main article image

af Chapmans skärgårdsfregatter

2021 är det 300 år sedan Fredrik Henrik af Chapman föddes. I sin samtid fick af Chapman stor påverkan på skeppsbyggeriet såväl i Sverige som utomlands, och hans eftermäle gör att det knappast är någon överdrift att kalla honom vår mest kände svenske skeppskonstruktör. Här tar vi en närmare titt på de fartyg som konstruerades av Chapman för att fylla olika uppgifter i den gustavianska tidens skärgårdsflotta.

Efter de så kallade rysshärjningarna under det stora nordiska kriget insåg den svenska militärledningen behovet av fler och starkare snabbrörliga roddfartyg som kunde ta sig fram i kustnära vatten. Den ryska flottan hade sommaren 1719 använt grundgående galärer i stort antal för att kunna härja längs den svenska östkusten och försvinna innan något samlat motstånd kunde organiseras.

Galären, som egentligen var en ålderdomlig fartygstyp med rötter i antiken, hade använts även av Sverige ända sedan 1500-talet. Trots att den var omodern, krävde en stor besättning och bara kunde föra några få kanoner hade den klara fördelar i de svenska och finska skärgårdarnas trånga farvatten.

De svenska galärerna var dock färre och oftast mindre än sina ryska motsvarigheter. Tillsammans med så kallade skottpråmar – tungt bestyckade "flytande kanonbatterier" – användes de i första hand för att försvara strategiska platser. En sådan var inloppet vid Södra Stäket, där ryssarna i augusti 1719 kunde hindras från att nå ända till Stockholm.

En svensk galär vid Dalarö skans. Oljemålning av Per Wilhelm Cedergren,1867. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM

Snart efter fredsslutet 1721 bestämde man sig för att följa det ryska exemplet, och under de följande decennierna satsade man på att bygga ut galärflottan. Denna kom att koncentreras till den så kallade Stockholmseskadern, som var stationerad på Skeppsholmen. I nästa krig mot Ryssland, 1741–1743, visade det sig dock att även den var för svag för att kunna lösa sin uppgift.

År 1756 beslöts att skapa en separat skärgårdsflotta som skulle underställas armén. Högste chef blev den tidigare artilleriofficeren Augustin Ehrensvärd. Parallellt med skapandet av denna så kallade Arméns flotta lade man stora resurser på en utbyggnad av befästningarna i sydöstra Finland. Det mest omfattande och i särklass dyraste fästningsprojektet var Sveaborg – en av världens största sjöfästningar. Här fick skärgårdsflottans finska eskader sin bas.

Arméns flottas helblå örlogsflagga var i bruk åren 1761–1813. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM

Den nya skärgårdsflottan fick sitt elddop i det pommerska kriget, som utbröt 1757. Svenskarna lyckades be- segra den lilla preussiska flottan, men fick sig en tankeställare eftersom det visat sig att de galärer man använde hade allvarliga begränsningar. Inte nog med att sjöegenskaperna var dåliga, förrådsutrymmena för små och och beväpningen för klen. Dessutom krävde galärerna stora besättningar som hade obefintligt skydd från dåligt väder och fientlig eld. Vad som behövdes var en ny typ av fartyg som var lämpliga för trånga farvatten och dessutom var tungt beväpnade, billiga att tillverka och möjliga att hantera med mindre manskap.

af Chapmans skärgårdsfregatter

För att hitta alternativ till galärerna började Fredrik Henrik af Chapman, som nyligen hade anställts som skeppsbyggmästare för skärgårdsflottan, skissa på flera nya typer av fartyg inspirerade av de chebecker som var vanliga i Medelhavet. af Chapmans konstruktioner, som senare har beskrivits med samlingstermen ”skärgårdsfregatter”, kombinerade rörligheten hos årdrivna galärer med segelfartygens rigg.

Skärgårdsfregatterna var tänkta att ge Arméns flotta överlägsen eldkraft vid amfibieoperationer, där de skulle understödja lättrörliga kanonslupar och andra båtar. De gav besättningen ett bättre skydd och hade också tillräckligt med förrådsutrymmen för längre tider till sjöss.

Chapmans ritning till hemmemafartyget Oden (1764). Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Ehrensvärd var mycket entusiastisk över af Chapmans ritningar och skrev: ”Min byggmästare är ävenså pickhågad på nytt som jag. Bli vi och få lov, så lära vi stöpa om hela flottan. Han har med sig en ritning på en Chebeck – Vi tala om detta, som vi tala om himmelrike. Vi kunna ej resonera därom före vi komma dit, och ävenså med byggnaden. Gud låt oss snart få begynna.”

af Chapmans skärgårdsfartyg döptes efter historiska finska landskap: Udema (Uusimaa/Nyland), Pojama (Pohjanmaa/Österbotten), Hemmema (Hämeenmaa/Tavastland) och Turuma (Turunmaa/Åboland).

