Människan och honungsbiet genom tiderna

Honungsbiets resa från stock och sten i de vidsträckta skandinaviska urskogarna till bikupor i våra trädgårdar är en lång och brokig historia. Sedan urminnes tider har människan intresserat sig för bina - de har jagats, hållts som husdjur och även tidvis blivit vördade som någonting heligt. Med den här artikeln vill vi på Hallands kulturhistoriska museum lyfta fram biodlingens historia och samtidigt presentera vår unika samling av biodlingsredskap.

Honungsbiet - en introduktion

Apis mellifera, eller honungsbi, är en art i familjen sociala bin. Den odlas över hela världen för sin honung och vax samt som pollinatör. llustration: Ruymán Joaquín Pérez Guijo. Licens: Creative Commons.

I Sverige finns det idag ungefär 270 olika arter av bin. Flertalet av dessa är solitära, vilket innebär att de lever var för sig och inte i samhällen. Av de samhällsbyggande bina är det enbart honungsbiet (Apis mellifera) som sköts av människan för sin honung och vax. Honungsbin har sina naturliga bostäder i håligheter i skog och mark, och var en gång i tiden talrika i den svenska naturen. Numera är de sällsynta i det vilda och nästintill beroende av att vi människor skapar boplatser åt dem.

Det finns även flera underarter av honungsbiet. Det ursprungliga biet i Skandinavien är det så kallade nordiska biet (Apis mellifera mellifera), som kom invandrandes från kontinenten när inlandsisen drog sig tillbaks för cirka 10 000 år sedan. Historiskt har biskötsel också bedrivits med det nordiska biet - medan det i modern tid har trängts undan genom import och korsningar med underarter från de södra och östliga regionerna i Europa. Detta har lett till att det nordiska honungsbiet numera är utrotningshotad.

Som vi kommer att se i den här artikeln är den historiska biskötseln och den moderna biodlingen väsensskilda i sin natur - det är inte bara material och metoder som har förändrats utan även klimatet, landskapet och faktiskt även själva biet i sig.

Det hela började med honungsjakt

Avbild av en detalj från en mesolitisk grottmålning föreställande en honungsjägare. Cuevas de la Araña en Bicorp, Spanien. Ca 8000-6000 f.kr. Licens: Creative Commons.

År 1919 gjordes ett storslaget fynd i en grotta i närheten av Valencia i Spanien. Där fanns - i en samling av klippmålningar från yngre stenåldern - en c:a 8000 år gammal skildring av två människor på väg upp för en klippvägg för att plundra ett bisamhälle. Runt dem svävar arga bin, till synes redo att försvara sig och gå till angrepp mot förövarna. Detta är det äldsta bevarade spåret vi har av människans törst efter honung - men det är inte svårt att föreställa sig att vi under hela vår existens på liknande sätt varit på jakt efter det åtråvärda sötningsmedlet.

De tidigaste spåren av bijakt i norden är från bronsåldern (1700 f.kr - 500 f.kr), då arkeologer har kunnat påvisa att vax har använts till en metod för att gjuta bronsföremål. Först skulpterade man ett objekt i vax och omslöt det med lera. Sedan placerades paketet i elden och när vaxet hade smällt och runnit ut ur ett hål i lerinpackningen hade man en gjutform för brons.

I Sverige vet vi att det har jagats vildbin vid sidan av biodling långt in på 1800-talet. Då hade det sedan länge varit en utdöende tradition - allt i takt med förändringar i våra landskap, biodlingsmetoder och det sinande antalet antalet vilda honungsbin. Så långt tillbaks i tiden som vi har historiska källor vet vi dock att det enligt lag aldrig har varit fritt fram att hämta honung från bin i naturen. Redan i de medeltida landskapslagarna ägnas ett stort utrymme åt ämnet, och i den skånska landslagen - som har varit gällande i Halland - går det att läsa följande:

Bijakt under 1700-talet. Ur A.G. Schirach: Waldbiensucht, 1774

196. Följer någon bisvärm in i en annans inhägnade skog, säge till honom som äger skogen, och de skola hava hälften vardera. Vill den som äger skogen ej låtta hugga sitt tråd, då låte den andre bina sitta kvar eller låte taga bort dem utan att skada för honom som äger skogen. Fäller han trädet utan dens lov, som äger skogen, böte till honom tre marker eller styrke med tolfted, att han icke har gjort det.

