Mohedsligan och mordet på Salbohed – del 2 i serien om militära mötesplatser

De militära övningshedarna runtom i Sverige var trots de krigiska övningarna relativt fredliga platser. Förutom en och annan olycka, kanske ett vådaskott eller en drunkningsolycka vid någon närliggande sjö, kunde beväringarna lämna regementsmötena helskinnade. I gamla tidningar kan man däremot finna några berättelser om ond bråd död kopplade till regementenas mötesplatser.

Mohed, en ort dryga milen väster om Söderhamn, var lägerplats för Hälsinge regemente från sent 1600-tal till år 1909, då kasernerna i Gävle stod klara för inflyttning. Innan regementet inkvarterades i Kungsbäck och Gävle fanns i Mohed ett 80-tal byggnader, alltifrån förläggningsbaracker och lägerhyddor till badhus och sjukhus. I Armémuseums bildsamlingar framstår platsen nästan som en folkpark, med musikanter, eleganta damer, utsmyckade verandor och paviljonger och till och med små blåsippeförsäljerskor. Men bara beväringarna lämnade lägret, eller vistades i dess utkant, kunde ruskiga saker hända. Åtminstone sensommaren 1907.

Fotografierna nedan ingår i ett album från 1903 och visar scener från Hälsinge regementes sandiga läger i Mohed, Hälsingland.

I dagstidningar från sensommaren och hösten 1907 förekommer nyhetsartiklar om mordet på beväringen Johan Wickström från Kilafors, tillhörande Livkompaniet vid Hälsinge regemente. Bilden av ett närmast fredlöst område tecknas i en svensk-amerikansk tidning, området strax väster om Söderhamn i Hälsingland. Citatet nedan är hämtat ur Pacific Tribune den 9 oktober 1907 (stavningen har moderniserats något):

"Den civila befolkningen i trakten av Mohed som förut så mycket låtit tala om sig för sina råa överfall på beväringar utanför lägret har denna sommar hållit sig tämligen lugn, ända till söndagseftermiddag den 15 september då den kända Mohedsligan gick så mycket mera våldsamt till väga. Om detta uppträde, vid vilket en beväringsman fick sätta livet till, berättas följande ..."

Beväringen Johan Wickström från Kilafors, som fullgjort sin sista repetitionsövning, hade nyss vinkat adjö till sina två bröder vid Bergviks station. I sällskap med en annan beväring promenerade han tillbaka mot lägret i Mohed. En stund senare låg han livlös, knivhuggen genom ett revben och lungsäcken. Wickström fördes liggande på en bår till sjukhus med häst och vagn. Svåra inre blödningar gjorde att han vid niotiden på kvällen förklarades död, 22 år ung.

Vad hade egentligen hänt, där på landsvägen mellan Bergvik och Mohed, mellan telegrafstationen och gästgivaren Sundgrens gård?

Av länsdetektiven Berggrens rapport framgår att Wickström och tre andra beväringar var på väg tillbaka från Bergviks station vid halv fem-tiden på eftermiddagen. I närheten av byn Myskje hann de ikapp en annan beväringsman, Bolinder, som var i bråk med några civilklädda män, bland dem arbetarna Törnros och Tyrén. Arbetarna ska ha varit berusade, även Bolinder uppträdde berusat. De nytillkomna beväringarna blandades in i bråket. Männen fortsatte vidare längs vägen, tills Törnros sprang upp till Wickström och högg densamme i ryggen, enligt rapporten. Wickström stapplade fram 20–25 steg tills han föll ihop medvetslös (Halländingen den 8 oktober 1907).

Enligt en uppgift i dagspressen skulle Wickström ha bett de civila männen om en tändsticka varpå männen blivit irriterade eller uppträtt hotfullt. Enligt denna alternativa version av händelseförloppet, återgiven i Stockholmstidningen den 19 september, ska en häftig ordväxling uppstått, Törnros ska ha kastats omkull, Wickström lagt sig eller fallit på honom och därefter blivit knivskuren.

Törnros och Tyrén hölls kvar vid en bondgård tills det att en patrull från Mohed anlände till platsen. Törnros förnekade först knivöverfallet, men i samband med att han konfronterades med den dödes kropp, erkände han brottet (Halländingen den 8 oktober 1907).

På de gripna männen ska man ha funnit en brännvinsflaska (kanske den verkliga boven i dramat), en stor fällkniv av "hälsingtyp", en revolver samt en tre decimeter lång stålkättingsdagg, försedd med en läderrem. (Norrskensflamman den 21 september 1907).

Johan Wickström beskrivs som en hygglig kille, nykter och ordentlig. Han hade tillsammans med sina bröder ärvt ett mindre hemman i Kilafors efter sin döde far, som varit kusk vid bruket där. Per Törnros var i 40-årsåldern, änkling och ensamstående far. Per Tyrén var änkling och dömd för djurplågeri, för det brottet hade han fått böta 150 kronor och suttit 18 dagar i fängelse, enligt fångrullorna. De häktade männen blev till en början lössläppta och begav sig tillbaka till Trönö, där de senare förhördes. Törnros dömdes så småningom till straffarbete i Härnösand, där han förblev i sex år.

