Klart skepp, del 4: skärgårdsflottans mindre fartyg och båtar

När Sjöhistoriska skulle byggas var ett av kraven att det skulle finnas plats för museets stora samling av örlogsmodeller. Idag visas ett urval av dessa i utställningen Klart skepp. Modellerna berättar om svenska flottans fartyg från stormaktstiden och fram till idag. I den fjärde delen i en serie artiklar bekantar vi oss med de små kanonslupar och andra båttyper som spelade en viktig roll i den så kallade Arméns flotta.

Skärgårdsflottan innehöll en rad speciella fartygstyper. Förutom de galärer som till en början utgjorde dess stomme utvecklades efterhand unika typer som var speciellt anpassade till krigföring i skärgårdsmiljö. Mer om de hybrider av rodd- och segelfartyg som konstruerades av Fredrik Henrik af Chapman går att läsa i del 2 av artikelserien.

Skärgårdsflottans största stund var segern i det andra sjöslaget vid Svensksund 4 juli 1790. Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Under Gustaf III:s ryska krig 1788–90 visade det sig att små kanonbåtar ofta var effektivare än större och tyngre skärgårdsfregatter. Detta underströks av skärgårdsflottans förkrossande seger över ryssarna vid Svensksund 1790.

I nästa krig mot Ryssland, 1808–1809, kom kanonslupar och -jollar att utgöra de viktigaste delarna av Arméns flotta även om de spektakulära framgångarna denna gång uteblev.

Andra flottor kring Östersjön tog intryck av den svenska utvecklingen. Danskarna, som förlorat hela sin örlogsflotta i strider mot engelsmännen, lät istället bygga en armada av kanonslupar efter svensk förebild. Under rätt förhållanden hade de förmågan att allvarligt skada även stora örlogsfartyg, som i Öresund 1808 då en dansk-norsk kanonbåtseskader sköt det engelska linjeskeppet Africa sönder och samman.

Svenska och norska kanonbåtar var inblandade i mindre strider mot varandra under fälttåget mot Norge 1814, då Arméns flotta deltog i invasionen av Hvaleröarna.

En engelsk brigg erövras av danska kanonbåtar. Oljemålning av Christian Mølsted, 1887 (original i Orlogsmuseet, Köpenhamn). Repro/Public domain

Kanonbåtarnas roll i den svenska skärgårdsflottan var inte i första hand att angripa havsgående örlogsfartyg, utan att ge eldunderstöd och landsätta infanteri vid amfibieoperationer. Ofta var uppgiften att skydda marktruppernas flanker och att spärra fientliga underhållsleder till sjöss.

Kanonslupar

F H af Chapman ritade 1775 en serie kanonslupar på uppdrag av skärgårdsflottans högste chef Augustin Ehrensvärd. Chapmans kanonslupar var utrustade med gaffelsegel och avsedda att kunna ros. De olika modellerna var kraftigt beväpnade i förhållande till sin storlek och besättning, och deras litenhet gjorde dem svåra att slå ut för en fiende.

Bestyckningen bestod till en början av två 18-pundiga kanoner, senare kanonslupar hade även 24-pundiga kanoner. För strid på korta håll kunde det finnas upp till 4 nickhakar som laddades med s k skrå (småkulor eller metallskrot). Under förflyttning kunde de grövre kanonerna på vissa modeller sänkas ned i botten av fartyget för att göra det mer sjödugligt.

Kanonsluparna var lättmanövrerade. De hade ett djupgående på bara 0,75 m och masterna var fällbara. 10 till 15 par åror gav kanonslupen en fart på ca 2,5 knop. För att kunna rikta kanonen användes en vrickåra.

