Sten Sture den äldre

miniatyr|Sankt Göran och draken i Storkyrkan, en allegori över Sten Sture den äldres seger över danskarna i slaget vid Brunkeberg. Sankt Göran antas vara skulpterad med Sten Sture en äldre som förebild, och är det närmaste ett samtida porträtt som existerar. miniatyr|Sten Sture den äldres intåg i Stockholm, målning av Georg von Rosen (1864). Sten Sture den äldre, Herr Sten, född omkring 1440, död 14 december 1503 i Jönköping, var riksföreståndare över Sverige mellan 1470 (antagligen kring midsommartiden) och 1497 och därefter från 1501 fram till sin död, samt riddare och hövitsman över Stockholm. Han var gift med Ingeborg Åkesdotter (Tott) och segrare i slaget vid Brunkeberg. Biografi Sten Sture var son till Birgitta Stensdotter, kung Karl Knutssons halvsyster, och Gustav Anundsson Sture, riksråd och hövitsman på Kalmar slott. Redan 1444, när Sten var fyra år, dog hans far Gustav. Modern gifte om sig med riksrådet Gustav Karlsson och Sten Sture uppfostrades förmodligen i deras hem; dels på Kalmar slott, där styvfadern en tid var hövitsman och dels på Ekholmens gård i Uppland. Släktskapen med kung Karl gav redan tidigt Sture en roll i inrikespolitiska konflikter, och under kungens sjuåriga landsflykt besökte han denne i Danzig. År 1464 deltog han i biskop Kettil Karlssons uppror mot kung Kristian I och segrade tillsammans med Kettill i segern vid Haraker, där den ihopsamlade dalahären tillfogade Kristian ett avgörande nederlag. Vid samma tid närmade han sig Axelssönernas mäktiga släkt, som fått anledning till fiendskap mot danske kungen. Han förlovade sig först med en dotter till Ivar Axelsson vid namn Agneta och gifte sig, sedan denna före bröllopet avlidit, 1466 med Åke Axelssons dotter Ingeborg. Herr Sten, som kallas riddare redan 1462 och senast 1466 inkallades i riksrådet, bodde denna tid på fädernegården Rävsnäs, till vilken han skrev sig.

Sten Sture den yngres krig mot Danmark

Sten Sture den yngres krig mot Danmark, kallas den konflikt som varade 1512–1520 och var en del av unionskrigen vid tiden för Kalmarunionen. Kriget stod mellan unionsmotståndarna och den danske kungen Hans, senare hans son Kristian II, och slutade år 1520 sedan Sten Sture den yngre avlidit till följd av skador vid slaget på Åsundens is och Kristian II tågat in i Stockholm i september samma år. Bakgrund När Svante Nilsson (Sture) dog år 1512 tog den 19-årige sonen Sten Sture den yngre över riksföreståndarskapet. Det danskvänliga riksrådet hade emellertid valt Erik Trolle som riksföreståndare i januari men tvingades att återta det beslutet eftersom Sten Sture den yngre då redan hade allmogen på sin sida och kontrollerade de mest betydande fästena.Sundberg (2002), s. 395 Krigets gång Åren 1512–1516 I början av år 1512 rådde formellt krigstillstånd, men den militära aktiviteten var låg. Den 23 april 1512 slöts ett stillestånd i Malmö, vilket skulle vara fram till midsommar år 1513. Stilleståndet kom senare att förlängas fram till midsommar år 1514. Svenskarna ställdes inför två alternativ – antingen välja den danske kungen till kung också i Sverige, eller betala en årlig tribut till Danmark. Inget av alternativen tilltalade svenskarna, varför frågan förhalades, bland annat genom ett möte den 29 juli 1515.Sundberg (2002), s. 396 Den 20 februari 1513 dog den danske kungen Hans och efterträddes av sonen Kristian. Kristian hade redan år 1497 valts till tronföljare i Sverige.Huldén (2008), s. 222

Sten Sture den yngre

Sten Sture den yngre, Sten Svantesson Sture, född 1492 eller 1493, död 3 februari 1520, var en svensk riddare och Sveriges riksföreståndare 1512–1520. Han var son till Svante Nilsson Natt och Dag och Iliana Gädda. Biografi Som son till en av rikets stormän (av frälseätten Natt och Dag, närmare bestämt dess förgrening Yngre Stureätten) blev den sexårige gossen Sten dubbad till riddare av unionskungen Hans (son till Kristian I) vid dennes kröning i Stockholm 1497. Efter att fadern Svante Nilsson Natt och Dag blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. År 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott. Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedde riksföreståndaren – Erik Trolle. Trots Sten Stures ställning som herre på många slott säger sägnen att hans absoluta favorittillhåll ändå var det då anspråkslösa Eksjöhovgårds slott vid Sävsjö i nuvarande Sävsjö kommun, Småland. Sten Sture använde byggnaden som jakt- och viloslott under hela sin korta levnad (27 år), även som regent. Sten Svantesson Natt och Dag antog namnet Sture, som hans farfar hade lagt till efter sin mor, och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture den äldre men inte samma smidighet. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop fick unionspartiet i Sverige en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera. Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen (något som varken påven eller Trolle själv godtog), och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. Det var under sigillet på detta beslut Hans Brask ska ha fäst en liten lapp med meddelandet "härtill är jag nödd och tvungen". För detta blev Sten Svantesson och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad. Följande år, 1518, ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion av danskarna skedde två år senare landvägen och i större stil i januari 1520. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland, där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsundens is vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt; det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde. Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.