Hazelius gröna Skansen – erfarenheter från återförandet av Kyrkhultstugan till 1890-talet

Arthur Hazelius var en ”doer”. Hans samtida kollegor i den begynnande etnologiska museibranschen, exempelvis Georg Karlin, grundaren av Kulturen i Lund samt Hans Aall som grundade Norsk Folkemuseum, skrev artiklar och höll föredrag som bevarats till eftervärlden. Men efter Arthur Hazelius finns inget tryckt material bevarat. Han skrev inga artiklar om etnologiska företeelser, ingenting om varför, eller hur han tänkte, istället var han igång och gjorde. Det han lämnat efter sig är små lappar och en mängd listor – och en ny typ av museer som alltsedan dess vuxit upp i hela västvärlden.

Hur pass engagerad Arthur Hazelius var i hur växtlivet skulle representeras på Skansen är kanske inte så allmänt känt idag. I arbetet med att återställa Kyrkhultstugan till 1890-talet på Skansen blev bilden mycket tydlig: Hazelius var starkt engagerad även i det gröna Skansen, och han var mycket mån om att man på Skansen skulle kunna uppleva naturtyper, kulturväxter och växtarter från olika delar av Sverige. Skansen skulle vara som en skolplansch, eller en lärobok, fast i 3D.

Kyrkhultstugan var en av de byggnader som stod på plats då Skansen öppnade på hösten 1891. Genom åren har minnen från Blekinge och Skansen skapats och omskapats, människor har rest i tid och rum genom Kyrkhultstugan på Skansen. Men tidens tand och naturens krafter nöter. 2016 var Kyrkhultstugan sedan en tid tillbaka stängd för Skansens gäster, det dåliga inomhusklimatet gjorde att Nordiska museet tagit tillbaka de flesta av sina föremål. Den yttre miljön runt Kyrkhultstugan var svårbegriplig och bestod mest av spridda rester från olika tiders försök att gestalta Blekinge.

Med hjälp av Kyrkhults hembygdsförening och en generös gåva från en av hembygdsföreningens medlemmar kunde projektet med att säkra inomhusklimatet och återföra Kyrkhultstugan till 1890-talet på Skansen börja. Om detta och arbetet med interiören skriver Sigrid Eklund i artikeln ”Återinvigning av Kyrkhultstugan”, sedan tidigare publicerad på Digitalt museum. I föreliggande artikel beskrivs vad som gjordes i den gröna delen av miljön runt Kyrkhultstugan.

”Skansen har ju alltid sett ut så här!”

Arbetet med att återföra Kyrkhultstugan till 1890-talet har synliggjort den ständiga förändring som präglar Skansen och Skansens museala miljöer. Möjligen finns en allmän uppfattning om att ”Skansen ser ut som det alltid har gjort” – men så är verkligen inte fallet. Kyrkhultstugans yttre miljö har ständigt förändrats sedan 1890-talet, ibland genom medvetna insatser i syfte att ge miljön mer karaktär av Blekinge tex genom att sätta upp stängslingar typiska för trakten, som skedde på 1920-talet och återigen på 1950-talet. Den allra största förändringen genomgick Kyrkhultstugan 1985, inför ”Blekinge-veckan” då man i hög utsträckning ville återskapa delar av gårdsmiljön runt Kyrkhultstugan, så som den såg ut på ursprunglig plats i Blekinge. Förändringarna över tid som har syftat till att göra Kyrkhultstugan med omgivningar mer ”blekingska” följer kulturmiljövårdens utveckling och speglar dess blick på friluftsmuseerna. Oftast sker dock förändringen i det tysta och långsamt över tid. Bikuporna tas bort när de är för medfarna, bihagen omtolkas till en örtagård, humlegården försvinner när humlestörarna rötas och humlens rötter och rankor riskerar att skada byggnaden. Mullbänken tas bort så att den inte riskerar att skada byggnaden och bidra till ett dåligt inomhusklimat. Lövskogen och dammen tappar sin betydelse och övergår till att vara en del av parkytan. De små stegen sker långsamt och i det närmaste obemärkt.

