medel för den ofta dyra experimentella verksamhet. Så var det inte för Wilhelm Unge. Alfred Nobel såg tidigt potentialen och bidrog med kapital för att verksamheten skulle kunna ge resultat. Kontraktet med Nobel 1891 ledde fram till grundandet av Unges bolag Mars AB året därpå. Bolagets huvudkontor låg vid Östermalmsgatan 67, ett område som idag inhyser bland annat Engelbrektskyrkan.

Sammanlagt bidrog Alfred Nobel fram till sin död 1896 med omkring 75 000 kronor till Unges verksamhet – en stor summa med den tidens mått. Första testet med lufttorpeder gjordes 1892 och Unge inspirerades även av ytterligare en stor svensk uppfinnare, Gustaf de Laval och hans ångturbiner. Mot slutet av 1890-talet hade han även fått med Gustaf de Laval i bolagsstyrelsen för Mars AB. Idén om att utvinna maximal effekt av gas under högt tryck tog Unge med sig i utvecklingen av lufttorpederna, ett begrepp han för första gången nämnde officiellt i patentet år 1897.

I Armémuseums föremålsmagasin och arkiv finns fortfarande materiella spår efter upphovsmannen som inte nöjde sig med skrivbordsritningar utan också realiserade sina nya idéer. Konstruktörer som till exempel britten William Hale hade tidigare byggt vidare på de äldre så kallade Congreveraketer där nu den svenska ingenjören tog ytterligare steg i utvecklingen. Ett av problemen var att lufttorpederna riskerade att explodera inuti eldröret. Eftersom brisanta sprängämnen är stötkänsliga var det lätt hänt att de därmed kunde skada både personer intill och själva kanonen i sig i det kritiska avskjutningsögonblicket. Problemet försökte han avvärja i sitt första större lufttorpedsförsök.

Torpedkanon med roterande eldrör

Kanon till lufttorped Armémuseum

Ett av Unges mer säregna försöksvapen var 6 cm lufttorpedkanonen som patenterades 1893. Målet var att få torpeden att rotera runt sin egen axel i luften för att skapa en stabil projektilbana och därmed kunna skjuta på avlägsna mål. 6 cm torpeden hade två ”stag” som hakade i botten på eldröret för att kunna följa med i rotationen på följande sätt. Det ovanliga med kanonen var att hela eldröret med torpeden liggandes inuti sattes i rotation med hjälp av ett intrikat system drivet av en turbinmotor.

Lufttorped Armémuseum

Vatten som hade pumpats in manuellt i en behållare byggde upp ett tryck av den luft som komprimerades där. Två ventiler öppnades och vattnet fördes genom två rör in mot en vattenturbin som med hjälp av skovlar fick turbinen och i sin tur eldröret att rotera. Vid en viss rotationshastighet sattes en elektrisk tändning igång och torpeden sköts iväg, varpå den drevs framåt av sin egen drivladdning i en hastighet av 50-70 meter i sekunden. Vattnet som strömmat igenom den avancerade konstruktionen samlades upp i ett tråg under kanonen och kunde sen återanvändas för en ny avskjutning. Vapnet skulle gå att använda även på avlägsna platser så det viktiga var oberoendet av en yttre kraftkälla för att få torpedkanonen att fungera – därav återvinningskonceptet.

Snart övergavs principen med det roterande eldröret eftersom rotationshastigheten enligt honom själv inte blev tillräckligt hög. Istället konstruerades en betydligt större men enklare typ av avfyrningsramp som anpassades för lufttorpeder med 10, 20 och 30 centimeters kaliber.

Avfyrningsramp Armémuseums arkiv
Ritning balansring Armémuseums arkiv

Ambitionen var att skjuta iväg dem flera kilometer men en stor utmaning var torpedernas stabilitet i luften. Till en början användes vanligt krut som drivmedel men med hjälp av samarbetet med Nobel genomfördes experiment med den mer stabila ballistiten eller ”Nobelkrutet” som uppfanns 1887. Det första lyckade experimentet genomfördes i september 1893. Ballistit var däremot inte ultimat som drivmedel så därför experimenterade han fram en blandning i olika procentsatser bestående av salpeter, svavel och kol. Det visade sig vara svårt att få stabilitet i projektilbanan och efter sekelskiftet kom nästa logiska steg i utvecklingen, nämligen balansringen gjord av koppar eller mässing som fästes på torpeden.

Intresset väcktes vid det här laget även utomlands för Unges verksamhet. Han innehade patent på balansringen i både USA och de flesta västeuropeiska länder åren 1904 och 1905. Med den förbättrade stabiliteten i rotationen hade uppnåtts kunde projektilerna i 10 cm kaliber skjutas 4 kilometer och hela 7 kilometer för 30 cm varianten. Den senare hade en totalvikt på 710 kilo, var över 7 meter lång och innehöll en laddning på 58 kilo som exploderade vid nedslaget. Väl där hamnade torpederna inom en radie av 100 meter från det tilltänkta målet.

