Flyktflygplanet Junkers Ju52 DP-FJ vid Bonarpshed den 2 maj 1945.
Vem disponerade flygplanet? - om hur ett tyskt flyktingflygplan lämnat spår i museets samlingar
Tidigt på morgonen den 2 maj 1945 landar ett tyskt flygplan vid Bonarpshed i närheten av Ljungbyhed i Skåne. Planet var på flykt från Tyskland. Ombord fanns majorerna i Luftwaffe, bröderna Hans och Carl Schneider, båda klädda i uniform; Carls hustru Gustawa och deras döttrar Irmelin och Monica. Med var även brödernas mor Gertrud Schneider samt två civilklädda Lufthansaanställda; Ernst Günther och Ernst Linnz.
I förhör utförda av personal från Krigsflygskolan F 5 uppgav de flyende att de under någon veckas tid hade evakuerat människor från Berlinområdet, men att sällskapet sedan själva tvingats fly undan ryssarna. Ursprungsplanen var att flyga till Ostfrisiska öarna där bröderna påstod sig ha en fastighet, men efter Adolf Hitlers död bestämde de sig att istället flyga mot Sverige. Samtliga ombord på planet betraktades som civila flyktingar och blev av den anledningen inte internerade eller utlämnade till Sovjetunionen. Familjen Schneider bosatte sig en tid i Göteborgstrakten men for senare över till USA.
Flyktflygplanet - Junkers Ju 52
Flygplanet som de åtta flyktingarna kom i var av typen Junkers Ju 52/3m g14e med tre motorer. Det avslöjar en synnerligen mörk historia. Det var ombyggt från att vara ett trupptransportflygplan till ett flygplan med utrustning för att frakta personer i behov av läkarvård.
Invändigt fanns en avdelning med ett läkarutrymme med sittmöblemang för tre personer och flera medicinskåp i vackra träslag. Där fanns en inramad bild på Adolf Hitler uppsatt på väggen. En skiljevägg med dörr ledde bakåt till bårutrymmet med plats för fyra bårar. Värme till kupéutrymmena utvanns genom att avgasrören från frontmotorn var dragna in i flygkroppen innan de mynnade ut under cockpit. På höger sida fanns en extra stor lastlucka. Av de föremål som finns kvar från flygplanet verkar utrymmena vara utformade på ett för militära flygplan på den här tiden ovanligt sätt med relativt tjockt material av trä i mellanväggar och dörrar. Notabelt är att flygplanet, trots det officiella användandet som ambulansflygplan, inte hade något rödakorsemblem.
Flyktflygplanet vid Bonarpshed den 2 maj 1945.
Foto ur Flygvapenmuseums arkiv
Flygplanet hade serienumret 640416 och beteckningen DP+FJ. Emblemen i form av örnhuvud som satt på de främre brandskottsplåtarna avslöjar att planet tillhörde Fliegerstaffel des Führers, det vill säga naziregimens VIP-förband. På sidorodret fanns en stiliserad symbol för läkare och numret 15, vilket innebar att det tillhörde Karl Brandt; Adolf Hitlers så kallade eskortläkare, med uppgift att följa med Hitler vid resor inom och utom landet.
Doktor Brandt och eutanasiprogrammet
De ledande inom det nazistiska partiet hade tidigt börjat intressera sig för rasskillnader. Den ariska rasen skulle renas och sjuka, missbildade och förståndshandikappade orsakade det tyska samhället allt för stora kostnader och borde rensas bort, menade man. Införandet av Nürnberglagarna i september 1935 gjorde att moraliska och etiska gränser överskreds genom införandet av bland annat tvångssterilisering av obotligt psykiskt och fysiskt sjuka då nazisterna ansåg att de hotade den ”rena rasen”. Nazistregimen upplyste folket om att de inte var skyldiga att betala för andras olycka. Tankar om statlig dödshjälp spreds i radio, press och film. Budskapet var att dödshjälp var ett ”humant” sätt att befria olyckliga existenser och minska de statliga kostnaderna på.
Porträttbild av Karl Brandt vid tiden för Läkarrättegången under Nürnbergrättegångarna.