Kyrkhultstugan 1947

Människan i centrum

På Skansen idag möter vi våra gäster genom berättelserna om människorna, de som levt och verkat i de tider som våra miljöer visar. Vi berättar Sveriges historia genom människorna som bott och brukat de byggnader, föremål, inredningstextilier, kläder och miljöer som Skansen över tid har samlat in. I Kyrkhult är den gemensamma nämnaren som våra berättelser utgår ifrån minnesskapande. Arthur Hazelius och hans samtid var fullt upptagna med att samla minnen från den tid och det liv som de såg i snabb takt förändras genom industrialiseringen. Skansen och Kyrkhultstugan blev ett hem för dessa minnen, samtidigt som det också skapades minnen i samtiden, som vi idag kan ta del av genom till exempel vykort och andra minnessaker som Skansens gäster då tog med sig hem, och som vi idag känner igen och kan prata om i Kyrkhultstugan, som fortfarande är en plats där minnen skapas… Så rullar tiden genom generationerna och dagens besökare kan ta gårdagens besökare i hand och tillsammans med våra pedagoger föra samtal om hur det var då, hur det är nu, och hur man kan tänka sig att det kan bli i framtiden.

Toppiga bikupor av halm utanför Kyrkhultstugan 1890-tal

I det mötet blir gestaltningen av den yttre miljön en väg in i samtalen med gästerna. Hur kommer det sig att bin räknades som husdjur då, och varför var det så viktigt att det fanns bin på gården, och hur ser situationen ut idag när det gäller bin? Vad var det i övrigt som samlades in för att visas på Skansen, och i vilket syfte? Vad hade friluftsmuseet Skansen för syfte då, och vad har vi för syfte idag? Målet med projektet när det gäller den yttre miljön var att skapa en trovärdig gestaltning av området runt Kyrkhultstugan så som det såg ut på 1890-talet, för att det gröna ska fungera som en hjälp i pedagogernas arbete i mötet med Skansens gäster idag. Men det skulle också vara en vacker plats för Skansens gäster att njuta av, då som nu, och en plats som kanske också ger nya tankar, kunskaper och minnen.

Hur såg det egentligen ut runt Kyrkhultstugan på 1890-talet?

I Nordiska museets arkiv finns en skatt bevarad. I den del av Kyrkhultprojektet som innebar att återställa den yttre miljön runt byggnaden till 1890-talet har vi haft förmånen att få djupdyka i Hazelius efterlämnade listor och anteckningar. Metoden vi använt oss av är att utgå från arkivmaterialet, lägga det pussel som dessa lappar, listor och förstrykningar i frönotor och trädgårdsartiklar utgör, och tillsammans med annat arkivmaterial och fotografier försöka återskapa (göra) det Hazelius gjorde, för att försöka få en inblick i hur han tänkte - och genom det kanske få syn på vad han ville. När det gäller strukturen och vägdragningarna i miljön så har vi utgått från en karta över Skansen som upprättades 1894. Här syns de slingrande gångar som kännetecknar den samtida promenadpark som Skansen var på 1890-talet, och här syns de gräsrundlar och rundade gångar runt Kyrkhultstugan som vi nu har återskapat.

Till varje område finns en lista där ett antal växter namnges med sitt svenska artnamn samt det vetenskapliga namnet. Ibland finns kommentarer i marginalen om var växterna trivs bäst, hur de ser ut, hur de använts och ibland även en personlig kommentar om dess positiva – eller för den delen negativa – företräden. Att läsa dessa listor ger en fantastisk närhet till historien, vissa saker är fullt begripliga ännu idag, annat framstår som gåtor och rebusar som kräver sin tankemöda för att dechiffreras.

I arkivmapparna i Nordiska museet fanns två förslag till ”Grundplan för planteringarna å Skansen” samt en renskriven, troligtvis, slutgiltig version. Grundplanen specificerade ett antal naturtyper, till exempel ”Fjällväxter”, ”Barrskogsväxter”, ”Bärgväxter”, ”Klippkustväxter”, ”Sjöväxter” som Hazelius ansåg skulle vara representerade på Skansen. Men det fanns också mer kulturellt betingade växtområden som skulle representeras: ”Allmogeväxter”, ”Mytiska och folktroväxter”, ”Modärna prydnadsväxter”.

