Carl von Cardell, 1764-1821, generallöjtnant, fälttygmästare
Carl von Cardell, 1764-1821, generallöjtnant, fälttygmästare Giovanni Domenico Bossi

Den hatade reformatorn: Carl Friedrich von Cardell (1764–1821)

På Hedvig Eleonoras kyrkogård, intill Artillerigården och Armémuseum i Stockholm, ligger kvarlevorna efter en krigare som inte lämnade någon oberörd.

Carl Friedrich von Cardell (1764–1821) har beskrivits som omänsklig, rentav demonisk, men har samtidigt hyllats som en hjälte med djupa insikter i krigets vetenskap. Han gjorde sig många personliga fiender, gifte sig med en judisk kvinna i ett antisemitiskt Preussen och visade fullständig hänsynslöshet i krigen mot Napoleon. Det var Cardell som införde det beridna artilleriet i Sverige och som strax före sin död utarbetade planen till Högre artilleriläroverket i Stockholm.

Carl von Cardell, eller Kobes som han hette före adlandet 1790, höll sig mest för sig själv under sin uppväxt i Pommern. Fadern, som var domare och ansvarade för rättskipningen i staden Demmin, önskade att sonen blev något inom juridiken. Men den egensinnige ynglingen intresserade sig mest för matematik och historia. Han avbröt sina studier vid sexton års ålder, lämnade gymnasiet i Stettin för att förkovra sig i krigaryrket och träda i preussisk tjänst. Cardell tog officersexamen som pontonjär i Berlin 1786 men upptäckte snart att artilleriet var det vapenslag som passade honom bäst.

Under artillerigeneralen Georg Friedrich von Tempelhoff, även känd som matematiker, pedagog och astronom, tillgodogjorde sig Cardell värdefulla artilleritekniska kunskaper. Trots Preussens berömda militarism ansåg den ambitiöse artilleristen att endast ett krig kunde bevisa hans fulla kapacitet och vinna honom ära och berömmelse. Preussens armé var inte på krigsstigen, vilket säkert bidrog till att Cardell begärde avsked. Dessutom ingick han äktenskap med en förmögen kaptensänka, Karoline Fliess, vars judiska börd hotade att försvåra, kanske omöjliggöra, avancemang i hemlandet. Tack vare hustruns ansenliga förmögenhet – hon var dotter till en framgångsrik bankir – kunde Cardell sätta upp ett eget kompani och träda i svensk tjänst medan Sverige låg i krig med Ryssland.

Det svenska artilleriet hade knappast utvecklats sedan Carl Cronstedts dagar – snarare hade det gått kräftgång. Bristande rörlighet på grund av pjäsernas tyngd var alltjämt artillerivapnets verkliga akilleshäl. Carl von Cardell utarbetade genast ett reformprogram, till några gråhårsmäns och andra driftiga artilleristers förtret. Hans judiska hustru fick även utstå gliringar: hon förödmjukades exempelvis grovt när det svenska hovets damer vägrade presentera henne i samband med en mottagning på Stockholms slott.

Ridande artilleri. Ur Armémuseums arkiv.

Den i särklass viktigaste av Cardells reformförslag gällde införandet av ett ridande artilleri, likt det som han kände från den preussiska armén. Till en början stod artillerichefen general Bror Cederström på hans sida, men detta skulle snart komma att ändras. Cardell samlade sina idéer och förslag i en broschyr om artilleriet till häst år 1792, ett arbete som vann erkännande i högre kretsar. Han anslöt sig till Wendes artilleriregemente, vilket var stationerat i Stralsund (sedermera Kristianstad) och fick order om att leda ett ridande batteri, som inom kort blev till två. Vid det ridande artilleriet satt servisen, det vill säga de som hanterade kanonerna, till häst. Detta krävde en ansenlig mängd hästar, vilket innebar rejäla omkostnader. Batterierna omvandlades av besparingsskäl till vanligt artilleri 1797, där servisen måste förflytta sig till fots. När artilleribataljonen i Pommern fem år senare tilldelades ett beridet batteri utnämndes Cardell till dess chef.