Erfarenheterna från Gustav III:s ryska krig 1788–1790 visade att af Chapmans skärgårdsfregatter, framför allt turuma-typen, under rätt förhållanden fungerade väl. Ändå var fördelarna begränsde; fartygen var tungrodda, mediokra seglare och hade för stort djupgående. Sammantaget var små kanonslupar och kanonjollar billigare, mer flexibla och effektiva. De skulle komma att utgöra den viktigaste delen av skärgårdsflottan under nästa krig mot Ryssland 1808–1809.

Ett pojamafartyg utanför Sveaborg. Oljemålning av Elias Martin. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM Public domain mark (CC pdm)

Udema

af Chapmans Udema var en radikal konstruktion. Bara tre fartyg med denna benämning byggdes, och de skilde sig dessutom en hel del åt sinsemellan.

I likhet med Chapmans andra skärgårdsfartyg hade skrovet en låg profil och litet djupgående. Vad som gjorde udemafartygen unika för sin tid var det sätt som artilleriet var arrangerat på. Istället för en rad av kanoner på vardera fartygssidan hade udeman bara en enda rad med 12-pundare längs mittlinjen (samt två 12- eller 18-pundare i fören riktade rakt fram). Kanonerna stod på pivålavetter som kunde vridas 360 grader och riktas åt endera sidan.

Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av udemafartyget INGEBORG (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM

Den första udeman, Gamla, byggdes i Stralsund 1760. Hon följdes tolv år senare av Thorborg, där Chapman experimenterade vidare med större dimensioner och starkare bestyckning. Överbyggnaden som skyddade Thorborgs huvudartilleri från väder och vind visade sig skapa en rad praktiska problem, och den utelämnades från det sista udemafartyget Ingeborg.

Årorna kunde inte användas samtidigt som det tunga artilleriet, och i strid tvingades man förlita sig på seglen. Udeman hade relativt stor eldkraft, men seglingsegenskaperna var dåliga och vid rodd var hastigheten låg.

Ingeborg, byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm 1776, sänktes vid Svensksund 1790 efter att ha träffats av rysk kanoneld i vattenlinjen. En samtida modell i skala 1:16 av fartyget visas i utställningen Klart skepp. I samlingarna finns även en modell av Thorborg.

Chapmans ritning till udeman Thorborg (1776) Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Turuma

De förhållandevis stora och kraftigt beväpnade fartygen av turumatyp kom att bilda stommen i Arméns flotta. Sammanlagt byggdes 14 stycken mellan 1761 och 1790. Turumafartygen hade tre master som från början var riggade med trekantiga latinsegel liksom på galärer.

Senare övergick man till en mer konventionell råsegelrigg vilket förbättrade seglingsegenskaperna avsevärt. Vid rodd var turuman långsam – i lugnt väder var medelhastigheten med åror cirka en halv knop, men i motvind kunde fartygen knappt föras framåt alls. Varje åra roddes av fyra man som satt på övre däck ovanför kanondäcket.

Samtida modell av turuman Lodbrok. I bakgrunden syns akterspegeln från Amphion, en modifierad Turuma som användes som kunglig lustjakt och stabsfartyg. Jahn Mörrby, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Turumans konstruktion var mycket lik af Chapmans andra typ av större skärgårdsfartyg; hemmeman. De var båda tvådäckare med låg profil utan upphöjd back på fördäck. Den främsta skillnaden var att hemmeman roddes från kanondäcket, vilket placerade roddarna närmare vattenlinjen och gjorde dem effektivare.

Lodbrok byggdes som det tredje turumafartyget och sjösattes vid Djurgårdsvarvet i Stockholm 1771. Hon deltog i det ryska kriget 1788–90 och byggdes sedan om till lasarettsfartyg för att till slut slopas år 1806.

Den modell i skala 1:16 som visas i museets utställning Klart skepp är troligtvis utförd under af Chapmans överinseende i samband med bygget av förlagan. Figurer och vissa andra detaljer har tillkommit senare.

