Människan och honungsbiet genom tiderna

I Sverige finns det idag ungefär 270 olika arter av bin. Flertalet av dessa är solitära, vilket innebär att de lever var för sig och inte i samhällen. Av de samhällsbyggande bina är det enbart honungsbiet (Apis mellifera) som sköts av människan för sin honung och vax. Honungsbin har sina naturliga bostäder i håligheter i skog och mark, och var en gång i tiden talrika i den svenska naturen. Numera är de sällsynta i det vilda och nästintill beroende av att vi människor skapar boplatser åt dem.

Det finns även flera underarter av honungsbiet. Det ursprungliga biet i Skandinavien är det så kallade nordiska biet (Apis mellifera mellifera), som kom invandrandes från kontinenten när inlandsisen drog sig tillbaks för cirka 10 000 år sedan. Historiskt har biskötsel också bedrivits med det nordiska biet - medan det i modern tid har trängts undan genom import och korsningar med underarter från de södra och östliga regionerna i Europa. Detta har lett till att det nordiska honungsbiet numera är utrotningshotad.

Som vi kommer att se i den här artikeln är den historiska biskötseln och den moderna biodlingen väsensskilda i sin natur - det är inte bara material och metoder som har förändrats utan även klimatet, landskapet och faktiskt även själva biet i sig.

196. Följer någon bisvärm in i en annans inhägnade skog, säge till honom som äger skogen, och de skola hava hälften vardera. Vill den som äger skogen ej låtta hugga sitt tråd, då låte den andre bina sitta kvar eller låte taga bort dem utan att skada för honom som äger skogen. Fäller han trädet utan dens lov, som äger skogen, böte till honom tre marker eller styrke med tolfted, att han icke har gjort det.

Detta gällde fram till 1683, då Halland inföll under svensk lag efter att ha blivit del av det svenska riket. Därefter var regelverket snarlikt med skillnaden att bijägaren istället för hälften av sin fångst istället fick behålla en tredjedel.

Säkerligen har det absolut vanligaste sättet att jaga bin på varit att helt enkelt bege sig ut i naturen och använda sina sinnen för att leta rätt på dem. Bisamhället har därpå antingen dödats med svavelrök eller sövts med vanlig brandrök, varpå det har varit fritt fram att bryta upp boet och lägga beslag på vaxkakorna. Men det finns i våra arkiv utsagor om betydligt mer spännande fångstmetoder; en metod som omnämns redan under medeltiden var att sätta ut en fångststock - en s.k skruv - eller halmkupa i skogen, och tålmodigt invänta att bin skulle bosätta sig i den. En annan metod som påminner betydligt mer om jakt hittas i Samuel Linneaus (bror till Carl von Linné) bok "Bij-skjötsel" från år 1731. I korthet går den ut på att locka till sig bin med hjälp av ett kärl innehållande honung. De infångade bina flyttas sedan över till en liten låda med lock och släpps ut ur asken ett och ett varpå man gav akt på var de flög. På så sätt kunde man till slut lokalisera var bina hade sitt bo. Den här typen av jakt finns med vissa variationer beskriven på ett flertal platser runtom i Europa och även i USA, och är troligtvis en mycket gammal jaktmetod.

I museets samlingar finns även en typ av liggande bistock; en uppfinning som vid ett senare skeende kom invandrandes från Baltikum. Att stocken ligger ner gör det möjlig att öppna den i båda ändarna, vilket underlättar skattningen påtagligt. När det är dags för skattning blåser man in rök i från en sida av stocken varpå bina flyr från röken till den motsatta sidan. Därefter kan man bekvämt ta vaxkakor ur den öppna ändan av stocken.

Binas bostad kallas ofta än idag för bikupa, ett kärt namn som har sitt ursprung i denna typ av bibostad. Bikupan uppfanns sannolikt under medeltiden i Lüneburgergstrakten i Tyskland - där var skog en bristvara och bibostäder fick byggas av annat material än stockar. Denna typ av kupa skulle även visa sig ha många fördelar jämfört med bistocken och spreds därför snabbt över Europa. I Skåne och Halland började den användas på 1600-talet, varifrån den kom att spridas norrut under efterföljande århundrande. Bikupan kunde tillverkas av många olika typer av material, men tillverkades nästan uteslutande av halm. Kuporna fungerar genom att tunna pinnar sticks tvärs igenom kupan. Dessa pinnar använder sedan bina för att fästa sina vaxkakor på, som byggs lodrätt ner i kupan - detta i kontrast med bistockarna där bina fäste sina vaxkakor fritt inuti stocken och försvårade skattningen.

Under själva kupan placerades en flat träbotten eller trälåda som enkelt kunde tas bort när honungen skulle skördas. Bikuporna hade utöver sin nätta vikt också fördelen att de enkelt kunde skattas utan att bina dödades: Kupan vändes upp och ner varpå en tom kupa ställdes ovanpå. Bina kröp in i den övre kupan och vaxkakorna kunde problemfritt plockas från den nedre kupan.

År 1768 lanserade Samuel Linneaus kranskupan, en ny slags halmkupa baserad på tidigare engelska ideér. Det var en halmkupa som man allt eftersom bisamhället växte kunde bygga på med halmkransar och därmed gav en föränderlig storlek åt kupan. På detta vis kunde man hindra att kupan blev för trång för bina och göra dem mindre svärmningsbenägna.

Under 1800-talet kom ett antal uppfinningar runt om i världen att revolutionera biodlingen och få in den i en mer industriell riktning. Från Tyskland kom idén att göra konstgjorda vaxkakorna som besparade arbetstid åt bina och samtidigt lät människan styra hur de bygger sina bon. I Frankrike uppstod spärrgallret som förhindrade bidrottningen från att röra sig fritt och lägga ägg i vaxkakor avsedda för honungsskörd. I Ukraina och Ungern började man experimentera med ramkupor. Samtidigt framställdes i Österrike den första honungsslungaren år 1865 - i honungsslungaren “kastas” honungen ut ur vaxcellerna, vilket var betydligt mer effektivt än de gamla metoderna att pressa vaxkakorna genom en duk. Under denna tid experimenterade man även med olika metoder att tillsätta sockersirap till bihusen som substitut till bina för deras egna honung.