Några av Chapmans egna anekdoter finns upptecknade om byggnationen av kanonsluparna: ”Sedan 9 kanonslupar voro byggda, armerade jag en av dem och for med den uppåt Värtan, där konungen själv kom ombord på slupen, varefter jag med slupen rodde och sköt, for till land, lade ut landgångar, gjorde landstigning med kanonen, avancerade och sköt hela tiden, därpå retirerade och sköt, tills kanonen stod på sitt ställe i slupen, och slutades allt därmed, att konungen utnämnde mig till överstelöjtnant.”

Ritning till kanonslup utförd av F H af Chapman. Godkänd av Gustav III 23/1 1776. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Kanonsluparnas effektivitet har ofta framhållits, med segern vid Svensksund 1790 som det främsta exemplet. Faktum är att de fanns kvar i flottan till 1800-talets slut, och vissa av sluparna användes i över 100 år.

Men historien om kanonsluparna har också en mörk sida. De må ha varit både lättmanövrerade och kraftfulla som vapen, men de var odäckade och saknade plats där besättningen kunde få skydd för väder eller fientlig eld. Trängseln ombord var extrem och de sanitära förhållandena usla. Allt som allt var livet för besättningen på en kanonslup eländigt och hårt. Detta var något som soldaterna i det så kallade lantvärnet fick erfara under kriget 1808–1809.

Lantvärnet var Sveriges första form av av värnplikt och bestod av utskrivna män mellan 18 och 25 år. Omkring 4 000 lantvärnssoldater skickades till Arméns flotta som roddare under sommaren 1808. De fick inga uniformer eller plagg för att ersätta de egna kläder som snabbt slets ut. Följden blev att de framåt hösten fick gå i trasor och ständigt utsattes för väta och köld. Detta tillsammans med dysenteri, tyfoidfeber och tyfus gjorde att manskapet dog i stort antal.

Strid mellan svenska och ryska kanonslupar vid Kimitosundet 21 juli 1808. Oljemålning av okänd konstnär. Foto: Nationalmuseum | CC BY-SA

När skärgårdsflottan återvände till Stockholm i december samma år möttes stockholmarna av en förfärande syn. Detta vittnesmål av prosten och greven F. B. von Schwerin (1 december 1808) kan sättas i kontrast mot Chapmans solskenshistoria: ”Landtvärnet kommer dagligen iland från galärer och canonslupar och sätter foten i land endast för att dö. 10 à 14 dagars resa, beständig rodd, intet tak övfer huvudet [---] liggande om nätterna på klipporna, då, för att värma hvarannan, de vräkt sig den ena på den andra och alltid någon om morgnarna, då de skulle embarqueras, varit ihjälfrusen, som då kastades i sjön, komma de till Stockholm.”

När det åter blev dags att gå till sjöss i kanonsluparna sommaren 1809 skrev fältväbeln Carl Fredrik Karlén i sin dagbok: "Jag måste åter nu så väl som förra året Embarquera på de oändeligt förbannade Sluparna, som af Djeflarna i Helfvetet borde bemannas."

Teckning av en latinriggad kanonslup av Jacob Hägg. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Bombkanonslup

Modellen är byggd efter ritningar fastställda av J.G. von Sydow, 1828. Den har tretton par årtullar, tjugofyra åror, två båtshakar, en gaffel och två bärlingar. Roder med rorkult och skädda. Sex svarta träkanoner med röda lavetter. Till modellen hör även två loggertsegel, flagga och vimpel.

  • Skala 1:24
  • Längd: 860 mm
  • Bestyckning: 1 st 74-pundig bombkanon i stäven, 1 st 24-pundig kanon i aktern, 4 st 3-pundiga nickor
  • Modell-ID: O 00050
Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Landstigningsslup

Modellen är byggd under översyn av F H af Chapman. Den föreställer en landstigningskanonslup av 1776 års typ. Den är riggad utan segel, har fyra förgyllda träkanoner och 14 par årtullar, men bara en åra. I aktern står en landstigningskanonlavett på hjul som kunde dras iland om så behövdes. Modellen är restaurerad och kompletterad.

