Kvinnliga Postföreningen

Riksdagen 1865–1866 beslutade att kvinnor för första gången tilläts anställas som tjänstemän i post- och televerket. Andelen kvinnor i offentlig sektor ökade de kommande decennierna och på 1920-talet var 53 procent av de anställda kvinnor.
Ny teknik som skrivmaskinen och telegrafen krävde mer personal. Kvinnor var en oprövad arbetskraftsresurs och de kunde motivera lägre löner. Samtidigt sänktes statusen på skrivmaskinsarbeten vilket öppnade upp för att kunna anställa kvinnor till dessa tjänster. Det var även politiskt motiverat eftersom ogifta medelklasskvinnor vid sekelskiftet var en ny grupp i samhället som behövde försörjning.
Från båda sidor i debatten om kvinnors anställning i offentlig sektor var det outtalat självklart att kvinnor inte skulle ha arbeten som innebar att de rörde sig i offentligheten. Brevbäraryrket var därför oemotsagt manligt, men som kvinnlig tjänstemän bakom postkontorens disk var steget från den privata sfären inte för lång.

Arbetet som posttjänsteman var påfrestande och kvinnorna hade få, eller inga, förmåner. Kvinnor fick ofta mekaniska arbetsuppgifter och trots att de kunde ha samma uppgifter som män tjänade kvinnorna mindre. De hade även svårt att befordras och att få ordinarie anställning. Att inte ha ordinarie tjänst innebar större osäkerhet då det krävdes mindre för att bli avskedad. ”Statens kaka är liten men säker”, sades det. Men för kvinnorna var lönen lägre och anställningen mer osäker.
De kvinnliga posttjänstemännen skulle passa in i en etablerad manlig byråkrati, i ett postverk med fasta hierarkier som var svårt att rucka på. Till skillnad från folkskollärare och sjuksköterskor som hade enklare att accepteras, bara de höll sig inom sina revir.

Kvinnliga Postföreningen var pionjärer inom den kvinnliga utbrytargruppen av fackföreningsrörelsen. Tillsammans med telegrafister var de bland de första att starta föreningar med huvudsakligt syfte att arbeta för kvinnors intressen på arbetsplatsen. Efter följde flera liknande tjänstemannaföreningar i den offentliga sektorn: 1906 Kvinnliga Telegrafpersonalens Förening, Sveriges Kvinnliga Telefonförening, 1908 Föreningen Kvinnor i Statens Tjänst, 1908 Pensionsstyrelsens Kvinnliga Tjänstemäns Förening.
Tjänstemannaföreningarna delade samma syfte, en enad front för kvinnliga tjänstemän på arbetsplatserna, då de bildats i samma tomrum. Samtidigt hade de olika förutsättningar. Riksdagen beslutade att det var upp till var och ett verk att besluta hur anställningsförutsättningar för kvinnor skulle utformas. Det gällde frågor som befattningar och förutsättningarna för gifta och ogifta kvinnor.
Att det startades särorganisationer kan även bero på ”kårandan” som beskrivs som mycket stark. Den hierarkiska ordningen inom staten gjorde att varje yrkeskår utmärkte sig från de andra. Därför skapade kvinnor föreningar som både var uppdelade efter kön och yrkeskår.
Föreningarna kallade sig själva inte fackföreningar, utan det är en senare kategorisering. De fungerade utöver att arbeta för kvinnor på arbetsplatser, även som en mötesplats. Den sociala aspekten var en viktig del i föreningslivet.

Kvinnliga Postföreningens nav var i Stockholm men tidigt beslutades att föreningar runt om i landet kunde starta och ansluta sig. Eftersom städerna engagerade fler anställda och därför hade en fastare struktur går det att anta att kvinnor på landsbygden hade större frihet i sina anställningar. Gränser för manliga och kvinnliga uppgifter kan därför ha varit mer flytande än i städerna.
Landsbygdens posttjänstemän var inte förskonade från ojämställdhet. Samtidigt lydde de under samma lönegrader och att det kunde vara svårare att förändra sin arbetsförutsättning. Färre medarbetade ledde till att kvinnorna hade svårare att organisera sig och få sina röster hörda.

