Krutgummorna i Västerås

Foto: Ernst Blom cirka 1918 / Västmanlands läns museums arkiv

I industristaden Västerås arbetade hundratals kvinnor med att tillverka ammunition. De var lågavlönade men efterfrågade, noggranna men snabba och fingerfärdiga. I den stadsdel som idag heter Kopparlunden fanns en ammunitionsfabrik. Här tillverkade kvinnor färdigladdade patroner, i buller och damm, vid pressar och andra specialmaskiner.

Denna text är en omarbetad och längre version av en artikel som publicerades i Vestmanlands läns tidning, VLT den 18 november 2020.

Ammunitionstillverkningen skedde från början på Trädgårdsgatan 1. Idag finns ingen gata med det namnet i Västerås. På ett fotografi från den 17 juli år 1900 står och sitter hela arbetsstyrkan framför fabriken, som då tillhörde Svenska Ammunitionsaktiebolaget. 41 kvinnor och flickor. 16 män och pojkar. Två flickor har försetts med varsitt mausergevär. Flickan till höger ser besvärad ut, kanske är det första gången hon håller i ett riktigt vapen. Längst fram, i bildens nederkant, står en trälåda full av glänsande patroner.

Tillverkningen skedde till en början på den plats där Norekontoret ligger idag, dåvarande Trädgårdsgatan 1.

Hösten 1900 övertog Nordiska Metallverken ammunitionstillverkningen och flyttade den till sitt eget område. ”Nordiskan”, eller Svenska Metallverken som bolaget senare hette, inriktade sig på förädling av icke-järnmetaller. Främst handlade det om koppar och kopparlegeringar men sedan också om aluminium. Bolaget levererade plåtar, rör, tråd och andra halvfabrikat, inte minst till grannen Asea. Metallverken gick samman med bruksorter runtom i Sverige, Skultuna och Granefors bruk, och köpte år 1942 Finspångs metallverk, som var först i Sverige med att göra aluminiumfolie. Finspång och Skultuna tillverkade, bland så mycket annat, delar i aluminium till stridsflygplan som A 32 Lansen och J 29 Tunnan. Även inom plastframställningen låg Metallverken i framkant: år 1963 levererade företagets fabrik i Upplands Väsby världens längsta oskarvade plaströr – 4,5 km långt – till Sigtuna, för att säkra stadens vattenförsörjning.

Detalj ur litografi visande Metallverkens industriområde år 1915. Ammunitionsfabriken är den avlånga byggnaden i bildens centrum, rödfärgad för synlighetens skull.

Asea och Metallverken – ”två ultrarationella världsindustrier” – utgjorde tillsammans hjärtat i industristaden Västerås. Och de kompletterade varandra, som när Järnvägsstyrelsen samtidigt beställde 96 lok av Asea och 2 000 ton kopparledning från Metallverken (1931).

Det bultade länge starkt från Mimerområdet och det område som idag heter Kopparlunden. Nästan lika självklart som att solen gick upp och ner över staden, strömmade tusentals cyklande västeråsare varje arbetsdag till och från industrikvarteren. Det moderna Västerås vecklade ut sig kring industrin, med arbetarbostäder, tjänstemannabostäder, egnahemsvillor, lägenhetshotell i de första höghusen, skolor, fritidsgårdar och så idrottsplatser, delvis finansierade av industrijättarna.

Cyklande västeråsare år 1940. Från avslutad arbetsdag i industristadens verkstäder. Västmanlands läns museum

Ammunitionsavdelningen, under en tid inhyst på övervåningen i byggmästare Oscar Herrströms bevarade tegelbyggnad från år 1900, tillverkade hylsor, färdigladdade patroner och kulor till arméns och skytterörelsens gevär. I början av seklet spottade maskinerna ur sig tio miljoner färdiga hylsor och kulor om året. Även tändhattar, som antänder krutladdningen i patronhylsan, stod på programmet.

