Klart skepp, del 2: galärer och skärgårdsfregatter

När Sjöhistoriska skulle byggas var ett av kraven att det skulle finnas plats för museets stora samling av örlogsmodeller. Idag visas ett urval av dessa i utställningen Klart skepp. Modellerna berättar om svenska flottans fartyg från 1600-talet och fram till idag. I den andra delen i en serie artiklar tittar vi närmare på de fartyg som bildade ryggraden i 1700-talets svenska skärgårdsflotta.

Galären: nygammalt vapen i skärgårdskriget

De så kallade rysshärjningarna under slutfasen av det stora nordiska kriget drabbade i första hand civilbefolkningen längs Sveriges östkust, men även för den svenska militära ledningen innebar ryssarnas framfart en kalldusch. Den ryska flottan använde grundgående galärer i stort antal för att kunna slå till snabbt och försvinna innan något samlat motstånd kunde organiseras. Det kan långt i efterhand framstå som om galärerna skulle varit någon sorts undervapen i ett tidigmodernt blixtkrig, men fartygstypen var i själva verket allt annat än modern. Den hade kraftiga begränsningar, men även en del unika förmågor som skulle visa sig viktiga under 1700-talets krig runt Östersjön.

Galären, som i sin äldsta form fanns i medelhavsområdet redan under antiken, kunde variera i storlek och hade två eller tre låga master med latinsegel. Huvudsakligen drevs den av 20–50 par åror som kunde vara upp till 14 meter långa. Galärerna kunde ha besättningar på flera hundra man, men saknade sovutrymmen vilket gjorde att man måste gå i land för att slå nattläger. Beväpningen bestod oftast av ett par större kanoner som var placerade i fartygets för, riktade framåt. Dessutom kunde det finnas ett antal mindre pjäser, så kallade nickhakar, som kunde sättas fast på relingen. Galärerna var smala, cirka 30–50 meter långa, hade låga fribord och saknade oftast däck.

Ritning av en fransk galär ur planschverket "Plan de plusieurs bâtimens de mer avec leurs proportions" från ca 1690. Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Vid 1700-talets början var galärernas storhetstid egentligen förbi och de sågs som gammalmodiga. En stor nackdel var långsamheten och den korta aktionsradien. Men de hade också fördelar som gjorde att den ryske tsaren, Peter den Store, bestämde sig för att satsa på en galärflotta som maktmedel i Östersjöområdet.

Galärerna var billiga att bygga och krävde inga utbildade båtsmän, utan enbart roddare som kunde rekryteras direkt från flodbåtsbesättningar. Genom sitt lilla djupgående och eftersom de roddes med åror var galärerna mycket lämpade för krigföring i miljöer som den svenska skärgården, där de kunde de landsätta soldater både till fots och till häst. Väl inne bland kobbar och skär visade sig galärerna vara svårfångade genom sin stora rörlighet – de havsgående örlogsfartygen riskerade hela tiden att gå på grund när de tog upp jakten.

Även på den svenska sidan fanns galärer, men av mindre storlek och inte alls i samma antal. De kompletterades med så kallade skottpråmar, ett slags flytande kanonbatterier som främst var avsedda för försvar av fasta positioner. Oftast hade den försvagade svenska örlogsflottan inte mycket att sätta emot de effektiva ryska galärstyrkorna, som kunde sprida kaos och förstörelse ända från norrlandskusten ned till Norrköping. De flesta av de svenska fartyg som var tillgängliga låg till ankars vid Vaxholm och Dalarö för att skydda inloppen till Stockholm.

Drabbningen vid Flisö 27 juli 1720 avbildad på ett ryskt kopparstick. Ryssarna led svåra förluster och fick tillfälligt avbryta planerna på att härja den svenska östkusten. Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Om galärerna väl fångades på djupare vatten av havsgående örlogsfartyg med kraftig beväpning kunde resultatet bli en massaker. Sommaren 1720 lyckades en eskader ur svenska flottan äntligen slå till mot de ryska galärerna vid Flisö i Ålands skärgård. Ryssarna var på väg mot den svenska kusten för att fortsätta den föregående sommarens terrorkampanj. Flera av de svenska fartygen gick på grund i de trånga farvattnen, men man lyckades ändå skjuta 43 av ryssarnas galärer sönder och samman. Över 2 000 ryska sjömän stupade.

Två galärmodeller

Fransk galär
Denna modell i skala 1:36 är troligen byggd i Marseille, Frankrike år 1715 för viceamiral Axel Lewenhaupts räkning. Möjligen har den påbyggts senare. På däckshuset finns Lewenhaupts initialer "A.L.". Modellen överlämnades som gåva till Karl XII och stod som förlaga till de galärer som byggdes inför fälttåget mot Norge 1716-1718.