Detta gällde fram till 1683, då Halland inföll under svensk lag efter att ha blivit del av det svenska riket. Därefter var regelverket snarlikt med skillnaden att bijägaren istället för hälften av sin fångst istället fick behålla en tredjedel.

Jaktmetoder

En modern amerikansk bijaktslåda liknande den som beskrivs av Samuel Linneaus i "Bij-skötsel".

Säkerligen har det absolut vanligaste sättet att jaga bin på varit att helt enkelt bege sig ut i naturen och använda sina sinnen för att leta rätt på dem. Bisamhället har därpå antingen dödats med svavelrök eller sövts med vanlig brandrök, varpå det har varit fritt fram att bryta upp boet och lägga beslag på vaxkakorna. Men det finns i våra arkiv utsagor om betydligt mer spännande fångstmetoder; en metod som omnämns redan under medeltiden var att sätta ut en fångststock - en s.k skruv - eller halmkupa i skogen, och tålmodigt invänta att bin skulle bosätta sig i den. En annan metod som påminner betydligt mer om jakt hittas i Samuel Linneaus (bror till Carl von Linné) bok "Bij-skjötsel" från år 1731. I korthet går den ut på att locka till sig bin med hjälp av ett kärl innehållande honung. De infångade bina flyttas sedan över till en liten låda med lock och släpps ut ur asken ett och ett varpå man gav akt på var de flög. På så sätt kunde man till slut lokalisera var bina hade sitt bo. Den här typen av jakt finns med vissa variationer beskriven på ett flertal platser runtom i Europa och även i USA, och är troligtvis en mycket gammal jaktmetod.

Honungsbin som husdjur - domesticieringen

Bistockar. Fransk gravyr från 1560

Att hålla bin som husdjur var ett vanligt förekommande fenomen redan i den antika världen; från åtminstone 2500 f.kr. i Egypten och kanske ännu tidigare i Kina. På våra nordliga breddgrader är det, på grund av avsaknaden av historiska källor, mer ovisst när man började odla bin, men det finns samtidigt inget tvivel om att det under tidig medeltid var vanligt förekommande i vad som nu är de södra delarna av Sverige. De medeltida landslagarna från 1100-1200-talet är återigen en viktig källa; de berättar dels om fångst av vildbin och dels om biskötsel i bigårdar. Det är heller inte långsökt att anta att det egentligen inte stod några nyheter i landslagarna utan att det istället rör sig om gamla metoder och traditioner, som kan ha förekommit i århundraden, kanske till och med ett årtusende.

Den primitiva bistocken

En bistock från Knäred socken i Hök härad i Halland. En gammal man hade en gång hittat den i skogen och på gammalt vis tagit den med sig hem. Där stod den 1932, då den inköptes till Varbergs Museum. Fotografi: Albert Sandklef

Till en början sökte våra förfäder upp ihåliga träd i skogen där bin hade byggt bo. Trädet fälldes och delen som innehöll bisamhället sågades av. Sedan tätades alla håligheter och stocken togs med hem till gården. Väl där grävdes den nedre ändan av stocken ner i jorden, den övre fick ett barktak och sedan öppnades binas flyghål. Härifrån kommer ursprunget till ordet “Bistock”.

Omsättningen på bin var till en början hög - det absolut vanligaste vid skörd var att hela bisamhället slaktades genom dränkning eller med röken från brinnande svavel. Detta brutala sätt att skörda möjliggjordes av att svärmningsfrekvensen (när bisamhället delar på sig), med dagens mått, var mycket hög och att det även fanns gott om nya vildbin för bönderna att hämta i skogarna. Svärmingen har legat upp mot 100% årligen vilket betyder att varje övervintrad bistock gav minst en ny svärm. Detta i skarp kontrast till den moderna biodlingen där svärmningen är något oönskvärt som motarbetas.

Alternativet till slakt kallas för "skattning", vilket innebär att man söver bina med en rökpust när det är dags för skörd. Bina blir därmed mindre benägna att sticka och därefter skördas en del av vaxkakorna, medan tillräckligt många lämnas kvar för att bisamhället skall kunna övervintra. Att ersätta honungen med sockerlösning till utfodring var ett okänt begrepp i Sverige fram tills modern tid.