Samtliga: Jahn Mörrby, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Inuti modellen har man genom åren upptäckt flera lappar. På en av dem, som sannolikt är samtida, finns följande uppgifter om Lodbrok (ej ordagrant återgivet):

  • Bestyckning: på däck 22 stycken 12-pundiga och 2 stycken 18-pundiga kanoner samt 2 stycken 12-pundiga kanoner i fören (på backen). Vidare 26 stycken 3-pundiga nickor
  • Förråd: 3 månaders proviant och 1 ½ månads vatten
  • Längd över stäv: 126 fot, bredd, mallad, 31 fot, djupgående, armerad, 11 fot
  • Besättning: 250 man. Ros med 19 par åror

3D-modell av Turuma-fartyg | Finlands sjöhistoriska museum | CC-BY

Pojama

Pojamafartygen var tvåmastade endäckare och började byggas 1760. Av Chapmans skärgårdsfartyg var pojaman den minsta typen och den kan närmast betecknas som en korvett. Detta gjorde den mer lättmanövrerad än till exempel hemmeman och fast den var svagare bestyckad hade den fördelen att artilleriet kunde användas även under rodd.

Pojaman var i första hand tänkt som ett så kallat avisofartyg och användes i första hand för kurir- och spaningsuppdrag.

De fyra pojama-fartygen deltog bara i begränsad utsträckning i Gustav III:s ryska krig. Brynhilda, byggd 1776, deltog i det första slaget vid Svenskund 1789 under befäl av kapten Carl Fredrik Wallenstjerna. Hon slopades 1799. En samtida modell av fartyget i skala 1:16 ingår i Sjöhistoriska museets samlingar och visas i utställningen Klart skepp. Den är troligen byggd under af Chapmans överinseende och har restaurerats under 1890-talet.

Modellen av Brynhilda i skala 1:16 är troligtvis byggd under Chapmans överinseende 1776 och har restaurerats under 1890-talet.

Stora variationer finns angående måtten på fartyget. Siffrorna nedan kommer från Daniel G Harris (1989:27):

  • Största längd: 26,73 meter (90 fot)
  • Största bredd: 7,73 meter (26 fot)
  • Djupgående vid full last: 2,08 meter (7 fot)
  • Åror: 14 par
  • Rigg: ketch
  • Besättning: ca 100 man
  • Bestyckning: 4 st 24-pundare, 1 st 6-pundare, 10 st 3-pundare
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av pojamafartyget BRYNHILDA (1776) i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
af Chapmans ritning till pojaman Brynhilda (1776). Sjöhistoriska museet arkiv Public domain mark (CC pdm)
af Chapmans ritning till ett pojamafartyg, daterad 1770. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Hemmema

Hemmeman Oden på en samtida teckning. Sjöhistoriska museets arkiv

Hemmemafartygen hade från början stora likheter med Chapmans Turuma-konstruktion. Den största skillnaden jämfört med turuman var årornas placering: hemmeman roddes från kanondäcket istället för väderdäcket vilket ökade hävstångseffekten. Ändå var hastigheten vid rodd i lugnt väder låg. Seglingsegenskaperna var sämre än hos ett renodlat segelfartyg med större djupgående, men ändå en klar förbättring jämfört med galärerna.

Sammanlagt byggdes sex hemmemafartyg. Det första, Oden, sjösattes vid Sveaborg 1764. Det skulle sedan dröja till 1789–90 innan en andra serie löpte av stapeln.

Vid det laget hade af Chapman utvecklat typen, som nu blev större och fick förstärkt skrov för att kunna föra tyngre beväpning. De nya hemmemafartygen hade en eldkraft som till och med var överlägsen örlogsflottans fregatter. Chebeckriggen med latinsegel ersattes av en mer koventionell fregattrigg och även antalet åror ökades. De sista två hemmemafartygen byggdes 1809.

I Sjöhistoriskas samlingar finns en modell av hemmeman Styrbjörn, byggd 1790 på Djurgårdsvarvet i Stockholm. Fartyget var flaggskepp för skärgårdsflottan under utbrytningen ur Viborgska viken 3 juli samma år. Bara några dagar senare deltog hon i det andra slaget vid Svensksund, som slutade med en överväldigande seger över den ryska flottan.

I nästa krig mot Ryssland 1808 förlorades Styrbjörn tillsammans med ett antal andra fartyg ur skärgårdsflottan då fästningen Sveaborg kapitulerade. Hon återövrades senare under dramatiska former men gick på grund och måste överges innan hon till slut sjönk vid Jungfrusund i Åbolands skärgård.

Hemmeman Styrbjörn byggdes på Djurgårdsvarvet i Stockholm 1790 och sattes direkt in i det pågående kriget mot Ryssland. Foto: Erling Klintefors, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

3D-modell av Styrbjörn | Finlands sjöhistoriska museum | CC-BY

Mer om skärgårdsfregatter på DigitaltMuseum

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Läs mer

Order this image

Share to