Porträtt av general Bror Cederström. Krafft, Per d.y

Tillsammans med en framstående militärteoretiker, Carl Helvig, arbetade Cardell fram nya förslag till konstruktioner av kanoner och annan materiel. Hans besvärliga sätt försvårade dock samarbetet. Inom kort var de båda tyskarna bittra antagonister. Helvig frångick att förorda ett ridande artilleri, lanserade istället ett åkande, som dessutom var billigare i drift. I det åkande artilleriet satt personalen uppsutten på hästarna till höger i spannet, på lavetter och föreställare. Kanonerna var enligt Helvigs system gjutna i järn, och inte metall (brons).

En särskild kommission tillsattes år 1802 för att lägga fram förslag till nya pjäser och en ny organisation av artilleriet. Cardell ingick inte. Två år senare fick han med kungens hjälp plats i kommissionen, där hans meningsmotståndare var i majoritet. Framförallt hade han ett ont öga till major Helvig, och röstade emot alla dennes förslag. Det var dock Helvigs idéer som vann kungens och armégeneralen Cederströms gillande, och Helvig utsågs ensam till innehavare av de två högsta ämbetena inom artilleriet: generalfälttygmästare samt chef för artilleriet. Med Gustav IV Adolfs avsättning år 1809 förlorade dock Helvig sin tidigare upphöjda ställning. I protest lämnade han plötsligt Sverige och beredde därmed mark för den nye kronprinsens favorit – Carl von Cardell.

Sitt verkliga elddop fick Cardell i det pommerska kriget 1805–1807, under försvaret av Stralsund mot fransmännen. De svenska officerarna turades om att göra utfall mot fienden, rida in bland de franska posteringarna och försöka locka fransmännen närmare Stralsunds murar, där de kunde skjutas ner. För officerarna handlade det troligen mest om att imponera på varandra och visa på fysiskt mod. Sedan överste Johan Norby blivit skjuten i huvudet under ett utfall övertog Cardell positionen som chef för Wendes artilleriregemente. Det ridande artilleriet hade en del framgångar i det pommerska kriget, men led också stora förluster. Cardell ledde på eget bevåg ett misslyckat stormningsförsök mot en redutt: översten drev på sina mannar ända fram till en slipprig vall, där de måste inse sig slagna av såväl skyfallet som fiendens eld. Många soldater fick i onödan sätta livet till. Tack vare sin vänskap med befälhavaren Gustaf Mauritz Armfelt klarade han sig undan krigsrätt, men hans rykte hade fått sig en allvarlig törn.

Det var först under kronprins Karl Johans ledning och kriget i Tyskland 1813 som Cardell och hans batterier utmärkte sig på allvar. Han förde befälet över det så kallade reservartilleriet, som till två tredjedelar bestod av Helvigs åkande artilleri, utrustat med järnkanoner, och till en tredjedel av det ridande med sina metallkanoner. Nordarmén under Karl Johan sökte hindra Napoleons framryckning mot Berlin. I affären vid Retschow i slutet av augusti sattes Wendes artillerister in mot det danska artilleriet. Ett ögonvittne berättar: ”Trumpeten gav signal, batteriet tog fart, så att hästarna lågo efter marken, kanonerna hoppade som åkarekärror och fienden var endast några hundra alnar från sin position, då våra hade avbröstat, dammade på, och gjorde, som vi sedan sågo, en förfärlig massaker.”

Det ridande batteriet stod för en betydande insats i slaget vid Dennewitz 1813, där det understödde det preussiska infanteriet i striden om byn Göhlsdorf. Cardells trupp, beväpnad med 6-pundiga pjäser, fick det franska artilleriet att tystna och fiendesoldaterna att överge sina ställningar. Artilleriöversten ska ha stått bredbent och flatskrattat åt fransmännen innan hans mannar avfyrade sina kanoner. Efter slaget befordrades Cardell till generalmajor. Han organiserade genast om reservartilleriet så att det under resten av kriget bestod helt av trupper ur Wendes artilleriregemente. I det stora folkslaget vid Leipzig sparade kronprinsen som vanligt sina svenska förband och utsatte ryska och preussiska trupper för de tyngsta påfrestningarna och den värsta åderlåtningen. I slutskedet av slaget måste Cardell och ett av hans batterier till häst rycka ut för att försvara en rysk armékår. Så småningom anslöt sig hans andra batteri till häst, samt det enda åkande, som var utrustat med 12-pundiga kanoner. Svenskarna besvarade den franska elden. Liksom vid Dennewitz tystnade snart motståndarsidans kanoner. Dock formerade sig ett franskt kavalleriförband för att falla svenskarna i flanken. Cardell beordrade ett av sina batterier att snabbt svänga om för att möta angriparna. De skoningslöst drillade ”wendisterna” lyckades med manövern, avfyrade kartescher mot fransmännen, som måste avbryta anfallet.

