Krutgummor, krigsmateriel och katastrofer – historien om Mariebergs ammunitionsfabrik

I många år var det omöjligt för de flesta stockholmare att se sin stad från Marieberg på Kungsholmen. Utsikten var länge förbehållen militärer och anställda vid ammunitionsfabriken. När så en dag grindarna slogs upp och det tidigare stängda militärområdet öppnades för allmänheten var nyfikenheten stor. På 1950- och 60-talen satte grävskoporna tänderna i många lager historia. Kanske skrapade de tillfälligt fram porslinsskärvor, kvarlevor efter krigsfångar och kopparhylsor. Den gamla bebyggelsen revs för att ge plats åt tidningshus, bostäder, riksarkiv och en ambassadbyggnad. Det här är den skiftande berättelsen om en ammunitionsfabrik i Stockholm, dominerad av kvinnlig arbetskraft.

Kaserngrindarna på Marieberg. Teleseum

Uppstart och organisation

År 1826 brukar räknas som starten för ammunitionsfabriken, där kvinnor och män i mer än ett sekel framställde olika slags krigsmateriel. Den 2 februari fick chefen för Högre artilleriläroverket på Marieberg veta att han skulle upplåta en träbyggnad nere vid sjön för tillverkning av raketer.

Krigs- eller brandraketers förmåga att effektivt orsaka fienden skada kom tidigt att ifrågasättas: de var svårhanterliga och kunde vända i luften och träffa den som avfyrat raketen till att börja med. Vid sidan av raketer framställde fabriken färdiga antändningrör, brandrör, tidrör och tändhattar. Vid uppstarten bestod maskinparken av ett par pressmaskiner för tillverkning av kopparhylsor och laddning av hylsorna, samt olika typer av klipp- eller skärverktyg.

Raketkåren och Fyrverkarkåren ansvarade för tillverkningen fram till år 1876, då ammunitionsfabriken blev underställd Arméförvaltningens tygdepartement. De sista åren tillhörde verksamheten Försvarets fabriksverk (FFV). FFV bildades den 1 juli 1943 efter ett riksdagsbeslut. Ett antal statligt ägda fabriker och verkstäder skulle under gemensam ledning och tillsammans med svenska privata industriföretag säkra landets behov av krigsmateriel, i krig och fred. Det statliga affärsverket inriktade sig på den sortens materiel och den sortens underhåll där staten inte helt kunde förlita sig på den privata sektorn. Ammunition blev snabbt en bristvara i beredskapstidens Sverige.

Mitt under kriget var 836 arbetare sysselsatta på Marieberg, varav 559 var kvinnor (statistik för verksamhetsåret 1943). Fabriken var under kriget den näst största arbetsplatsen inom FFV, med drygt 25 procent av den totala arbetskraften. Andra statliga fabriker var bland annat Carl Gustaf stads gevärsfaktori i Eskilstuna, som hade flest anställda, Åkers krutbruk, ammunitionsfabriken i Karlsborg (först en underavdelning till Ammunitionsfabriken med stort "A" i Stockholm) och den i Zakrisdal utanför Karlstad, som i etapper övertog tillverkningen från Marieberg.

"Inga skarpa skott slippa genom ammunitionsvågen". Mariebergs ammunitionsfabrik omkring 1910. Fotografi taget av Stockholms-Tidningen. Tekniska museets arkiv

När armén började använda bakladdade gevär inledde fabriken tillverkningen av gastäta enhetspatroner. Det rörde sig om patroner till "Remingtongeväret" (gevär m/1867): 12,17 mm kopparpatron m/1868. Hylsorna till de blinda varianterna var kortare än de skarpa. Annars vägdes patronerna för att avgöra om de var skarpladdade eller inte. Patronerna flyttades manuellt mellan fem maskiner innan de var klara, medan två man slevade bly och göt spetskulorna.