Byggnad 18-19 i Kopparlunden, där den gamla ammunitionsfabriken låg. Foto: Anna Larsdotter
Foto: Anna Larsdotter
Foto: Anna Larsdotter

Staten hade vid tiden sina egna ammunitionsfabriker, men hade gynnat och tagit initiativ till privat tillverkning, såsom den i Västerås. När den statliga ammunitionsfabriken i Karlsborg skulle utvidgas i början av 1900-talet uppstod oro bland västeråsarna – skulle de statliga beställningarna utebli? – och biskopen i Västerås, Gottfrid Billing, ryckte ut och var den som i riksdagen agerade lobbyist. Det vore moraliskt (!) riktigt, framhöll biskopen, om staten fortsatte gynna produktionen av ammunition i Västerås.

Kvinnor utgjorde alltid en betydande andel av arbetsstyrkan, ofta uppgick antalet till ungefär hälften. Redan 1903 bildades en kvinnoklubb vid Metallverken, och pådrivande hade faktiskt manliga medlemmar i Verkstadsklubben varit. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor var en viktig fråga, då männen tjänade nära dubbelt så mycket. Det var svårt för unga kvinnor vid ammunitionsavdelningen att betala klubbavgiften, varför många valde eller tvingades lämna klubben. Dessa personer skulle frysas ut ur gemenskapen, både på arbetet och i det privata sällskapslivet, ansåg klubben officiellt. Intresset för klubben sjönk efter 1908, och den upplöstes helt 1910.

Kvinnor lyfter ammunitionslådor i revideringsrummet. Foto: Ernst Blom omkring 1914 / Västmanlands läns museums arkiv
Ammunitionsavdelningen 1923. Foto: Ernst Blom / Västmanlands läns museums arkiv

Under världskrigen ökade ammunitionsbeställningarna från staten av naturliga skäl, men dyrtiden innebar ökade levnadskostnader och dyrtidstillägget på lönen räckte inte på långa vägar. 1920-talet betydde magra år generellt. Avdelningen klarade sig först bättre än övriga men 1926 mer än halverades personalstyrkan. Omkring 1930 inkom beställningar från litauiska krigsmakten samt från Kina. Tidningarna rapporterade om att Svenska Metallverken hos regeringen begärt tillstånd att få leverera tio miljoner mauserpatroner till Kina, där inbördeskrig rasade. Ordern skulle innebära sysselsättning för ytterligare hundra arbetare i tio månaders tid. Endast med viss sarkasm problematiserades ordern ur ett moraliskt hänseende; ”[…] om kineserna inte skjuter alltför valhänt, komma nog åtskilliga tusen stupa för de svenska kulorna […]”. (Vestkusten den 29 januari 1931.) Om Kina-ordern realiserades är oklart.

6,5 mm patroner modell 1919 i band, tillverkade vid Metallverken. Västeråsverkens betydelse för det svenska försvaret var stor. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum

Tillverkningen gick på högvarv beredskapsåren 1939–45. Ammunitionsavdelningen ”svällde ut”, som det heter i en historik över Västeråsverkens första 60 år. År 1940 arbetade här omkring 500 personer, vilket var uppemot tio gånger så många som före krigsutbrottet. ”Spökflyg” med hylsämnen till pistolammunition gick på morgnarna till krigets Finland, avslöjar en verkmästare i minnesskriften Slutsalut (1966).

Metallverken fick tillstånd att införa ”kvinnligt 3-skiftsarbete”, vilket innebar att kvinnor fick arbeta natt för att möta krigsmaktens behov av ammunition. (Det fanns en lag mot att använda kvinnor till nattarbete). En av dem som kastades direkt in i hetluften var Greta Nilsson. För henne var arbete nattetid inte så påfrestande, berättar hon i ESSEM-tidningen, Svenska Metallverkens personaltidning. Hon var före detta lantbrukarhustru och van vid ”morgontidigt och kvällsent arbete”.

Fru Lilian Ellemyr packar 6.5 mm Essemtorped i askar på Västeråsverkens ammunitionsavdelning. (Omslag personaltidning nr 10/1950.)
Fru Gun Johansson på Västeråsverkens ammunitionsavdelning i färd med kontrollsyning av projektiler. (Omslag personaltidning nr 5/1962.)

