Alida Erikssons brev ger en unik bild av nödåren

Alida Nicklasdotter Eriksson (1853 - 1928) var 65 år när skrev till dottern i USA om vad som tilldrog sig i Kållered. Sammanlagt finns nio brev bevarade, skrivna mellan maj 1917 och januari 1919. Breven är en unik skildring av vardagslivet i Kållered under första världskrigets nödår och under den tidens pandemi, spanska sjukan.

16 maj 1917 skrev hon: ”Här är svårt i Svärge, synes som det skulle bli hungersnöd, folket får så litet bröd och inga potatis så her går många och beder om bröd men vi har ej mycket att ge dem ty vi äro tilldelade så mycket som vi får ha. Råg å hafre har vi fått lemna från oss, litet potatis har vi så litet och det stod nu i tidningen i dag att di skulle taga dem också. ”

En av döttrarna, Anna, reste till Amerika och Alidas brev till henne finns bevarade eftersom Anna kom tillbaka till Sverige efter några år och hade sin mammas brev med sig. Breven har sedan sparats i släkten och när man läser dem känner men verkligen historiens vingslag. På sitt enkla språk lyckas hon förmedla så mycket av vardagslivet i Kållered, av oro och glädjeämnen och så mycket omsorg och kärlek till sin dotter som är så långt borta.

Första världskriget rasar i Europa och det får svåra följder även i Sverige. I september 1917 skriver hon till Anna om de dåliga tiderna: ”Ja här är underliga tider, man får knappast köpa något utan kort och allt skall ransoneras och delas till en, så säd få vi ej behålla mer än det som de ger oss.”

I november 1917 är det ”så tråkigt här i Kållered, difteri går här så flera barn har dött och många är på sjukhuset, skolorna äro stängda”.

I september 1918 skriver hon om en sjukdom, ”troligt den spanska sjukan som grasserar här öfverallt, Ada (den äldsta dottern) ligger, Olivia Magnusson å deras lille gosse har difteri å är på sjukhuset, i Kålleredgården ligger 4 på ett ställe, Eriks son på Högen har dött.”

Nästa brev är från 30 oktober 1918. Då har sjukdomen nått familjen. Så här skriver Alida: ”här är så mycket sjukligt och många som dör i en sjukdom som di kallar spanska sjukan, när den går till lungornas då lefver di ej gerna öfver, den kallas lunginflammasjon eller lungpäst, förfärligt mycket sjuka och dör på en kort tid. Till Svänssons (dottern Ada och hennes familj) blef först Ada sjuk och sedan alla barnen, låg på en gång. Den lilla Sara och Estrid dog, den lilla på torsdag och Estrid på tisdag ock så en barnmorska som bodde där. Hon var 36 år och lemnade man och ett barn efter sig så i söndags var det 3 lik från ett hus, di blef körda på en vagn det har väl aldrig hänt så i Kållered förr. Du kan tänka vad svårt det kändes.”

Och så fortsätter hon att berätta i brevet om fler som är sjuka och som har dött. Hon avslutar brevet med ”många hälsningar från oss alla, mäst från din egen lilla mamma.” och i brevet skickar hon med en blomma från Estrids grav.

Det sista brevet är daterat 20/1 1919. Kriget är slut och hon skriver att det var roligt att höra från Anna om hur krigsslutet firades i Amerika, men ”här var ej något annorlunda och vi väntar ej heller bättre tider.” Dock skriver hon att ” nu mår vi bra och har hälsa, spanskan har vi sluppit.”

Men så väl var det inte. Månaden efter dör Alidas dotter Rut i spanska sjukan, nygift och gravid – en stor sorg.

Hon skriver sin självbiografi 1928 och den genomsyras av hennes starka tro som hjälpt henne genom alla svårigheter. I de sista raderna skriver hon ”Jag är ej så bra nu, kanske får jag snart flytta Hem. Gud gör allt till det bästa. Han har alltid burit och hjelpt. Han skall ock hjelpa den lilla biten som är igen.”

Och den 16 oktober 1928 dör Alida Josefina Niklasdotter, 75 år gammal, efter ett långt och innehållsrikt liv och i fast förtröstan på sin Gud.