Modellen fick nytt skrå 1937. Den är sannolikt inte italiensk, vilket den benämndes som då den förvarades i modellkammaren i Stockholm 1907. Galären är tvåmastad och har latinsegel, flagga och roder i bägge stävarna och tre kanoner av förgyllt trä. Den har 24 par åror av vilka 4 par saknas. Akterspegeln är krönt med ett Tre Kronor-vapen flankerat av lejon. Karl XII:s namnchiffer finns på kajutans förkant, och i valvet står dateringen "anno 1715".

Detalj av galärmodellen med den tunga bestyckningen i fören. Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

"Galaire"
Modellen i skala 1:24 är troligen tillverkad av kapten Nils Psilander år 1749–1750 och har byggts i undervisningssyfte. Den var förebild för en större serie galärer som började konstrueras 1749 efter att svenska sjöofficerare studerat galärbygge vid varven i Marseille, Genua och på Malta.

Samtliga: Johan Jonson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Skärgårdsflottan skapas

Efter freden 1721 insåg man behovet av starkare, snabbrörliga marinenheter som kunde ta sig fram i kustnära vatten. Den svenska galärflottan koncentrerades till den så kallade Stockholmseskadern, som var stationerad på Skeppsholmen. I nästa krig mot Ryssland, 1741–1743, visade det sig dock att även den var för svag för att kunna lösa sin uppgift.

Efter att en kommission tillsatts beslöt man år 1756 att skapa en separat skärgårdsflotta som inte längre skulle höra till den ordinarie örlogsflottan. Högste chef blev den tidigare artilleriofficeren Augustin Ehrensvärd. Parallellt med skapandet av denna så kallade Arméns flotta lade man stora resurser på en utbyggnad av befästningarna i sydöstra Finland. Det mest omfattande och i särklass dyraste fästningsprojektet var Sveaborg – en av världens största sjöfästningar.

Arméns flottas helblå örlogsflagga var i bruk åren 1761–1813. Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Den nya skärgårdsflottan fick sitt elddop i det pommerska kriget, som utbröt 1757. Svenskarna kunde glädja sig åt segern över den lilla preussiska flottan vid Frisches Haff 1759, men fick sig en tankeställare eftersom det visat sig att de galärer man använde hade allvarliga begränsningar. Inte nog med att sjöegenskaperna var dåliga och beväpningen klen. Dessutom krävde galärerna orimligt stora besättningar, som var dåligt skyddade från både väder och vind och fientlig eld. Detta var ett stort problem eftersom den svenska flottan led ständig brist på dugligt sjöfolk. Vad som behövdes var en ny typ av fartyg som var lämpliga för trånga farvatten, tungt beväpnade, billiga att tillverka och möjliga att hantera med mindre manskap.

Den svenska skärgårdsflottans första skarpa insats blev striden vid Frisches Haff 1759. Kungliga Örlogsmannasällskapet, MKS 0564

Mer om galärer på DigitaltMuseum

Chapmans skärgårdsfregatter

År 1760 kom underrättelser om att Ryssland utvecklat en ny fartygstyp, som liknade medelhavets chebecker och hade en mer konventionell rigg. Fredrik Henrik af Chapman, som nyligen hade anställts som skeppsbyggmästare för skärgårdsflottan, menade att dessa var olämpliga för Östersjön och skärgårdarna.

Som svar på de ryska konstruktionerna började Chapman skissa på flera nya typer av tungt bestyckade fartyg, som både kunde seglas och ros. Han kallade dessa för ”skärgårdsfregatter”. De skulle ge den svenska skärgårdsflottan överlägsen eldkraft, bättre skydd för besättningen och kombinera rörligheten hos årdrivna galärer med segelfartygens rigg.

Chapmans ritning till Hemmema-fregatten Oden (1764). Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Ehrensvärd var mycket entusiastisk över Chapmans ritningar och skrev: "Min byggmästare är ävenså pickhågad på nytt som jag. Bli vi och få lov, så lära vi stöpa om hela flottan. Han har med sig en ritning på en Chebeck – Vi tala om detta, som vi tala om himmelrike. Vi kunna ej resonera därom före vi komma dit, och ävenså med byggnaden. Gud låt oss snart få begynna."

De fartygstyper som Chapman ritade uppkallades efter finska landskap: Udema, Pojama, Hemmema och Turuma. Hemmema finns inte representerad bland modellerna i utställningen.

Udema Ingeborg

Bara tre fartyg byggdes i Udema-klassen, som var den första typen av Chapmans skärgårdsfregatter.

Skrovet hade en låg profil med ett litet akterdäck och en kanonuppsättning som för sin tid var unik. Istället för två symmetriska rader av kanoner på vardera fartygssidan hade man endast en rad med 8 12-pundare längs mitten linjen (samt två 12-pundare i fören riktade rakt fram). Kanonerna längs mittlinjen stod på lavetter som kunde vridas 360 grader och riktas åt endera sidan. På så vis var konstruktionen en föregångare till modernare örlogsfartyg med kanontorn.