Ett exempel på en sådan rebus är det växtområde som kallades ”Huskursväxter” i ett av förslagen till grundplan. I den slutgiltiga grundplanen fanns inte längre huskursväxterna med, det har istället tillkommit ett växtområde som kallades ”By-, vägkants- och ”åkerogräs”-växter (af större intresse)”. Vid närmare studie av växterna i den tillhörande listan framkom att de flesta innehöll ”officinalis” i sina vetenskapliga namn, vilket ger en fingervisning om att det handlar om huskursväxter – men varför detta namn på växtområdet? Jo, för att ”allmogens” extensiva sätt att odla sina huskursväxter på var att ha dem på platser som blev naturligt gödslade, till exempel längs fägatorna, fähusväggar och vid åkerkanter. Det var först under senare halvan av 1800-talet under inflytande av Hushållningssällskapet som odlingen av huskursväxter kom att flytta in i trädgårdar i närheten av husen.

Exemplet med huskursväxterna visar hur Hazelius samlade minnen, även levande växter och traditioner, för att spara dem på Skansen. ”By-, vägkants- och ”åkerogräs”-växter (af större intresse)” skulle planteras på ”slätten inemot salustånden”, de sydsvenska skulle planteras i området närmast Kyrkhultstugan. På motsvarande plats ligger kyrkåkern idag, och vi har valt att plantera dessa växter i åkerkanten närmast Kyrkhultstugan.

Gräsrundlar och gräsytor var karakteristiska inslag i 1890-talets promenadpark – så också på Skansen. I Nordiska museets arkiv finns ett nummer av ”Skogvaktaren. Tidskrift för skogshushållning” från 1894 bevarat. I avsnittet som berör sådd av gräs samt skötsel av gräsytor finns förstrykningar, här beskrivs hur sådden bör gå till, vilka sorter och fördelning mellan sorterna som är bäst lämpade, samt hur ytan bäst bör skötas för att få en tät och jämn gräsmatta. Den ska slås med lie, med breda jämna drag utan att lyftas.

I arkivmapparna finns också loggböcker som listar alla de gåvor av växter och fröer som skänktes till Arthur Hazelius för hans arbete med att skapa det gröna Skansen. Där finns noterat en gåva från Tjäders fröhandel den 25 april 1893 som räknar upp 29 olika gräsfröer med deras vetenskapliga namn och som Hazelius alltså hade tillgång till för att beså sina gräsytor i parken.

Bland de bevarade fotografierna från Kyrkhultstugan på Skansen under 1890-talet gick det att utläsa en hel del angående gräsytor och skötseln. På bilderna är gräsytorna i princip aldrig kortklippta i enlighet med vår tids uppfattning om en välskött gräsyta i en park. Istället tillåts gräset växa relativt högt och frodigt. Om man tittar på vilka typer av gräs som Hazelius fick från Tjäders fröhandel så är en övervägande del högväxande gräs med vippor, gräs som böljar vackert i vinden när de tillåts växa sig höga…

För att återskapa karaktären på gräset runt Kyrkhultstugan har vi sått gräsrundlarna runt huset med gräsfrön av likadana sorter som fanns i gåvan från Tjäders fröhandel, men eftersom det nutida Skansens 1,4 miljoner besökare varje år riskerar att slita gräset på ett annat sätt än besökarna under Hazelius tid, så har vi även sått in slittåliga grässorter som används idag. Gräset ska släppas upp och slås med lie, efter att gräset har fått släppa sina frön.