Karikatyr från 1963 av Unge och hans lufttorped. Armémuseum

Kanontillverkaren Krupps intresse

Arméförvaltningens artilleridepartement ansåg att lufttorpederna bara kunde användas under vissa förhållanden och därför verkade för osäkra att använda inom krigsmakten. I ett försök att ändra den tveksamma attityden lämnade Unge in en skrivelse till krigsministern 1912 där han lyfte fram vapnets styrkor och fördelar men lantförsvarsdepartementet nappade inte på hans uppmaning. Ett av de stora internationella namnen inom kanontillverkningen vid tiden var tillverkaren Friedrich Krupp som 1908 köpt upp Unges 8 olika patent. Därmed väcktes förhoppning om att lufttorpederna kunde få ett genombrott utomlands. De inköpta lufttorpederna genomgick tester vid tyska skjutfältet Meppen. Resultatet blev magert och efter de inledande försöken dalade intresset hos den tyska kanontillverkaren redan omkring 1910. Själv misstänkte Unge att Krupp köpt upp patentet för att sedan lägga ned verksamheten och på så vis slippa en utmanande konkurrent.

Wilhelm Unge utvecklade också en livräddningsraket som bestod av en mindre lufttorped utan sprängkammare där en lina hade fästs för att skjutas från en mindre ramp på land över till fartyg i sjönöd. Likaså kunde den användas på samma sätt från fartyg till land. Försök utfördes i Storbritannien åren 1908 och 1909 med gott resultat vilket ledde till brittiskt inköp liksom försäljning till Indien, Grekland och Australien.

Livräddningstorped Armémuseums arkiv
Livräddningstorped Armémuseums arkiv

Lufttorped på villovägar i Stockholm

Provverksamheten var långt ifrån riskfri och tidningarna rapporterade särskilt om ett missöde. ”En torped från Mars. Slog ned i Roslagsträsk”, löd en rubrik från augusti 1899.

Tidningsartikel Armémuseums arkiv

Nu var det inte från en annan planet den mindre torpeden avfyrats utan från Mars AB på Östermalmsgatan. Meningen var att den skulle landa bara 15 meter framför kanonens mynning eftersom det bara var Unges nya elektriska tändningssystem som utprovades. Istället flög den oladdade torpeden av misstag över 75 meter och hamnade en bra bit utanför företagets gård, i ett område som då kallades för Roslagsträsk. Fyra anställda fick i all hast ge sig ut och leta efter den försvunna lufttorpeden och sökandet pågick förgäves i åtminstone 45 minuter. Vad de inte visste var att den redan iakttagits av några förvånade stadsvandrare i höjd med Odengatan där torpeden studsat mot marken och rullat nedför en bergssluttning. Iakttagarna plockade upp det drygt halvmeterlånga föremålet och tog det med sig till polisen. Några repressalier blev det däremot inte för Unge och hans bolag annat än att han fick låta bli att avprova sina elektriska tändsystem i stadsbebyggelsen. De fortsatta experimenten skedde därefter vid artilleriets skjutfält vid Marma i tre mil söder om Gävle där den huvudsakliga torpedskjutverksamheten även tidigare pågått.

Uppmärksammad raketpionjär i USA

Efter en innehållsrik karriär och ett tämligen långt liv dog Wilhelm Unge år 1915 och några år senare gick bolaget Mars AB i konkurs. Han uppmärksammades även långt efter sin död i olika vetenskapliga sammanhang. Han är en bland många svenska uppfinnare och pionjärer under den här tidsperioden men åtminstone en sak är han ensam om. 1977 blev han tillsammans med de amerikanska astronauterna John Glenn och Michael Collins invald i International Space Hall of Fame som upprättats av New Mexico Museum of Space History. Han delar listan som ende svensk med berömdheter som Galileo Galilei och Jurij Gagarin. Anledningen till uppmärksamheten i USA över 60 år efter sin död var enligt motiveringen den tidiga raketutvecklingen som företogs i samma anda som ryssen Konstantin Tsiolkovskij och även det minst tioåriga försprånget till amerikanen Robert Goddard. Själv höll Unge fast vid att kalla sina skapelser för lufttorpeder.

Wilhelm Unge på Digitalt Museum

Källor och litteratur

  • Kungl. Boktryckeriet P.A. Norstedt & Söner, Unges afståndsmätare – dess teori och begagnande, Stockholm 1905.

  • Lindblad, B., En svensk föregångare till de moderna raketbomberna, Föreningen Armémusei vänner meddelanden VII, Stockholm 1945.

  • Skoog, Åke Ingemar, Wilhelm Theodor Unge: An Evaluation of His Contributions, Smithsonian Annals of Flight nr 10, Washington 1974, s. 259-267.

  • Strandh, Sigvard, Wilhelm Teodor Unge – A Swedish Pioneer in Rocketry, Stockholm 1964.

Tidningar

  • Aftonbladet, 1 februari 1912.

  • Hvad nytt, 24 augusti 1899.

  • Las Cruces Sun-News, 30 oktober 1977.

  • Svenska Dagbladet, 24 augusti 1899.

Text: Andreas Ohlsson, intendent Armémuseum

Share to