Samma ödesdigra kväll som mordet, eller dråpet, skedde tydligen fler överfall på manskapet från Mohed. En velocipedåkande beväring blev bestulen på sitt fordon och gömde sig i skogen för att undgå tjuvarna. Militärerna i Mohed gjorde kort sagt bäst i att hålla sig inom lägret, i alla fall sensommaren 1907.

Västmanlands regemente använde – i olika utsträckning – Salbohed, cirka 18 km väster om Sala, som mötesplats från 1600-talets slut till år 1906. Gamla lägerbyggnader har sedan dess använts som alkoholistanstalt, uppfostringsanstalt samt skola.

På "kaptensvreten", på den södra sidan om exercisfältet Salbohed, Västmanland, fann man resehandlaren Fix Anders Olsson, liggande på rygg, nedgrävd i ett avloppsdike. Året var 1892 och han hade varit försvunnen i sex veckor. Kreatur, "som betade å nämnda ägor", hade trampat upp marken, och därmed också Olssons hand (Svenska folkets tidning den 2 november 1892).

Den 24-årige Johan Eklund, anställd vid Salboheds marketenteri, häktades strax som skäligen misstänkt för mordet på sin husbonde. Några dagar efter häktningen erkände han sitt brott.

Mordkvällen hade handlare Olsson begett sig iväg med en förbipasserande. Eklund, Olssons hustru Anna och övriga inneboende – beväringen Park, tjänsteflickan Öström och sömmerskan Bergqvist – åt middag tillsammans. Efteråt lämnade Eklund huset och gick ut i mörkret. Han fick höra Olsson komma gående, visslande, och gick honom till mötes. (Avesta Tidning den 1 november 1892). Eklund slog honom med en sten, mindre än en knytnäves storlek, och använde sedan sin fällkniv för att fullborda brottet (Köpings Tidning den 1 november 1892).

Hans motiv misstänktes ha med den mördades hustru att göra. Hade de en kärleksrelation? Ville Eklund röja hennes make ur vägen för att själv kliva i dennes ställe? Mordoffret Olsson hade misstänkt en sådan relation. Eklund angav den svartsjuke makens misstankar, dennes hotelser och begivenhet på sprit som motiv. Däremot förnekade Eklund bestämt Anna Olssons inblandning och han förnekade lika bestämt att de haft en olovlig kärleksrelation med varandra. Inte heller kunde några vittnen vid rannsakningen frambringa bevis för en sådan. Kronofogden John Karlsson hyste dock starka misstankar och ville hustrun häktad, men det avslog rätten.

Förhöret med den misstänkte hölls under en så kallad "ledigvecka", vilket innebar att en stor mängd åhörare samlats till rannsakningen. Den anklagades tårar lär ha gjort starkt intryck på de församlade. (Köpings Tidning den 1 november 1892).

Eklund dömdes till livstidsstraffarbete och "ständig vanfräjd" av Vagnsbro häradsrätt för att han den 22 augusti på Salboheds mötesplats mördat Fix Anders Olsson. Avesta Tidnings reporter skriver:

"Mördaren Eklund, som syntes djupt ångerfull och förkrossad över sin gärning, är blott 24 år, har ett öppet och gott utseende och har städse ådagalagt ett gott uppförande, och det synes oförklarligt huruledes han kunnat utföra det hemska dådet. Tillströmningen av åhörare var stark, och övergick till formlig trängsel."

Svea Hovrätt fastställde domen den 28 december 1892 (Östgöten den 31 december 1892).

Johan Eklund avtjänade sitt straff på Långholmens centralfängelse i Stockholm. Tack vare gott uppförande släpptes han efter tjugo år, den 28 juni 1913. Enligt listan över frigivna straffarbetsfångar var han 162 centimeter lång, hans hy var blek, håret och skägget gråsprängt och han hade ett större ärr vid högra ögonbrynet. Han skulle snart fylla 45 år.

Som en motvikt mot den ruskiga bilden av resehandlare Olssons hand uppstucken ur avloppsgraven ute på heden tecknas här avslutningsvis en "tidsbild från gamla dagar":

"Det bar norrut, ideligen norrut, genom bara skog. Så ljusnade det, man såg en öppen vidd, några byggnader, morbror Jan Erik drog på mun, det var Salbohed, lägerplatsen. Här hade han exercerat beväring, hela åtta dar, lekt soldat och haft roligt på många sätt, och svettats och fumlat med gevär och laddstake, en ung stark pojke bland tusen andra. [...] (Svensk-amerikanska posten den 8 januari 1930).

Sammanställt av Anders Wesslén

Berg, Ejnar och von Konow, Jan, Vyer från hedar, moar och slätter. Arméns mötesplatser och deras bebyggelse, Stockholm 1996.

Tidningar: Avesta Tidning, Boråsposten, Dagens Nyheter, Dalabladet, Halländingen, Köpings Tidning, Norrlandsposten, Norrskensflamman, Pacific Tribune, Skaffaren, Stockholmstidningen, Svenska-amerikanska posten, Svenska folkets tidning, Söderhamns Tidning, Vårt land, Östgöten

Förteckning över Frigivna straffarbetsfångar, Riksarkivet