Kvinnan som borde ha vunnit Gustav III:s kardustävling – Maria Christina Bruhn (1732–1808)

Få kvinnor har skrivit in sig i historien som militärtekniska pionjärer. En av dem är mamsell Bruhn, vars liv vittnar om vilken betydelse klass och kön hade i 1700-talets Sverige, i synnerhet när ära, berömmelse och pengar stod på spel.

Tapetmakaren mamsell Maria Christina Bruhn (1732–1808) är den enda kända kvinnliga uppfinnaren inom svensk artilleriteknik. Våren 1774 presenterade hon sina egengjorda krutkarduser till geschwinda skott, en äldre typ av enhetspatron, för Kungliga Vetenskapsakademien. Det skedde i samband med en tävling, utlyst av Gustav III. Prissumman uppsteg till 6 000 riksdaler, vilket motsvarar ungefär 160 000 kronor i dagens penningvärde.

Karduser var omhöljen av papper eller tyg fyllda med en uppmätt mängd krut. Dessa användes som drivladdning, det vill säga: för att skjuta iväg projektilen ur ett eldvapen, företrädesvis kanoner. Kungen hade krigiska ambitioner och efterlyste krutkarduser som kunde stå emot fukt och hetta och som inte lämnade rester i eldröret efter avfyrning.

Stockholms tapetverkstäder var naturliga deltagare i tävlingen eftersom de till vardags tillredde olika slags fernissor, som kunde användas för att skydda kardusen. Sedan 19 års ålder hade jungfrun Maria Christina Bruhn drivit familjens tapetverkstad på Munkbrogatan i Gamla stan. Hon hade sannolikt fått kännedom om kardustävlingen genom sin systers make – en stadsingenjör, som var vän med Nils Lindblom, professor i artillerivetenskap. Denne professor Lindblom satt dessutom med i den vetenskapliga jury som skulle döma i tävlingen.

Mamsell Bruhns bidrag vann gillande, och hon erhöll ett förskott för att kunna fortsätta sin produktion. Bara några månader senare avtog dock statsmaktens intresse. Den främste rivalen tillika kungens egen favorit, generalmajoren Reinhold von Anrep, såg ut att till slut vinna tävlingen. Sensommaren 1774 levererade dock von Anrep karduser som inte höll måttet. Mamsell Bruhns karduser användes istället, fastän i hemlighet, när blivande artilleriofficerare genomförde skjutövningar.

År 1781 blev en major Wagenfelt rikligt belönad för uppfinnandet av kardushöljen med snarlika egenskaper som mamsell Bruhns. Detta gjordes offentligt genom ett meddelande i Stockholms-Posten. Mamsell Bruhn läste meddelandet och misstänkte falskt spel. Hon vände sig till Kungl. Maj:t, där hon framhöll sig själv som uppfinnaren av de vattentåliga karduserna. Mamsell Bruhn måste själv styrka sitt påstående, löd svaret.

Hon lyckades till viss del bevisa att hon hade spelat en viktig roll i utvecklingen av karduserna. Krigskollegium tilldelade henne en mindre ersättning, men denna kunde hon kvittera ut först efter flera år. Kollegiet ville dock inte sträcka sig så långt att tillskriva mamsell Bruhn hela förtjänsten. I över ett decennium kämpade hon för att bli erkänd. Det speciella med hennes uppfinning var att karduserna hade en botten bestående av ett tunt ylletyg, kallat kvinett (qvinett). Därigenom hindrade man att kardusen lämnade glödande rester i loppet, vilka gjorde det livsfarligt att ladda nästa skott.

Efter att ha haft viss framgång i den segdragna processen kring upphovsrätten lät mamsell Bruhn slå igen sin tapetverkstad. Den ogifta kvinna flyttade till Södermalm där hon levde med en av sina systrar fram till sin död. Hennes artilleritekniska gärning hindrade inte att hon dog utfattig 1808, 77 år gammal.

Mamsell Bruhn hade förbättrat och gjort de fernissade karduserna funktionella och billigare att tillverka. Mycket tyder på att hennes förhållandevis svaga samhällsställning, i kombination med att hon var kvinna, gjorde det svårt – ja, för att inte säga nästintill omöjligt – att vinna erkännande på bekostnad av höga officerare, särskilt de som åtnjöt kunglig gunst. Vid denna tid tillräknade sig ibland mäktiga män prestationer som deras underordnade i själva verket stått för. Mamsell Bruhns rival generalmajor von Anrep hade exempelvis dragit nytta av en inspärrad tapetmakarlärling på Vaxholms fästning när han förfärdigade sina krutkarduser, som i slutändan ändå visade sig värdelösa. Mamsell Bruhn har, trots samtidens motstånd, kämpat sig in i historieböckerna som en skicklig innovatör inom det artilleritekniska området.

Läs mer om Maria Christina Bruhn:

Lönnroth, Erik, ”Mamsell Bruhn”, i Tidens flykt. Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem. Stockholm 1998.