Udeman Ingeborg i skala 1:16. Johan Jonson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

För att göra Udema-fartygen lättare att manövrera hade de mellan 14 och 18 par åror. Årorna kunde dock inte användas samtidigt som de tunga kanonerna i huvudbatteriet, och i strid var man tvungen att förlita sig på seglen.

De tre Udema-fartygen ingick i skärgårdsflottans finska skvadroner under ryska kriget 1788–1790. De användes för att understödja amfibieoperationer och för att utföra räder mot den ryska skärgårdsflottan, samtidigt som de försvarade de svenska styrkornas flank på det finländska fastlandet.

Chapmans ritning till udeman Thorborg (1776) Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Udema-fartygen hade relativt stor eldkraft, men seglingsegenskaperna var mindre goda och och vid rodd var hastigheten låg. Det nyskapande arrangemanget av kanonerna visade sig orsaka en hel del problem. Det andra slaget vid Svensksund 1790 visade att de mindre kanonbåtarna och kanonsluparna var betydligt mer effektiva vid kustoperationer.

Ingeborg byggdes vid Djurgårdsvarvet år 1776 som det sista fartyget i Udema-klassen. Ingborg deltog i slaget vid Svensksund 9 Juli 1790 där hon träffades av ett antal ryska skott i vattenlinjen och var ett av de få fartyg på den svenska sidan som sänktes.

Modellen i skala 1:16 är ritad av Fredrik Henrik af Chapman och troligtvis byggd under hans överinseende 1776.

Turuma Lodbrok

De förhållandevis stora och kraftigt beväpnade fartygen i Turuma-klassen kom att bilda stommen i skärgårdsflottan (som från 1760 officiellt kallades Arméns flotta). Turuma-fartygen hade tre master som till en början var riggade med trekantiga latinsegel liksom på galärer. Senare övergick man till en mer konventionell råsegelrigg. Detta gjorde Turuma-fartygen till de bästa seglarna i skärgårdsflottan, även om de fortfarande var långsamma vid rodd.

I lugnt väder var medelhastigheten med åror runt en halv knop men kunde knappt föras fram i motvind. De 16 till 19 paren åror roddes av fyra man per åra. Roddarna satt på övre däck, ovanför kanondäcket.

Den samtida modellen av Lodbrok är troligen tillverkad under överinseende av Chapman. I bakgrunden syns akterspegeln från Amphion, en ombyggd Turuma som användes som kunglig lustjakt och stabsfartyg. Jahn Mörrby, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Turumans konstruktion var mycket lik en av de andra skärgårdfregatterna, hemmeman. Den främsta skillnaden var att hemmeman roddes från kanondäcket, vilket placerade roddarna närmare vattenlinjen och gjorde dem effektivare.

Lodbrok byggdes som det tredje fartyget i Turuma-klassen och sjösattes vid Djurgårdsvarvet i Stockholm 1771. Hon deltog i det ryska kriget 1788-90 och byggdes sedan om till lasarettfartyg för att till slut slopas år 1806.

Modellen i skala 1:16 är ritad av Fredrik Henrik af Chapman och troligtvis byggd under hans överinseende år 1771.

Samtliga: Jahn Mörrby, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Inuti modellen har man genom åren upptäckt flera lappar. På en av dem, som sannolikt är samtida, finns följande uppgifter om Lodbrok (ej ordagrant återgivet):

  • Bestyckning: på däck 22 stycken 12-pundiga och 2 stycken 18-pundiga kanoner samt 2 stycken 12-pundiga kanoner i fören (på backen). Vidare 26 stycken 3-pundiga nickor
  • Förråd: 3 månaders proviant och 1 ½ månads vatten
  • Längd över stäv: 126 fot, bredd, mallad, 31 fot, djupgående, armerad, 11 fot
  • Besättning: 250 man. Ros med 19 par åror

Pojama Brynhilda

De fyra fartygen i Pojama-klassen började byggas 1764. De kan betecknas som korvetter snarare än fregatter, och deras användningsområde var begränsat till rekognoscering och för att leverera brådskande meddelanden.

Pojama-fartygen användes bara i begränsad utsträckning under Gustav III:s ryska krig. Brynhilda, byggd 1776, deltog i det första slaget vid Svenskund 1789 under befäl av kapten Carl Fredrik Wallenstierna. Hon slopades 1799.

Modellen i skala 1:16 är ritad av Fredrik Henrik af Chapman och troligtvis byggd under hans översyn 1776.

Stora variationer finns angående måtten på fartyget. Siffrorna nedan kommer från Daniel G Harris (1989:27):

  • Största längd: 26,73 meter (90 fot)
  • Största bredd: 7,73 meter (26 fot)
  • Djupgående vid full last: 2,08 meter (7 fot)
  • Åror: 14 par
  • Rigg: ketch
  • Besättning: ca 100 man
  • Bestyckning: 4 st 24-pundare, 1 st 6-pundare, 10 st 3-pundare
Chapmans ritning till ett Pojama-fartyg, daterad 1770. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Mer om skärgårdsfregatter på DigitaltMuseum

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Litteratur

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to