Besiktningsinstrument för 6.5 mm patronhylsa m/94, i skinnklätt fodral med sämskinnsfoder. Tekniska museet
Tändhattsinsättningsapparat för 6.5 mm tändhatt. Tekniska museet

"Intressant är det onekligen att se huru släta kopparplåten af maskiner förvandlas till hylsor, utan att menniskan dervid har något annat att göra, än att flytta den från den ena maskinen till den andra och sortera bort de möjligen misslyckade." (Reportage ur Svenska Familj-Journalen, band 12, årgång 1873)

Arbetare laddade för hand kopparhylsan med tändsats, krut och kula innan en maskin slöt hylsans mynning. Patronen var klar.

Fridens och mildhetens representanter – kvinnor i krigsindustrins tjänst

Kvinnor "sysselsatta i ofridens och hatets tjenst, endast upptagna af att tillverka mordvapen", enligt ett reportage från 1873. Ända in på 1930-talet var de flesta maskinerna remdrivna. Teckning av C.S. Hallbeck. Svenska Familj-Journalen (1873), Projekt Runeberg.

"Man får ett ganska egendomligt intryck vid ett besök i denna fabrik äfven deraf, det måste slutligen anmärkas, att hela tillverkningen, pressningen af hylsor, kulgjutningen och laddningen, med hela följden af dithörande förrättningar, skötes af – qvinnor! Fridens och mildhetens representanter inom menniskoslägtet endast sysselsatta i ofridens och hatets tjenst, endast upptagna af att tillverka mordvapen! Hvilken motsägelse! Det är endast döttrar af Dalarnes idoga och härdade befolkning, som här äro använda, de flesta unga kullor, hvilka förrätta sitt arbete med samma glada bekymmerslöshet, som om de skötte sina hemsysslor i den fredliga kojan, der deras vagga stått, i stället för att tillreda mordvapen att riktas – hvem vet mot hvilken!" (Svenska Familj-Journalen, band 12, årgång 1873)

Efter bildandet 1887 blev ammunitionsfabriken i Karlsborg med tiden moderfabrik för arméns gevärsammunition, men samma typer av ammunition tillverkades vid båda fabrikerna. Det handlade även om revolverammunition, m/71 och m/87. Även i Karlsborg dominerade kvinnor från Dalarna i antal. Fabriken annonserade särskilt i Leksands-Tidningen och Mora Tidning eftersom dalkullorna hade gott rykte. Dalkullorna tjänstgjorde enligt uppgift iförda sina folkdräkter! Medan huvuddelen av den kvinnliga arbetskraften kom från Dalarna var männen för det mesta lokalt rekryterade.

6,5 mm blindpatron m/1919 tillverkad vid Mariebergs ammunitionsfabrik. Armémuseum
Ammunitionsprovningspipa, använd till 6,5 mm patroner vid Marieberg. 6,5 mm hylsor m/94 började tillverkas vid fabriken år 1895. Armémuseum
7,92 mm projektiler, försök. Tillverkade vid Mariebergs ammunitionsfabrik. Armémuseum
Tändhatt tillverkad vid Marieberg, produerad 1856. Armémuseum
12,17 mm lös patron m/1868 Armémuseum
Patroner m/1894 Miliseum

Från 1895 inleddes tillverkning av grovkalibriga hylsor vid Marieberg för kanoner och haubitser samt sammansättning. Kvinnor arbetare främst med sammansättning, laddning, kontrollvägning samt kontrollmätning av hylsor.

Tändrörstillverkning skedde både vid Marieberg och i Karlsborg. De kvinnliga fabriksarbetarna kan ses som "krigsindustrins urmakare": från tidigt 1900-tal och ändra fram till slutet av århundradet var kvinnor dominerande i sammansättningen av tändrör, som vid Marieberg skedde i det "övre laboratoriet". "Laborering" var det tekniska ordet för sammansättning. Under andra världskriget hade Mariebergsfabriken huvudansvaret för tändrörstillverkningen. För att möta efterfrågan hyrdes lokaler runtom i Stockholm (bland annat en bilfirma, en reparationsverkstad och Södersjukhusets skyddsrum) och utanför Avesta, Sör Nävde pressfabrik.

Verkstaden syns i nederkant, mot strandlinjen. I laboratoriet till höger sysslade kvinnor med sammansättning av tändrör. Mariebergsparken, det sprängtekniska området, var omgärdat av stängsel. Detalj från karta (1939), ur Karta över de centrala delarna av Stockholm upprättad åren 1938–1940. Stockholmskällan.