År 1928 fick ”kvinnofrågan” nytt liv i postverket. Bakgrunden var en tvist efter behörighetslagen 1923 som gav kvinnor tillträde till samtliga statliga tjänster, med vissa undantag som militär, prästskap och fångvaktare. Kvinnliga Postföreningen var mycket kritiska mot behörighetslagen eftersom det innebar att kvinnors tjänster degraderades. Behovsprincipen var överlägsen och följden blev att kvinnorna flyttades ner i lönegrader. Tjänsten postexpeditör delades upp i postexpeditör och postassistent och kvinnor med samma titel som män tjänade mindre.
Den 15 november 1924 skrev poststyrelsen i ett cirkulär att kvinnliga tjänstemän som arbetat längre i verket än manliga konkurrenter, skulle prioriteras i befordringar. ”Kvinnofrågan” kom därför att handla om hur tjänster skulle tillsättas, hur stor roll skulle kompetens spela? Och hur skulle det avgöras?

Hela processen var väl omskriven och debatterad i facktidningarna. Kvinnliga Postföreningen menade att kvinnor blev förbisedda trots större kompetens, och ”HO” och andra manliga debattörer menade att föreningen var osolidarisk med fackrörelsen. Liknande debatter blossade upp varje år i facktidningen.
Elisabeth Sahlgren som var med i kompetensprövningen skrev om hur det kändes efter beslutet kommit.
”Att vi lidit ett svidande nederlag är ett faktum, men detta nederlag är dock ärofullare än segerns pyrrhusseger. Vi har kämpat med blanka vapen för en rättvis sak, och vi har varit beredd att offra allt, även oss själva. Osårad torde nog ingen gått ur striden. Såren kunna visserligen läkas, men ärren komma alltid ömma.”
Alla mål som lämnades till K. Maj:t och var obligatoriska att behandlas och avgöras. Liknande princip lydde ämbetsverken under. Kvinnliga anställda hade därför rättigheten att överklaga beslut, men eftersom kvinnornas situation bestämdes av män blev det på männens villkor. Det var alltså beslutsprocessen som motarbetade kvinnorna, en beslutsprocess som bestod av män.
Debatten visar hur männen kände sig hotade av kvinnorna på arbetsplatsen. Det visar också på en systematisk utestängning av kvinnorna både från arbetsgivare och fackföreningar. I en fackföreningsrörelse som skulle värna om anställdas rättigheter utestängdes kvinnorna, en grupp anställda som växte explosionsartat under åren.

Under mitten av 1930-talet och framåt fick fackföreningsrörelsen en fastare struktur och centraliserades genom bildandet av DACO 1938 och TCO 1944. Fördelarna vägde tyngre än nackdelarna och många av de kvinnliga fackförbunden anslöt sig till större organisationer. I de nya strukturerna hade kvinnorna begränsat inflytande och marginaliserades snabbt.
Hur gick det då för Kvinnliga Postföreningen? Frågan om att ansluta sig till ett större förbund debatterades fram och tillbaka, och efter långa överläggningar beslutade Kvinnliga Postföreningen att ansluta sig tidigt till TCO. Elisabeth Daelander blickade 1957 tillbaka och svarade på frågan varför Kvinnliga Postföreningen upplöstes.
”Jag kunde bara svara att det var därför att de kvinnliga kamraterna i landsorten inte orkade. (…) Striden för de kvinnliga tjänstemännens rätta lönegradsplacering hade övergått till att bli en strid mellan man och kvinna. Då slutade vi. Det var inte det striden hade förts för. Det var inte därför vi offrat krafter och tid. Kvinnliga Postföreningen ville ingenting hellre än att behörighetslagen skulle ge rättvisa åt både manliga och kvinnliga tjänstemän inom hela postförvaltningen.”
Kampen Kvinnliga Postföreningen utkämpade var lång och mödosam. Trots vunna slag, motarbetades kvinnorna systematiskt på arbetsplatsen och ”kvinnofrågan” 1928 är ett exempel på detta. Till slut blev det för mycket, skriver Daelander.

Kvinnliga Postföreningen var pionjärer i sitt slag och därför en unik organisation. Trots det har det knappt forskats på ämnet och det finns en lucka i postal historia att fylla. Tjänstemännens historia överlag och framför allt de kvinnliga organisationerna finns begränsad forskning om, men det är en del av historien som lett fram till omfattande politisk förändring.
Det börjar i arkiven. Kvinnliga Postföreningens arkivmaterial är på villovägar vilket försvårar forskningsarbetet. De är inte ensamma, utan det gäller flera andra kvinnliga organisationer också.
Begränsningen av arkivmaterial börjar redan när det lämnas in till arkiven. Kvinnliga organisationer lämnar i lägre utsträckning ut sitt material för publik arkivering. I flera fall sparas det privat och anses inte finnas intresse för det. Bilder och annat material är också sällsynt. Anledningen kan både vara att föreningen av olika anledningar inte fotograferandes, eller att de inte arkiverats sedan dess. Underrepresentationen av kvinnor i historieskrivningen tar sig på så sätt i uttryck i flera led.