Avdelningen blev under kriget den överlägset största och tog tråddrageriet i anspråk för pressning och syning av hylskopp – utgångsmaterialet till patronhylsor. Även i fintråddrageriet hamnade maskiner för ammunitionstillverkning, denna gång levererade från statliga fabriker. Arbetsgivaren ville förlänga arbetsveckan till 60 timmar, vilket hade varit det normala före 1920, men den landade på 54 timmar efter hårt fackligt motstånd.

Ett par år efter andra världskriget hamnade ammunitionstillverkningen i en egen byggnad, i närheten av dagens E18. Hela verksområdet var åtminstone från 1940-talet avstängt för obehöriga, med militärvakter och krav på legitimationskort vid grindarna för att hålla eventuella spioner och sabotörer borta.

Avdelningen byggdes ut i omgångar, sista gången 1954. Ammunition gjordes för gevär, pistoler och slaktapparater. Den frivilliga skytterörelsen, senare sportskytteförbund, jägare och självklart krigsmakten hörde till de största kunderna av ”Essem-patroner”. Till de mer historiska affärerna hör en stororder från den chilenska krigsmakten (1961), som Metallverken överraskande vann kampen om. Konkurrenterna var betydligt mer etablerade aktörer inom den ljusskygga internationella vapenindustrin. Västeråsarnas gåvor eller mutor var nog relativt blygsamma. Till exempel överräcktes företagets förstapris i skyttetävlingar – en modell i metall av ett vikingaskepp. Att leverera de 12 miljoner Nato-patronerna i tid var ingen lek: ”Kvinnorna jobbade och grät, grät och jobbade. Men ingen gav sig”, påstår ingenjör Pantzerhielm i en minnesanteckning.

Foto: Ernst Blom cirka 1918 / Västmanlands läns museums arkiv

Många kvinnliga anställda har vittnat om kamratskap och trivsel vid Metallverken. Flera av dem kände sig vemodiga när det var dags att gå i pension. Men arbetsmiljön var samtidigt tuff, ibland farlig och plågsam. Upprepade lyft av 30 kilo tunga ammunitionslådor, monotona rörelser och risk för explosioner i hantering av krut- och revideringsmaskiner tärde på rygg, nacke och nerver.

I Verkstadsklubbens minnesskrift från 1980 möter vi bland andra Aina Mellberg och Ingrid Ekström, som båda började arbeta vid Västeråsverken på 1950-talet. På ”fernissningen” torkade Aina Mellberg av överflödig blå färg från patronerna med thinner. Hela dagarna stod burken med lösningsmedel öppen bredvid henne. Hon led av ständig huvudvärk. Ingrid Ekström tvättade sina missfärgade bomullsvantar för hand i det hälsovådliga medlet. Att klaga över sveda och värk hjälpte föga. Man vänjer sig, blev då svaret. En lindring var kanske att arbetarna på arbetstid blev bjudna på läskedrycker, smörgåsar, frukt och choklad, som det berättas om i personaltidningen.

Västmanlands läns museum

Solveig Ingemarsson arbetade på avdelningens ekonomisektion de sista åren, innan tillverkningen år 1966 flyttade till Åmotsfors i Värmland. Kontoren var ljusa och fina, men luften var knappast mycket lättare att andas än i verkstadslokalen under dem. ”Jag irriterade mig på en kontorsanställd äldre herre, som bolmade cigarr hela dagarna! Det hjälpte inte att vi bad honom låta bli rökandet, men han sa bara att det var hans rätt att få röka. Jag luktade cigarr via kläderna hela dagarna och sedan den dagen har jag aldrig ens börjat röka.”

Cheferna var i allmänhet trevliga, minns hon. En av dem var högröstad och betedde sig lite som en officer, men var samtidigt vänlig. ”En gång när han hörde hur jag tog emot en ammunitionsbeställning från en militär via telefonen, så viskade han till mig halvhögt: – Han heter inte herr, han heter löjtnant!.”