Vid ammunitionsfabrikens underavdelning i Karlsborg inleddes tändrörstillverkningen år 1903, efter en utbyggnad av maskinverkstaden. Vid fabriken tillverkades i början av 1900-talet dubbelrör modell 1900, bestående av aluminium, därefter modell 1905 samt från år 1910 modell 1908, som genomgående var av mässing. Lådan innehåller besiktningsinstrument till tändrör m/1908 och användes på Marieberg. (För information om tändrör, se förklaring längst ned i artikeln.)

Besiktningsinstrument till tändrör. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Besiktningsinstrument till tändrör. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Dubbelrör m/1908. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Dubbelrör m/1908. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Marieberg. Teckning utförd av C.S. Hallbeck. Svenska Familj-Journalen, band 12, årgång 1873. Projekt Runeberg.

Mariebergs tidiga industrihistoria

Den första fabriken på Marieberg var en porslinsfabrik, grundad år 1758. Porslinsbränningen pågick till 1788. Bland annat producerades ett mindre antal kakelugnar, där den största beställningen kom från Sturehovs slott. Bristande lönsamhet, delvis orsakad av konkurrensen från Ostindiska kompaniets importvaror, gjorde att tillverkningen, som de sista åren skedde i Rörstrands regi, lades ner. Stenbyggnaden från 1760 användes därefter för tryckning av textilier, ett kattuntryckeri som började sin verksamhet 1789 och därefter flyttade till Hägersten, samt som husrum för hundratals ryska krigsfångar. En tid fanns här också ett spinneri, sedan ett kanongjuteri, som tidigare legat på Hamngatan. Gjuteriet hade tillhört styck- och klockgjutarsläkten Meyer sedan 1600-talet, och efter flytten göt man på Marieberg, där lokalen var större, Johan Tobias Sergels Gustav III-staty, som står på Skeppsbrokajen nedanför Slottsbacken.

Fat av vitglaserad fajans från 1778, Mariebergs porslinsfabrik. Skansen
Levi Aron Moses Lamm var en tid mästare vid kattuntryckeriet på Marieberg och Kungsholmen. Den här sjukhuströjan trycktes i hans egen verkstad. Kattunfabriken på Kungsholmen, bildad 1789, tillhörde Ja... Armémuseum.
De första civilingenjörerna utbildades vid Marieberg. Civilingeniörskursen vid Marieberg 1857–1860. Armémuseum

På artillerigeneralen Carl von Cardells initiativ köptes kanongjuteriet och Mariebergsområdet av staten (1810-tal). Cardell, en av den svenska militärhistoriens kanske mest hatade män, gjorde upp planerna och sjösatte Sveriges första högskola för militärer. Han blev dess förste chef. Sedermera utbildades vid högskolan officerare från andra vapenslag. Här utbildades också från 1840-talet civila ingenjörer inom väg- och vattenbyggnation – begreppet civilingenjör hade uppstått. Utöver Försvarshögskolan (tidigare avdelningen Krigshögskolan vid Marieberg) ska även Kungliga Tekniska högskolans rötter kunna härledas hit. På 1880-talet flyttade Artilleri- och ingenjörhögskolan till Artillerigården och dagens Armémuseum. Trängtrupperna inledde sin historia på Marieberg med Trängbataljonen. På militärområdet Marieberg hamnade även Fälttelegrafkåren, vars efterföljare blev Signalregementet. Arméns signalskola och radarskola utgjorde det sista militära kapitlet i områdets historia.

Ammunitionsfabriken stänger men verksamheten fortlever

Verksamheten på Marieberg flyttade i etapper till Värmland, och detta av strategiska skäl. Det skulle ta tio år innan Zakrisdalsverken utanför Karlstad byggts upp helt. Det bedömdes redan före andra världskrigets utbrott vara olämpligt att tillverka ammunition och sprängmedel så centralt i Stockholm. Dessutom planerades nya bostäder i Mariebergsområdet vilket gjorde att säkerhetsavstånden till den sprängtekniska tillverkningen inte kunde uppfyllas. Bevakningen försvårades av närliggande trafikleder (Västerbron) samt, förstås, bostadsområden. Samtidigt var lokalerna föråldrade och tillät ingen utbyggnad; på verkstadens platta tak uppfördes vid krigsutbrottet 1939 en träbyggnad, för att få plats med nya kontorsrum.