Vid både slakt och skattning avslutades processen med att biskötaren kramade honungen ur vaxkakorna med hjälp av en linneduk. En mer hårresande metod att utvinna honung beskrivs i Barchaeus, Lanthushållning i Halland, 1773: “De andra bönderna slakta kupan genom sammanstöning af altsammans: skilja och rena sedan honingen genom kokning i vatn, men få en vaxblandad och elak honung, den de sälja till 8 styfer p. skålp”. Det förekom alltså att man efter slakt rörde ihop både honung, yngel, vax och bin i en röra som sedan kramades och kallades för honung. Hur vanligt förekommande metoden var vet vi inte - men faktumet att denna typ av honung betingade ett lägre pris än ren honung visar på att den inte ansågs vara lika fin.

Den liggande bistocken

Liggande bistock från Årstad i Drängsered socken, Halland. Fotografi: Hallands kulturhistoriska museum

I museets samlingar finns även en typ av liggande bistock; en uppfinning som vid ett senare skeende kom invandrandes från Baltikum. Att stocken ligger ner gör det möjlig att öppna den i båda ändarna, vilket underlättar skattningen påtagligt. När det är dags för skattning blåser man in rök i från en sida av stocken varpå bina flyr från röken till den motsatta sidan. Därefter kan man bekvämt ta vaxkakor ur den öppna ändan av stocken.

Rökpust
Rökpust
Rökpust
Rökpust

Bikupan - en ikon inom biodling

Bröderna Klaes Johansson och Edvard Johansson vid sin biodling i föräldrarhemmet Stenshult. Notera att bikuporna är täckta av extra halmhattar för att ge isolering åt bina under de kallare årstiderna. Fotografi: Sikén, Karl. 1915
Ett medeltida tryck föreställande en biskötare i full mundering framför ett par halmkupor av Lünebergertypen.

Binas bostad kallas ofta än idag för bikupa, ett kärt namn som har sitt ursprung i denna typ av bibostad. Bikupan uppfanns sannolikt under medeltiden i Lüneburgergstrakten i Tyskland - där var skog en bristvara och bibostäder fick byggas av annat material än stockar. Denna typ av kupa skulle även visa sig ha många fördelar jämfört med bistocken och spreds därför snabbt över Europa. I Skåne och Halland började den användas på 1600-talet, varifrån den kom att spridas norrut under efterföljande århundrande. Bikupan kunde tillverkas av många olika typer av material, men tillverkades nästan uteslutande av halm. Kuporna fungerar genom att tunna pinnar sticks tvärs igenom kupan. Dessa pinnar använder sedan bina för att fästa sina vaxkakor på, som byggs lodrätt ner i kupan - detta i kontrast med bistockarna där bina fäste sina vaxkakor fritt inuti stocken och försvårade skattningen.

Under själva kupan placerades en flat träbotten eller trälåda som enkelt kunde tas bort när honungen skulle skördas. Bikuporna hade utöver sin nätta vikt också fördelen att de enkelt kunde skattas utan att bina dödades: Kupan vändes upp och ner varpå en tom kupa ställdes ovanpå. Bina kröp in i den övre kupan och vaxkakorna kunde problemfritt plockas från den nedre kupan.

År 1768 lanserade Samuel Linneaus kranskupan, en ny slags halmkupa baserad på tidigare engelska ideér. Det var en halmkupa som man allt eftersom bisamhället växte kunde bygga på med halmkransar och därmed gav en föränderlig storlek åt kupan. På detta vis kunde man hindra att kupan blev för trång för bina och göra dem mindre svärmningsbenägna.

Halmkupa med tråg.
Halmkupa från Äskhults by.
Träkupan är en variant av bikupan som är mer motståndskraftig mot kyla.
Bikupa med krans efter Samuel Linneaus idé.
Bikupekrans

1800-talsrevolutionen och den moderna ramkupan.

