Glas
miniatyr|stående|En glaskula från Bretagne.
Glas är en smälta som har stelnat till fast form utan att kristallisera, ett material som har en transformationspunkt eller ett transformationsområde, ett icke kristalliserat, fast material. Genomlysande glas kallas flussglas (opaline). Till glas kan även räknas bland annat metalliskt glas och olika plaster som är amorfa. Ordet glas är germanskt med grundbetydelsen "glans".
Glastyper
Glas består i allmänhet av tre huvudkomponenter: glasbildare, flussmedel och stabilisatorer. Därutöver kan man tillföra luttringsmedel samt färgande eller grumlande komponenter.Hermelin, Carl F. & Welander-Berggren, Elsebeth (1980). Glasboken: historia, teknik och form : handbok. Stockholm: Askild & Kärnekull Glasbildaren är det material som utgör glasets grundmaterial. I traditionellt glas är det alltid kiseldioxid, i äldre tid oftast i form av kvartssand, senare för att uppnå större renhet krossad kvarts.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 Flussmedlet har till uppgift att sänka smälttemperaturen och viskositeten hos glaset. Samtidigt minskas dock även glasets motståndskraft, något som kan leda till glaspest. Stabilisatorerna har till uppgift att motverka flussmedlets inflytande på glasets stabilitet, men kan även påverka ljusbrytning, glans och lyster hos glaset.
Den vanligaste typen av glas är silikatglas (även kallat sodaglas) som framställs med kiseldioxid som glasbildare, soda (natriumkarbonat) som flussmedel och kalksten (kalciumkarbonat) som stabilisator. Med pottaska (kaliumkarbonat) som flussmedeli stället för soda får man kaliglas (kaliumkalkglas, bömisk kristall, lättkristall), ett mjukare och mer svårsmält glas, samtidigt som det är mer motståndskraftigt mot kemiska angrepp.Svensk uppslagsbok, Malmö 1932 Buteljglas är ett enklare glas, som förorenats av järn- eller kopparoxid (ger grön färgton) eller manganoxid (ger brun färgton).
Glasbildaren kiseldioxid utvinns ur kvartssand. Venetianerna använde ren flodsand från Po eller kusten i Istrien. De Böhmiska glasmästarna använde krossad kvarts. På de flesta håll fick man större eller mindre mängd föroreningar genom metalloxider. Stabilisatorn kalciumkarbonat erhölls genom tillsats av krossade musselskal hämtade från Egypten. Under medeltiden hämtade man kalcium från aska av havsalger eller träaska. Först på 1600-talet började man i Böhmen använda kalksten som stabilisator.Durdík, Jan (red.), Den stora antikvitetsboken, Folket i bild, Stockholm, 1971