När maskiner och personal hade börjat flytta från Stockholm övergick tillverkningen där, efter krigsslutet, till civila produkter, såsom läppstiftshylsor (!) av mässing.

Det fanns en stor ovilja bland personalen vid ammunitionsfabriken att bryta upp från Stockholm och flytta till Värmland. Personalen vid Mariebergsfabriken var förhållandevis ålderstigen och rotad i huvudstaden. När fabriken hade lagts ned helt var det bara 19 arbetare som hade gjort flytten och ännu arbetade i den nya fabriksanläggningen utanför Karlstad. Svårigheter med att hitta bostäder åt de anställda gjorde det svårt att både locka med arbetare från Stockholm och att rekrytera ny personal. Dessutom saknades tillräcklig finmekanisk yrkesskicklighet i Värmland. På Marieberg hade det funnits en skicklig verkstad för tillverkning av tändrörsdetaljer, som samarbetade med verkstäder inom den privata industrin när beställningarna ökade under andra världskriget.

De nyuppförda lägenheterna i Karlstad räckte snart inte till när ytterligare delar av verksamheten flyttade ut från huvudstaden. I väntan på nya lägenheter och familjebostäder inrättades ett slags hotell ett stenkast från fabriken, från början militärbaracker, kallat "Hotell Zakrisdal". Boendekostnaderna kunde bli högre i Karlstad än i Stockholm och lönerna sänktes i regel (på grund av att Karlstad klassades som "lägre dyrort").

Revolverpatroner m/87, tillverkade på Marieberg. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum
Sent 1940-tal började Mariebergsfabriken tillverka stålprojektiler till 12, 7 mm flygplansammunition. Bilden visar en automatkanon 12, 7 mm m/39. Flygvapenmuseum

År 1944–45 flyttade sammansättningsavdelningen från Marieberg och inrättades i Zakrisdal. "Att få personal till laddnings- och sammansättningsavdelningarna var inget problem", påstod överingenjör Sven Sandgren, som ledde verksamheten de sista åren. Vid dessa avdelningar skedde så kallat tempoarbete, utfört av kvinnlig personal, där det inte krävdes någon viss specialistkompetens men däremot noggrannhet och snabbhet. En stor fördel för arbetsgivaren var att kvinnor tjänade betydligt lägre än männen även om de utförde precis samma arbete. Kvinnorna tjänade ungefär två tredjedelar av männens timlön 1952.

Arbetartidningen uppmärksammade denna orättvisa 1944 i en artikel (den 22 maj). "Likalönsprincipen måste aktualiseras inom försvarsverken", krävde tidningen. Kvinnor hade under beredskapen ryckt in i verkstadsarbetet på Marieberg och arbetade som svarvare, borrare och fräsare. En annan vänstertidning, Norrskensflamman, rapporterade fredagen den 11 juli 1947 om ett rättsfall i rådhusrätten där tre kvinnliga arbetare stämde staten, eller kronan som det heter i artikeln, för att de i sitt arbete skadat sina fingrar; en av kvinnorna hade till och med fått topparna på tre fingrar stympade. De vann också och erhöll skadestånd på ett antal tusen kronor.

Foto: Författaren.

I Försvarets fabriksverks personaltidning Skottgluggen (1952) möter vi ett antal kvinnliga arbetare som gjorde flytten västerut. Med avdelningen anlände fröken Anna Karlsson till Karlstad, som arbetat på fabriken på Marieberg sedan 1917. Hon var infödd stockholmare och upplevde det som mycket svårt att bryta upp och acklimatisera sig i Värmland. Till de kvinnliga veteranerna hörde fröken Gunborg Gustafsson, fru Mary Koorp och fröken Ebba Törnbom, som alla hade arbetat i fabriken i omkring trettio år. De som hade varit längst i tjänst hade förtur på lägenheter. Fröken Karlsson bodde i en enrummare med kokvrå. Hon tillverkade ammunition men hade tidigare sytt militärbyxor på ackord.

Veteranerna som följde med i flytten ansåg att arbetstempot var ungefär detsamma under de tidiga åren på Marieberg men att verktygen och maskinerna hade högre standard nu, på 1950-talet. Tidigare var avdelningarna inte så stora, alla kände alla. Trivseln var bättre förr (i Stockholm), konstaterar Eric Johansson nere i verkstaden när han svarar på personaltidningens frågor.

På sammansättningsavdelningen i Karlstad förekom till en början mest manliga arbetare. "Det tycker jag är konstigt", kommenterade Anna Karlsson. Hon ansåg arbetsuppgifterna väl lämpade för kvinnor. "Kanske beror det på, att flickorna är rädda för ammunitionstillverkningen och det är klart, att det har inträffat smällar [...]."

Katastrofer och ett farväl

Ett antal olyckor, explosioner och bränder, skakade fabriken på Kungsholmen. Dagspressen rapporterade självfallet om de fruktansvärda dödsfallen som i vissa fall blev följden. Särskilt farligt var det att förstöra kasserad ammunition. Det hände att den dumpades i vattnet utanför Marieberg. Här återges ett par tragiska händelser ur fabrikens historia, som tidningarna rapporterade om.

I den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune den 22 januari 1908 finns ett meddelande med rubriken "Våldsam explosion vid Mariebergs ammunitionsfabrik". Texten lyder: "Strax före kl. 8 på morgonen den 3 jan. inträffade en våldsam explosion vid Mariebergs ammunitionsfabrik på Kungsholmen i Stockholm. Vid nämnda tid gingo 16-åriga Karin Ericsson och 20-åriga Adina Mattson in i torkhuset för att hämta gevärsknallhattar. Omedelbart inträffade explosionen, såsom det säges i följd af elektrisk kortslutning och torkhuset sprängdes i luften. De båda flickorna blefvo fullständigt slitna i stycken. Det närliggande laddningshuset blef svårt ramponeradt och i det på 40 meters afstånd liggande laboritoriet sprungo alla fönster."

Måndagen den 5 december 1938 stod det följande med stora kolsvarta versaler på Aftonbladets förstasida: KATASTROF PÅ MARIEBERG. "Hjärtslitande scener på olycksplatsen. Riskfyllt släckningsarbete för brandkåren." Enligt tidningen hade en explosion inträffat i en maskin i presshuset, en maskin som fyllde projektiler till luftvärnspjäser. Inom några ögonblick var hela byggnaden övertänd. Arbetarna Märta Elisabet Meyer, 24 år, och Karl Ture Karlsson, 32 år och gift, dödades, medan fem kvinnliga arbetare skadades enligt Aftonbladet. Överingenjör Sven Sandgren uppger i sin minnesskrift att två omkom, fyra skadades svårt, tre lindrigt. Sandgren nämner också att olyckan inträffade vid tillverkning av sprängpatroner och att orsaken är okänd. Olyckan kom säkert att spela en viss roll i att fabriken till slut flyttades från huvudstaden. I varje fall drog man skyddstekniska lärdomar av händelsen.

När fabriken väl stängde för gott hoppades ledningen att några av de skadade ändå skulle dyka upp vid den sista rundturen en kväll i juli 1950. Särskilt mindes Aftonbladets reporter den unga kvinna som förlorade synen i explosionen, och även den modiga "pojke" som dragit ut skadade ur den brinnande byggnaden medan knallhattarna smällde omkring honom. "Pojken", eller den unge arbetaren, hette Börje Wennerström och han hade kort efter katastrofen 1938 tilldelats Svenska brandskyddsföreningens silverplakett. Ändå beskrevs arbetarna och ledningen som en enda stor familj, kamratandan var god och fabriken framställdes som idyllisk. Men det fanns en del irriterade tjänstemän och arbetare på plats i samband med rundturen, som inte gärna ville följa med maskinerna till Värmland, däribland en kvinna, som endast hade ett år kvar till pensionen (Aftonbladet den 8 juli 1950). Kvällen avslutades med en avskedsmiddag på Piperska muren.

Svenska Dagbladet skriver om den sista sommarkvällen på Marieberg (8 juli 1950): "Det kan inte hända en vanlig stockholmare att han kan stå högst uppe på Marieberg och se en av Stockholms vackraste utsikter. Det är en vy från ett helt annat håll än de vanliga. Det har – utom signalisterna – bara varit förunnat de anställda i försvarets ammunitionsfabrik. Nu är emellertid den granna fördelen slut som arbetsvillkor [...]."

Ammunitionsfabrikens historia inleddes alltså i Stockholm under tidigt 1800-tal. Den slutade på sätt och vis i Värmland och vid Zakrisdalsverken på 1990-talet men skrivs faktiskt fortfarande i Västergötland och Karlsborg, där tillverkning av ammunition för militärt bruk alltjämt sker.

Epilog: Skelettfynd på Marieberg

Som en sista märklig händelse kan nämnas det fynd som gjordes vid schaktningsarbeten på Marieberg i februari 1965. Byggarbetarna fann skelettdelar efter minst en människa, och kriminalens tekniska avdelning larmades. Enligt en tidningsartikel i Expressen den 9 februari var det inte ovanligt att påträffa mänskliga kvarlevor vid grävningsarbeten i området: förutom de ryska krigsfångarna hade även offer för koleraepidemier grävts ner på Marieberg. Men just den här fyndplatsen var ingen känd begravningsplats. En teori som presenterades vid tiden var att det skulle röra sig om ett offer från en av explosionerna vid ammunitionsfabriken. Tydligen var det rätt nära fabriken som skelettdelarna påträffades. Det mesta tydde dock på att kvarlevorna var äldre än så, kommenterade Stadsmuseets experter.

Utsikt från söder över Marieberg. Ammunitionsfabrikens verkstad syns som en låg byggnad vid vattnet. Teleseum

Tändrör ur Vapenlexikon Artilleri 1350–1880 av Erik Walberg:

Tändrör, antändningsanordning för granater, brandbomber, handgranater med mera. Från början ett svarvat koniskt trärör. I röret löper en krutsträng, vilken antändes av de förbirusande heta krutgaserna vid avfyrningen. Genom att såga av röret gick det att bestämma hur lång tid det skulle gå innan röret fick granaten att explodera (så kallad tempering). Från omkring år 1840 började man utveckla tändrör i metall, försedda med gängor. När spetsprojektiler kom på 1860-talet kunde man dela upp rörens funktion i tidrör som exploderade efter en viss tid (som förut) och anslagsrör som exploderade vid anslag. Rör kan även vara tunna rör som används i stället för fängkrut (så kallade geschvinta rör) för att antända pjäsens drivladdning. Benämningen rör lever fortfarande kvar idag i fråga om tändanordningar i granater även om denna består av en liten radarsändare (så kallade zonrör).

Text: Anders Wesslén Omslagsfoto: Anton Svedberg

Referenser

Conradsson, Birgitta, Från det yttersta Kungsholmen, Stockholm 2000.

Curman, Katarina, FFV i förändring 1943–1991, Eskilstuna 1993.

Geijer, Mia och Isacson Maths (red.), Det svarta järnet : Bergslagens vapenindustri under 1900-talet, Stockholm 2018.

Hain, G., "Marieberg", särtryck ur Stockholms Borgargilles årsbok, s. 5–14, Stockholm 1959.

Henschen, Ingegerd, Kattuntryck : svenskt tygtryck 1720–1850, Stockholm 1992.

Olsson, Ulf (red.), Aspekter på FFV 1943–1992, Stockholm 1993.

Sandgren, Sven, Ammunitionsfabrikerna Marieberg och Zakrisdal 1938–1953 : en historik, Karlstad 1982.

Walberg, Erik, Vapenlexikon Artilleri 1350–1880, Stockholm 2017.

Wiberg, Magnus, FFV : ett 150-årsminne : kulor och krut samt fabrikationens tillblivelse under 150 år, Karlstad 1977.

Skottgluggen : personaltidning för Försvarets fabriksverk. Utgiven 1952 till 1969, Stockholm.

Dagstidningar: Aftonbladet, Arbetartidningen, Expressen, Norrskensflamman, Pacific Tribune och Svenska Dagbladet.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to