Foto från United States Holocaust Memorial Museum Photograph #06231; Public Domain Mark
En av dessa initiativtagare var doktor Karl Brandt. I maj 1939 bildade Brandt, på Hitlers initiativ, en hemlig ”kommitté för barmhärtighetsmord”, det så kallade Eutanasiprogrammet. I denna ingick barnläkare, psykiatriker och rådgivare. Gruppens första uppgift var att kartlägga missbildningar, funktionshinder och kromosomrubbningar hos barn upp till tre års ålder. Föräldrarna till de som föll under dessa grupper skulle erbjudas ” en smärtfri död” för sina barn. 18 institutioner anlades runt om i Tyskland för uppgiften. Vid vanliga hälsokontroller meddelades föräldrar till de ”anmälda” barnen att ”barnet förts bort” med förevändning att barnets hälsa hastigt försämrats. Barnen transporterades bort, avlivades med giftinjektioner och kremerades sedan omedelbart i händelse av att föräldrarna skulle reagera och kräva obduktion. Brandt gjorde karriär och var delaktig i förintelsen av både judar och andra misshagliga för naziregimen.
Karl Brandt, som var ansvarig inför Hitler i eutanasiprogrammet flög runt i ”sitt” flygplan Junkers Ju 52 till de olika institutionerna runt om i Tyskland. Han besökte också många koncentrationsläger i sitt ämbetsutövande. I september 1939 bildades Aktion T4, av avdelningen ” Gemeinnützige stiftung für Heil und Anstaltspflege”. Namnet T4 kom från organisationens adress på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Verksamheten utökades till att omfatta inte mindre än 76 olika institutioner i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Polen. Barn flögs, inte bara av doktor Brandt, till sex avlivningsplatser. Detta pågick ända fram till de sista aprildagarna 1945. Enligt beräkningar avlivades omkring 200 000 personer i Aktion T4.
Karl Brandt fick sona sina brott mot mänskligheten då han dömdes till döden av en amerikansk domstol i den så kallade Läkarrättegången under Nürnbergrättegångarna.
Öde och mytesbildning gällande flygplan DP+FJ
Det kan spekuleras i vad som skett i ”ambulansutrymmet” på flygplan DP+FJ. Var bröderna Schneider en del av Aktion T4? Svaren på detta får vi sannolikt aldrig veta. Föremålen från och bilderna av flygplanet finns kvar som en påminnelse om det nazityska eutanasiprogrammet.
Länge stod flygplan DP+FJ nummer 15 uppställt vid Krigsflygskolan F 5 i Ljungbyhed. Svensk flygvapenpersonal flög dit flygplanet från den närbelägna landningsplatsen vid Bonarpshed. Under tiden på F 5 började det pratas om att flygplanet skulle ha tillhört och disponerats av Hermann Göring. Dessa rykten har sedan följt med genom åren, trots att de inte stämmer. Göring hade däremot ett flygplan av samma typ och kan möjligen i bemärkelsen av chef för Luftwaffe sägas ha haft flygplanet till sitt förfogande.
Skrotning av flygplan Junkers Ju 52 DP+FJ nummer 15 år 1950.
Fotograf okänd. Foto via Swedish Forced Landing Collection
Det ansågs för kostsamt att reparera flygplan DP+FJ så att det åter gick att flyga. År 1950 skrotades det därmed till sist. En del föremål sparades däremot från den anmärkningsvärda inredningen. De omhändertogs av personal på F 5. I dag finns en del föremål hos föreningen Swedish Forced Landing Collection.
Föremål på Flygvapenmuseum
De föremål från flygplanet som finns på Flygvapenmuseum kom till museet under slutet av 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet, alla inlämnade av F 5 eller personer verksamma där. Den dokumentation som finns i museets samlingsdatabas är däremot sparsam.
Från den svenske militäre flygförare som flög flygplanet från Bonarpshed till F 5, Tord Vestergren, kom flygplanets styrspak (brytare i rattänden för interntelefon och klocka saknas). En del av bårutrustningen finns därtill bevarad. Slutligen sparades också två delar av den fasta inredningen; en dörr och en mellanvägg.
Del av bårutrustningen från flygplan DP+FJ ur Flygvapenmuseums samling
Föremålsfoto: Stina Hedvall
Text: Bengt Hermansson
Litteratur och källor
Burleigh, Michael: Death and Deliverance. 'Euthanasia' in Germany 1900-1945. Cambridge University Press, 1994.
Hermansson, Bengt: Flykten till Bonarpshed, artikel på webbplatsen för Swedish Forced Landing Collection; https://www.forcedlandingcollection.se/LW/LW134-Ju52.html .
Widfeldt, Bo: Tyska nödlandare 1939-1945. Air Historic Research, 2007.
ÖFS meddelande, 1978:1, Flykten till Bonarpshed. Östergötlands flyghistoriska sällskap, 1978.
ÖFS meddelande, 1979:1, Flykten till Bonarpshed. Östergötlands flyghistoriska sällskap, 1979.
Order this image