  • Skala: 1:16
  • Längd: 1 155 mm
  • Modell-ID: O 00042
Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Ritning till landstigningskanonslup av 1776 års modell av F H af Chapman. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Rekognosceringsslup

Modellen är troligen tillverkad under översyn av Fredrik Henrik af Chapman 1777. Den föreställer en origgad kanonslup av 1776 års typ: kravell bordlagd på spant, roder med rorkult, tolv par årtullar och fyra åror. Den är fernissad med svart/röd reling, har röd inredning med fernissade gångbord och fyra förgyllda träkanoner. Modellen har blivit restaurerad, men det finns spår av ett äldre märke med vit färg.

  • Skala 1:16
  • Längd: 905 mm
  • Modell-ID: O 00049
Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Foto: Mattias Billemyr, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Foto: Mattias Billemyr, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Kanonjolle

Kanonjollarna kom i bruk samtidigt som alla andra typer av kanonbåtar – under slutet av 1700-talet. De var sin tids minsta kanonbåt och hade både segel och åror. Bestyckningen bestod av en kanon i aktern. På modellen ser vi en 18-pundig mynningsladdad kanon.

Kanonjollarna framdrevs av en man per åra, och man satt på rad efter varandra och rodde.

Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Modell är tillverkad från ritningar av Fredrik Henrik af Chapman 1789. Den föreställer en origgad kanonjolle av 1788 års typ med en 18-pundig metallkanon i aktern. Skrovet är bordlagd på spant, kravell med inredning, fernissad med svart-röd reling. Modellen har fem par årtullar och fem åror. Den restaurerades och fick nytt skrå 1937.

  • Skala: 1:16
  • Längd: 775 mm
  • Modell-ID: O 00056

Kanonbarkass

Kanonbarkasserna var utrustade med två skonarriggade master. De var ungefär 13 meter långa och roddes med åtta årpar. I aktern fanns en 12- eller 24-pundig kanon och på sidorna kunde det sitta totalt 16 stycken vridbara 3-pundiga nickor.

Modellen förvärvades från modellkammaren i Karlskrona 1907 och restaurerades 1938, då den bl a fick ett nytt skrå. Den är tvåmastad med bogspröt, gafflar och bommar utan segel. Den har gösstake, roder, rorkult, åtta par årtullar och åtta röda åror. Däcket är fernissat, och likaså skrovet med röd reling. Mastfötter och lavetter är svartmålade. De 17 kanonerna är gjorda i trä och därefter förgyllda. Av kanonerna är den grövsta placerad i aktern, där siffran ”IV” målats.

  • Skala: 1:16
  • Längd: 823 mm
  • Modell-ID: O 00045
Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Mörsarbarkass

En mörsarbarkass kunde vara utrustad med en mast som var riggad med gaffelsegel och möjligtvis försegel. Den kunde också ha två master som var skonarriggade. Fartygstypen var konstruerad för grunda vatten. Fartygen var vanligtvis bara 10 meter långa och hade sju årpar med en man per åra. Besättningen var 15–20 man. Bestyckningen bestod av en enkel 40-pundig mörsare midskepps och totalt fyra vridbara 3-pundiga nickor längs sidorna. Mörsarbarkassen omnämns först på 1750-talet.

Ritning Chapman, Fredrik Henrik af

Modellen av en mörsarbarkass är förvärvad från Modellkammaren i Karlskrona. Den är riggad med mast och spri, men saknar segel. Däcket är inrett. Modellen har roder med rorkult och sju par årtullar, men bara fyra åror. Mörsaren är tillverkad i metall, medan de fyra kanonerna är av trä som förgyllts. Modellen är restaurerad och kompletterad, och fick nytt skrå 1937. Den är fernissad.

  • Skala 1:16
  • Längd: 670 mm
  • Modell-ID: O 00047
Foto: Jonas Hedberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Läs mer

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry