Polhemsdockan - ett av världens åttonde underverk

Polhemsdockan på varvet i Karlskrona är en av alla de byggnationer som kallats världens åttonde underverk, och det med rätta. När man står på kanten av den väldiga, utsprängda gropen i berggrunden är det lätt att förstå hur mycket bygget måste ha imponerat på 1700-talets människor. Skeppsdockan på Lindholmen i Karlskrona är idag en del av världsarvet Örlogsstaden Karlskrona som aldrig slutar väcka intresse och häpnad.

Att bygga torrdockor för att ta in fartyg var i början av 1700-talet förvisso ingen nyhet. I Portsmouth byggdes den första dockan redan på 1490-talet. Det fanns emellertid en väsentlig skillnad mellan att konstruera en docka där och i Östersjön, nämligen tidvattnet.

I engelska kanalen kan tidvattnet skilja på flera meter och tidvattenvågen kan därför utnyttjas till att tömma och fylla dockorna igen. Principen är då enkel. Portarna till dockan står öppna och fartyget som ska torrsättas dras in vid högvatten och stöttas upp. När högvattnet sedan drar sig tillbaka blir dockan automatiskt tömd och portarna kan stängas och därmed hålla nästa tidvattenvåg ute. I Östersjön skiljer dock inte tidvattnet än mer på någon meter när mellan hög- och lågvatten. Därför krävs pumpar som kan tömma dockan när inte tidvattnet kan utnyttjas. Men vad var det som gjorde att idén om en docka ens föddes, med tanke på de här förutsättningarna?

Behovet av en skeppsdocka kom ur det ständiga behov av underhåll som de seglande träfartygen hade. Virket under vattenlinjen slets hårt. Det fastnade växter och djur på skrovet och timret ruttnade så sakteliga. För att inte behöva bygga nya fartyg så snart de gamla blev lite slitna behövde flottan byta ut dåligt virke och rengöra fartygens skrov under vattnet.

Det fanns då två alternativ att välja på; antingen så kölhalades fartygen eller så drogs de upp på en slip. Båda metoderna innebar stora risker och påfrestningar för skeppen. Vid kölhalningen, ett begrepp som här alltså inte har något med bestraffning av olydiga sjömän att göra, spändes fartyget fast via masterna i stora gångspel på en brygga. Därefter drogs gångspelen runt så att repen som bundits fast i fartygen drogs åt och fartyget lutade på så vis åt ena sidan. Sedan kunde varvsarbetarna som stod på flottar ute i vattnet komma åt att rengöra och förtimra, det vill säga byta ut dåligt virke, på fartygsskrovets undersida.

Så snart örlogsstaden Karlskrona hade anlagts började frågan om att anlägga en docka diskuteras på varvet. År 1712 var Christopher Polhem på besök, och det var då han som föreslog att dockan skulle sprängas ut ur berggrunden på Lindholmen. Detta var ingen enkelt operation. Samtidigt som dockan sprängdes ut måste ju havsvattnet hållas borta från att forsa in i bygget. Polhems lösning blev en damm av trä som skulle samla upp vattnet och hålla det ute från dockan innan den var klar.

Sprängningarna kom igång 1717. Enligt uppgift var så många som 600 arbetare engagerade i skift och på sommaren ska man till och med ha haft ett nattskift igång under de ljusa nätterna. Polhems damm visade sig dock inte fungera eftersom den läckte alltför mycket vatten in i konstruktionen. Istället var det skeppsbyggmästaren Charles Sheldon som räddade dagen men en pumpkonstruktion. Byggmästare var nu Hans Wachtmeister. Polhem hade lämnat arbetet ett par år tidigare (men har trots sin ringa insats fått ge namn åt dockan). Det skulle emellertid ta flera år att färdigställa dockan. Först år 1724, sju år efter de första sprängningarna, kunde den tas i drift.

För att dockan skulle kunna tömmas ritade och konstruerade Charles Sheldon ett pumpsystem. Ingen av Sheldons ritningar som visar pumpsystemet finns bevarad, men det finns en senare ritning av Daniel Thunberg som visar ett system av länkade hinkar som transporterar upp vattnet ur dockan. Pumpen var helt handdriven. Att tömma dockan tog cirka fyra dygn. Då arbetade tre skift om trettio arbetare i varje skift dygnet runt med att pumpa.

I Marinmuseum arkiv finns en liggare bevarad där varje fartyg som dockats in i Polhemsdockan står antecknat. Dessutom anges vilket datum fartyget dockades in samt vilket datum det togs ut igen. Liggaren berättar i marginalen också varje fartygs öde samt hur många gånger det togs in i Polhemsdockan under sin livstid.

Under 1800- och 1900-talen användes Polhemsdockan, eller gamla dockan som den snart kom att heta, flitigt. Den kompletterades av fler fler torrdockor som anlades en knapp kilometer bort på varvets område. Redan under 1700-talet moderniserades pumpsystemet minst ett par gånger. Först av Anders Bachmansson som konstruerade ett nytt pumpverk som emellertid inte verkar ha fungerat eftersom man återgick till Sheldons pump kort efter. Därefter byggde Daniel Thunberg ett nytt pumpsystem (se ritning ovan) som däremot fann gillande.

Dockan har dessutom byggts om vid minst ett tillfälle. Under 1900-talet ställde allt större jagare krav på en större torrdocka. Därför sprängdes sidorna ut för att göra dockan bredare och längre. En ritning från 1940 visar behovet av att få in en jagare typ Malmö i dockan.

Dockan var sedan i bruk under hela 1900-talet, men en bit in på 2000-talet slutade flottan och Karlskronavarvet använda den. Enligt uppgift hade portarna börjat läcka och det var inte kostnadseffektivt att reparera dem. Men som världsarv finns dockan kvar och den är fortfarande lika imponerande att beskåda.

Text: Johan Löfgren, SMTM