Solveig Ingemarsson berättar att det gällde att lära sig titlar när militärer ringde in sina ammunitionsbeställningar eller när de kom på besök. ”Jag skrattar åt dessa titelsjuka personer än idag”, tillägger hon.

När Metallverken köpt hälften av aktierna i Norma Projektilfabrik lades ammunitionstillverkningen i Västerås ner. En nära 70-årig epok var till ända. Även i Värmland utgjorde kvinnorna ungefär hälften av arbetsstyrkan. 80 procent av tillverkningen var för civilt bruk och utvecklingen av jaktammunition stod överst på agendan. Den kvarvarande kvinnliga personalen vid Västeråsverken omskolades och många av de forna ”krutgummorna” började tillverka rörkopplingar.

7,62 mm blindpatron tillverkad vid Norma projektilfabrik 1970. Foto: Anton Svedberg, Armémuseum

”Jag funderade aldrig över att flytta till Värmland. Det skulle jag aldrig haft råd till i den åldern”, berättar Solveig Ingemarsson. För henne hade vuxenlivet precis börjat när avdelningen lades ner. Hon minns fortfarande den högtidliga lönedagen varje månad. ”Vi fick gå en och en till huset intill och hämta ut våra pengar. Bakom en disk satt en person och räckte över ett litet smalt, brunt kuvert. I den fick vi sedlar och till och med småmynt. Summan stod skriven utanpå kuvertet samt namnet på den som skulle ha kuvertet. Det kändes så verkligt på något vis. Inte alls som idag, då man ser sin lön i siffror på ett bankkonto.”

Anställningen på ammunitionsavdelningen gjorde två livslånga investeringar möjliga för Solveig Ingemarsson. Hon köpte en symaskin på sparköp, en symaskin som fortfarande imponerar med sin kvalitet på den lokala servicefirman i Västerås. ”Det bästa köp jag gjort!” berättar hon över telefon. Och så arbetade hon till sig ett körkort, som inte var särskilt vanligt bland så pass unga kvinnor på 1960-talet.

Västerås industriella hjärta har tystnat. Metallverkets gamla industriområde är idag en öppen och tillgänglig stadsdel i omvandling. Industrimiljön är på samma gång ett riksintresse. Ett besök i Kopparlundens tegellabyrinter försätter besökaren i en annan tid. Den känslan bör värnas, liksom kopplingen till det som varit och aldrig kommer att kunna återskapas. Historien kan hållas vid liv på flera sätt. Det kan handla om att använda men samtidigt bevara en historisk byggnad. Det kan också handla om att bläddra i en gammal personaltidning från Metallverken eller att föra ett samtal över generationsgränserna, om då och nu.

Text: Anders Wesslén, Statens försvarshistoriska museer

Artikeln i VLT 18 november 2020.

Läs mer om kvinnor inom försvarsindustrin:

Referenser

Dellbeck, Johan, AB Svenska metallverken i Västerås: historik samt kultur- och arkitekturhistorisk värdering av Svenska metallverkens bebyggelse i Västerås, Västmanlands läns museum, Västerås 1993.

Lundin, Ingemar (red.), ”… Av kamplust och gott mod”. Verkstadsklubben 1900–1980. Metallverken Västerås, Västerås 1980.

Möllerström, Sten, The Metal Way. En bildberättelse om AB Svenska Metallverken, Stockholm 1957. Slutsalut. Ammunitionstillverkningen i Västerås 1897–1966, AB Svenska metallverken, Västerås 1966.

Wickbom, Ulf, Ett glänsande sekel, Stockholm 1997.

Ölmedal, Vera, De sextio åren. Västeråsverken 1897–1957, Västerås 1957.

Tidningar och tidskrifter

Essem-tidningen. Personaltidning vid AB Svenska Metallverken (1945–1966).

Vestkusten den 29 januari 1931.

Vestkusten den 18 september 1930.

Svenska folkets tidning den 16 juni 1920.

Telefon- och mailintervju av Anders Wesslén med Solveig Ingemarsson den 12 och 13 oktober 2020.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to