Den ursprungliga Langstrothkupan. Från "The ABC and XYZ of bee culture", 1910

Under 1800-talet kom ett antal uppfinningar runt om i världen att revolutionera biodlingen och få in den i en mer industriell riktning. Från Tyskland kom idén att göra konstgjorda vaxkakorna som besparade arbetstid åt bina och samtidigt lät människan styra hur de bygger sina bon. I Frankrike uppstod spärrgallret som förhindrade bidrottningen från att röra sig fritt och lägga ägg i vaxkakor avsedda för honungsskörd. I Ukraina och Ungern började man experimentera med ramkupor. Samtidigt framställdes i Österrike den första honungsslungaren år 1865 - i honungsslungaren “kastas” honungen ut ur vaxcellerna, vilket var betydligt mer effektivt än de gamla metoderna att pressa vaxkakorna genom en duk. Under denna tid experimenterade man även med olika metoder att tillsätta sockersirap till bihusen som substitut till bina för deras egna honung.

En modern biodlare bakom sina Langstrothkupor. Licens: Creative Commons.

Dessa framsteg tog den amerikanska biodlaren, prästen och läraren Lorenzo Langstroth (1810-1895) till vara på när han tog patent på den moderna ramkupan år 1851. I princip är ramkupan en låda där binas rörelser styrs av flyttbara skivor. Ett horisontellt "drottninggaller" håller kvar drottningen i yngelrummet, men släpper samtidigt igenom de mindre arbetsbina till utrymmet ovanför. I detta utrymme sitter mellanväggar - breda nog för arbetsbina att krypa mellan men för trånga för att de ska kunna bygga vaxkakor på tvären mellan väggarna - denna s.k "bigång" var det verkligt revolutionerande med Langstroths bikupa. Honungsramarna kan biodlaren sedan ta ut, tömma på honung och sätta in igen.

Kännedomen om dessa banbrytande uppfinningar skulle nå Sverige först i slutet av 1800-talet, och det skulle ta ytterliggare några årtioenden innan ramkuporna helt hade ersatt de gamla kupmodellerna, och extra länge kvarstod traditionen att använda bikupor i Halland. Modernitet hade dock kommit för att stanna och en ny era var inledd.

Bihus av gråmålat trä med ramverk i två våningar. 1934 års modell.
Bihus av turkosmålat masonitträ. Ramverk i tre våningar.

Avslutande ord

Vi har nu fått en bred inblick i biodlingens historia. Vad binas vax och honung har använts till genom tiderna är en minst lika spännande historia som sträcker sig från mjöd till heliga kyrkoljus - en historia som vi kan komma att förkovra oss i vid senare tillfälle.

Bilder från arkivet

Ryggåsstuga fotograferad 1936, Larsagården Lustorp. Bilden visar fem sammanbyggda volymer av olika höjd, täckta med strå eller spån. Den lägsta delen är knuttimrad och har en hög skorsten, troligen et... Sandklef, Johan Albert
Syskonen Vidar, Einar, Evert, Anna och Jenny Klasson i Albäck. De poserar på en stenhäll vid ett träd. (Se även bild nr EA0805) Bakom dem står en mängd bikupeliknande, benförsedda små hus. Men de har... Andersson, Erik "Kloar-Erik"
Lantgård med ljust målade bihus uppradade vid den tillbyggda gaveln. Längs husets långsida och vidare förbi bihusen prunkar rabatter med växter klättrande på husfasaden och syrener och en katt på gräs... Andersson, Erik "Kloar-Erik"
Ernst Larsson på Utmossen står med ett litet barn, båda finklädda, i bigården med åtta bikupor på rad. Bikuporna är omsorsfullt snickrade med vindskiveförsedda sadeltak och vackert figursågade konsole... Andersson, Erik "Kloar-Erik"
Bikupor av halm. Bärmossen 1945. Johansson, Ivar.
Mansporträtt. Klas Emanuelsson, Lastad, Ljungby gör bikupor i spiralteknik 1957.Bilden ingick i Museets i Varberg bildtävling/utställning, ""Byakistan"", 1975. Se VMA11638: serie F5. Fotograf okänd.
Museichefen Albert Sandklef (1893-1990) lade grunden till museets samling av biodlingsföremål. Han skrev även böcker om historisk biodling och höll föreläsningar inom ämnet.

Ett urval av föremål ur vår samling av biodlingsredskap

Vidare läsning och referenslista

Litteratur

  • Sandklef, Albert. 1946. Svensk biskötsel före 1850. Lantbruksförbundets tidskrift.
  • Husberg, Erik. 1994. Honung, vax och mjöd. Göteborgs universitet.
  • Scharp, Dag W. 1966. Stora Biboken. Bengt Forsbergs Förlag.

Internet

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to