Arbetarrörelsen

miniatyr|Arbetardemonstration i Indien, 2005. Arbetarrörelsen är ett samlingsnamn för den folkrörelse som företräder arbetarklassen och samlar denna politiskt och fackligt. Arbetarrörelsen har främst uppkommit efter den industriella revolutionen, vilket gjorde att den först uppstod i Europa och sedan spreds allt eftersom industrialiseringen utvidgades. Fackföreningar och massrörelser som organiseras av högerkrafter räknas normalt inte till arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens historia Tidiga arbetarrörelser i Storbritannien miniatyr|stående|Robert Owen (1771–1858) Arbetarrörelsen uppstod i och med den industriella revolutionen, som startade i Storbritannien ca år 1750. Industrialiseringen ledde till att produktionen förflyttades från verkstäder till fabriker där arbetarna blev anonyma inför produktionsprocessen. Många sålde det enda de hade, arbetskraften, till kapitalägare. Lönearbetande hantverkare blev bortrationaliserade i utbyte mot maskiner i fabrikerna. Det föranledde att vävare, spinnare och strumpstickare stormade fabriker och förstörde de maskiner som kunde producera så mycket mer än dem.Nationalencyklopedin, på internet, besökt 22 november 2011, uppslagsord: arbetarrörelsen Denna tidiga rörelse har fått namnet Luddism.

Arbetarrörelsen i Sverige

miniatyr|Första maj 1890 i Sundsvall. På skylten står det att läsa "8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila". Arbetarrörelsen i Sverige har anor tillbaka till åtminstone 1850-talet, då arbetarna började organisera tidigare spontana hungerupplopp till strejker och därmed började agera som en autonom grupp.Olsson & Ekdahl (2002), s. 13 Fackföreningar i modern bemärkelse uppkom under 1870-talet. En händelse som brukar ses som central i den tidiga arbetarrörelsen i Sverige är August Palms föreläsning "Hvad vilja Social-Demokraterna?" på hotell Stockholm i Malmö 6 november 1881. Fem år därefter, 1886, bildades Sveriges första fackförbund, Svenska Typografförbundet,Björklund & Edin & Holmlund & Wadensjö (1996), s. 245. och senare samma år Svenska Postmannaförbundet. Arbetarrörelsen kom snart att delas i en facklig och en politisk del. Central för den fackliga rörelsen är Landsorganisationen, ofta förkortad LO, som bildades 1898 med syftet att organisera alla fackförbund i en central organisation. Vid sidan av, men med täta band till den fackliga rörelsen bildades 1889 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP). Dessa två organisationer har alltsedan sekelskiftet dominerat arbetarrörelsen i Sverige, och i mångt och mycket även det allmänna politiska och fackliga klimatet. Ett exempel på samarbetet LO och SAP emellan är att LO under de första åren krävde att medlemmar i dess fackförbund anslöt sig till det socialdemokratiska partiet högst tre år efter anslutningen.Olsson & Ekdahl (2002), s. 24 Ibland räknas även den konsumentkooperativa rörelsen in i arbetarrörelsen, då den tillsammans med den fackliga och politiska grenen benämns arbetarrörelsens "tre ben".Uppslagsordet arbetarrörelsen från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 8 augusti 2008. Från 1930-talet har SAP varit det i särklass mest inflytelserika politiska partiet i Sverige. Centralt för dess inverkan på det svenska samhället är företeelser som den svenska modellen, folkhemmet och miljonprogrammet men även en i förhållande till den tidiga rörelsen avtagande arbetarinriktad kritik mot monarkin och kapitalismen. Landsorganisationen har organiserat den övervägande majoriteten av alla fackligt anslutna arbetare, även om det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation periodvis kunnat utmana organisationens dominerande ställning. Utveckling Tidig organisering Uppkomsten av en svensk arbetarklass skedde i samband med den industriella revolutionen.Uppslagsordet arbetarklass från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 12 augusti 2008. Denna kom till Sverige i mitten av 1800-talet och märktes tydligast inom sågverksindustrin. För att spåra uppkomsten av arbetarrörelsen i Sverige behöver man emellertid undersöka när denna klass började organisera sig själv och agera som en gemensam grupp.

Den andra arbetarrörelsen

Den andra arbetarrörelsen är en term som använts för att beskriva den del av arbetarklassen (i regel okvalificerade arbetare) som inte anslöt sig till socialdemokratiska eller leninistiska partier och fackföreningar. I motsättning till metallarbetarna och funktionärerna i det tyska metallarbetareförbundet identifierar de okvalificerade arbetarna sig inte med produktionsprocessens arbetsförlopp och arbetsinnehåll. De är barbariska och ociviliserade, de avlägger inga besök i arbetarnas bildningsföreningar, de upprättar inte någon status quo till kapitalet, som skulle kunna bilda utgångspunkt för en "socialistisk" strategi för en påskyndad industriell utveckling. De är pöbel ("Mob"), oberäkneliga, aggressiva, har nära till våld och är "opolitiska". Deras fluktuationsgrad är hög, de utgör ett konglomerat av många nationaliteter. Med "tukthusföreskrifter" och socialistlagar kommer man dem inte till livs. I den mån de – förutom i sina reella strider – vänder sig mot den fackliga reformismen, förespråkar de en proletär självorganisering, som bekämpar åtskillnaden mellan politiska och fackliga organisationer från grunden, och som tar den revolutionära fabriksorganiseringen till utgångspunkt för det proletära upproret. Övervakningen är krisstatens centrala svar på tendenser hos en större minoritet inom klassen, att ta upp kampen på fabrikerna utan institutionell förmedling och att ute i samhället ta för sig av de sociala rikedomarna. Karl Heinz Roth, Die "andere" Arbeiterbewegung Vidare läsning Östling, Brutus. Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt, Federativs förlag, 1980