Hemkommen från kriget fick Carl von Cardell ensam kontroll över allt artilleri i Sverige, vilket bekräftades genom en utnämning i januari 1816. Han försökte riva upp Helvigs system, ogillade dennes järnkanoner men konstruerade bara en egen modell till bronskanon, ett 6-pundigt eldrör. Han övervakade personligen gjutningen och försåg gjutarna med exakta föreskrifter om metallens sammansättning.

För de egna soldaterna framstod Carl von Cardell som grym och känslokall. Carl Magnus Hultin, under en tid kapten vid Jönköpings regemente, ägnar ett par sidor åt Cardell i sina memoarer. Hultin berömmer honom för hans krigiska bedrifter men framförallt – på ett häpnadsväckande sätt – målar han bilden av honom som ”hela världens ovän”. När Hultin fick syn på Cardell i spetsen för artilleriet förundrades han över ”att en häst kunde bära denna massa av fläsk och omänsklighet”. Inte bara på slagfältet utan även i samband med övningar stänkte blodet om artilleriöversten, då han ibland använde sabeln när sporrarna inte räckte till för att få hästen att lyda. Ett par majorer ur Wendes artilleriregemente tålde honom så illa att de i samband med en vaktparad i Kristianstad påstås ha fört bort sin regementschef med våld.

Hultin uppmärksammar samtidigt att den råbarkade krigaren mot slutet av sitt liv tog initiativ till uppförandet av ett artilleriläroverk för blivande officerare. Carl von Cardell var också läroverkets styresman från att det slog upp sina dörrar hösten 1818 till sin död 1821. När reformatorn – ”hatad av sina underhavande likaså mycket som han var fruktad av sina fiender” – 57 år gammal gick bort efterlämnade han alltså en nyinrättad högskola för artilleriofficerare och ingenjörer, den första i sitt slag i Sverige, samt en ny elittrupp – ett artilleri begåvat med kavalleriets snabbhet – som skulle bestå ända fram till 1925.

Cardells gravvård, Hedvig Eleonora kyrkogård i Stockholm. Eldrören är av järn, trots att Cardell alltid förespråkade eldrör av brons. En sista hälsning från hans motståndare? Foto: Torkel Edenborg

Litteratur

Cederlöf, Olle, ”’Finbanker’ Analytisk post. Om svenska exportkanoner och deras engelska förebilder 1550–1700”, Föreningen Armémusei vänner, Stockholm 1988.

Malmsten, Karl, ”Från krigsingenjör till bergsingenjör”. Särtryck ur Dædalus. Tekniska museets årsbok 1942.

Fritz, Martin, Gjutjärnets tidsålder. Del 1, Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt, Jönköping 1989.

Furuhagen, Hans, Mercurius och Vulcanus. En krönika om järnet i Sverige, Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 32, Stockholm 1997.

Hammarskiöld, Ludvig, ”Kopparkanoner i Sverige och deras tillverkning”, särtryck ur Med hammare och fackla XVIII, 1949–1950.

Ulfhielm, Hans (red.), Svenska artilleriprofiler under fyra sekel, Stockholm 1999.

Hammarskiöld, Ludvig, Carl Cronstedt och hans ”snabbskjutande” kanoner, särtryck ur Artilleritidskrift 1906, Stockholm 1906.

Hultin, Carl Magnus, En gammal knekts minnen, bearbetad av Nils Niléhn, Lund 1954.

Skantze, Leif, ”Cardells artilleri i fält”, Föreningen Armémusei vänner, Stockholm 1963.

Scheutz, Sven, ”Carl Fredrik von Cardell”, särtryck ur Hedvig Elenora församlingsblad, Julen 1994.

Carlqvist, Sten, ”Kanonborrningsmaskin från 1700-talet”, i Dædalus. Tekniska museets årsbok 1934.

Jakobsson, Theodor, ”Historiska vapen (före 1914)”, i Svenska armén genom tiderna, Malmö 1949.

Villner, Lars, Sjuttonhundratalets gjuteriteknik enligt Sven Rinman, Gjuterihistoriska Sällskapets skriftserie 3.

Text: Anders Wesslén, Statens försvarshistoriska museer

Share to