Växtmaterialet

Brudsporrar och gullris. Autokromfotografi C. G. Alm ca 1900

På flera av Sveriges friluftsmuseer idag pågår arbetet med att samla in, bevara, föröka och visa lokala sorter och berättelser förknippade med de insamlade växterna. Det mest eftersträvansvärda idag är att de växter som planteras intill de insamlade byggnaderna ska vara från platsen där byggnaden kom ifrån, och helst vara en så dokumenterat gammal sort som möjligt. Men hur gjorde Arthur Hazelius? Vilket växtmaterial samlade han in, och varifrån kom det mesta av det växtmaterial som han lät plantera på Skansen-berget, och runt stugorna? ”Grundplan för planteringarna å Skansen” visar vilka naturtyper/kulturväxter som Hazelius ville att Skansens gäster skulle få se. Växtlistorna som hör till varje naturtyp/kulturområde visar vilka arter som Hazelius ansåg hörde dit. I frökataloger finns markeringar för olika arter och vi kan följa det inkommande växtmaterialet i de bevarade loggböckerna från åren 1892-1898. Här finns träd, buskar och fröer i enorma mängder som inkommit från plantskolor och privatpersoner runt om i hela landet. Allt noga beskrivet med inkommandedatum, vilka växter som inkommit, ofta antalet av varje art samt vem som skänkt växterna. Det är i övervägande grad plantskolor som stått för merparten av växtmaterialet, men också privatpersoner som skänkt flera växter, ibland också bara en enstaka växt. Växterna Hazelius valde ut var antingen typiska för naturtypen eller också var det de ovanliga växterna som skulle samlas in, han samlade de utrotningshotade växterna, men också kulturväxter som riskerade att glömmas bort – både att de fanns, hur de såg ut och vad de använts för – och som var kopplade till allmogesamhällets liv och traditioner.

Det Hazelius gjorde och som vi nu försökt att återskapa – var det så här han tänkte?

Vi kan inte med säkerhet säga ”så här tänkte Arthur Hazelius” men vi kan med utgångspunkt i bevarat arkivmaterial säga att för Arthur Hazelius var det gröna och växterna en viktig del av arbetet med hans skapelse Skansen. Han ville bevara och sprida kunskap om växternas och naturens betydelse för människor i en gången tid. Sett ur det perspektivet kan man se likheter med det arbetssätt som vi har idag – men Hazelius utförde det med rationalitet och i sin samtid. Han bekymrade sig inte huruvida växten som skulle planteras på Skansen var av gammal sort eller hade vuxit vid platsen där Kyrkhultstugan kom ifrån. Han nöjde sig med att arten han tyckte var bevarandevärd fanns representerad, och att sydliga arter skulle växa i närheten av Kyrkhultstugan, och nordliga närmare Morastugan.

Det förhållningssättet skulle idag innebära att vi skulle köpa in alla växter till Kyrkhultstugans yttre miljö på de växtvaruhus som finns idag. Men eftersom vi också vill att växterna ska se ut som de gjorde då, har vi i samarbete med POM valt att leta upp sorter som fanns i handeln redan på 1890-talet och som finns att tillgå idag, kombinerat med några av de växter som samlats in under POM:s olika växtupprop, som har en dokumenterad historia och som finns bevarade i Nationella genbanken

Arthur Hazelius byggde ett museum där själva utställningarna bestod av byggnaderna o dess interiörer, människorna o deras seder o traditioner – men också det gröna strax utanför byggnaderna! Han ville visa bilder av ett försvinnande ”förr” – bilder som skulle vara vackra och ge en positiv upplevelse - och de skulle stämma till fosterlandskärlek.

I Kyrkhultstugan på Skansen ges exempel på hur Arthur Hazelius skapade kulturarv genom det han gjorde. Det han valde ut blev med tiden representanter för historia, en romantiserad bild av tiden före industrialiseringen. Det var en bild av historien som under 1900-talets första hälft kom att ifrågasättas och omskapas. Det tidiga 1900-talets arbeten med att dokumentera, typologisera och göra vetenskap av människors historia satte sin prägel och förändrade återigen bilden av vårt kulturarv. Idag är vi någonstans mitt i, vi skapar, omskapar och är medskapare till kulturarv tillsammans med våra gäster. Och kanske är det en av de finaste egenskaperna med friluftsmuseet Skansen – det är en plats där vi människor möts och skapar minnen tillsammans.

Huvudsakliga källor:

  • Nordiska museets arkiv.

  • ”Ett hem för minnen.” Kunskapsunderlag, Skansen 2017. Ewa Kron.

  • ”Denna växt är mycket hemmastadd på vår landsbygd. Tanacetum balsamita som allmogeväxt i Sverige”. Ingvar Svanberg. Svenska landsmål och svenskt folkliv 2009. Årgång 132. Sid 115-127.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Share to