Kalmar domkyrka

Kalmar domkyrka ligger vid Stortorget på Kvarnholmen i Kalmar och är församlingskyrka i Kalmar domkyrkoförsamling, Småland. Den tillhör Växjö stift; Kalmar stift upphörde 1915, men kyrkan har även efter sammanläggningen av stiften formell ställning som domkyrka. Domkyrkan är ”Sveriges mest kärleksfulla barockbyggnad", enligt Kalmar domkyrkoförsamling. Historik Under medeltiden var Kalmar med sitt strategiska läge vid Östersjön en av Sveriges allra viktigaste städer. Staden hade förbindelser med det tyska Hanseförbundet och var mötesplats för bildandet av Kalmarunionen. Den var uppbyggd i närheten av den starka befästningen som utgjordes av Kalmar slott. Vid Kalmarkriget 1611–1613 blev en stor del av staden förstörd. På grund av försvarsskäl fattade Riksrådet 1640 beslut att flytta staden till Kvarnholmen.Kalmar domkyrka. Byggnadshistoria , Ingrid Rosell och Robert Bennett, sid 38–143. Sveriges kyrkor band 209, Stockholm 1989 I och med detta beslut aktualiserades även uppförandet av en ny kyrka. Den gamla medeltida kyrkan i staden som kallades Storkyrkan eller Bykyrkan var en byggnad med ett brett försvarstorn. Den hade flera gånger byggts om och utvidgats till en stor treskeppig kyrka med flera sidokapell. Kyrkan blev illa åtgången under kriget 1611 men återuppbyggdes med undantag av tornet. Efter en eldsvåda 1647 påbörjades flyttningen av staden. Kyrkan som skadats vid stadsbranden men delvis återställts sprängdes 1678 i fyra omgångar. Det ansågs nödvändigt eftersom den kunde användas som bas för fienden vid en eventuell belägring av slottet. Man tog vara på kyrksilvret, mässhakar, predikstolen, kyrkklockorna och det niostämmiga orgelverket. Stenmassorna från kyrkmurarna kom delvis att användas i den nya befästningen kring Kvarnholmen.Högtidstal av prosten Pehr Edwall vid Kalmar Domkyrkas 300-årsjubileum 26 september 1982 hämtat ur Växjö stifts Hembygdskalender 1983. Den nya kyrkan som kom att bli Domkyrka i Kalmar stift uppfördes i tre etapper under tre kungars tid med namnet Karl. Därför fick den med all rätt vid invigningen namnet Karls domkyrka. Kyrkan började uppföras 1660 då Karl X Gustaf var Sveriges kung. Den invigdes 1682 knappt halvfärdig av biskop Henning Schütte när Karl XI var regent. Den stod dock helt färdig 1703 då Karl XII blivit kung. Under denna period befanns sig dessutom den svenska stormakten så gott som oavbrutet i krig.Min Hembygds kyrka av prosten Pehr Edwall och konstnären Erik Bojs. Barometerns Civiltryckeri, Kalmar 1978. Kyrkobyggnaden Kyrkan ritades av slottsarkitekt Nicodemus Tessin d.ä. Det har antagits att Tessin i utformningen av exteriörarkitekturen har inspirerats av kyrkobyggnaderna Il Gesù, Sant'Agnese in Agone och Santa Susanna i Rom.Kalmar domkyrka i nytt ljus. Restaureringen 2005–2011. Kerstin Barup och Mats Edström. Arkitekturförlag AB. Den är byggd i modifierad barockstil, utan kupol och med höga fönsteröppningar. Kyrkobyggnaden är uppförd i långsträckt korsform med absider i öster och väster och korsarmar i norr och söder. Korsarmarna med sina tempelgavlar krönta med kandelabrar flankeras av fyra lanterninförsedda torn. Fasaden är rikt utformad med pilastrar.Nationalencyklopedin. 1993. Band 10, sid. 363 Byggnaden vilar på en hög sockel av granitblock med inslag av kalksten. Materialet i murverket består av ölandskalksten med gotlandskalksten i detaljer och dekorationer. Valven och portaler samt fönsteromfattningar är utförda i tegel. De fyra sidotornens lanterniner är byggda av trä.Kalmar domkyrka. Byggnadsbeskrivning, Ingrid Rosell och Robert Bennett, sid 19–37. Sveriges kyrkor band 209, Stockholm 1989 I det sydvästra sidotornet som fungerar som klockvåning hänger de tre kyrkklockorna gjutna i början av 1600-talet och överförda från den gamla kyrkan. Taket är beklätt med kopparplåt liksom lanterninernas karnissvägda huvar som kröns av eldurnor. Ingångar är belägna i norr, söder och väster med portaler i olika utformningar. Södra och västra portalerna tillhör kyrkans byggnadstid. Den norra härrör från 1834. Yttermurarna har kalk och spritputsade fasadpartier i gult. Omfattningarna kring öppningarna har en ljusgrå färgton medan pilastrar och listverk är oputsade. Restaureringar Under århundradena som gått har kyrkan varit föremål för åtskilliga restaureringar. Bland de större kan nämnas följande:

Kalmar

Kalmar är en tätort vid Smålandskusten i sydöstra Sverige. Kalmar är centralort i Kalmar kommun, residensstad i Kalmar län samt tidigare stiftsstad i Kalmar stift (som 1915 uppgick i Växjö stift). Kalmar fick en högskola 1977 och blev universitetsstad 2010. Kalmar centralort hade 41 388 invånare år 2020. Kalmar är Smålands tredje största tätort efter Jönköping och Växjö. Ortnamnet Det fornsvenska ortnamnet Kalmarnir eller Kalmarnar innehåller leden kalm, 'stenröse' och pluralformen arnar av arin, 'grusig ö'. Namnet kan tidigast ha syftat på området Stensö strax söder om staden. Kalmar hade under medeltiden en stor tysk befolkning och möjligen med influens från namnet på den tyska staden Wismar (av fornty. wisa och mara, båda med betydelsen 'träsk') kan en reducering av efterleden ha ägt rum. Ett äldre belägg än det ovan nämnda är Kalmarna sutuma, 'Kalmarsund' på en runsten från 1000-talet vid Ärja ödekyrka i Åkers sn. Södermanland.Södermanlands runinskrifter 1, 1936, s. 315–319. Namnet Calmar hade länge i genitiv formen Calmare. Ännu i den så kallade Kalmarvisan talas det om "Kalmare stad". Ett från tidig svensk emigrationshistoria bekant 1600-talsfartyg hette Calmare Nyckel, ett namn som alltjämt förekommer i olika sammanhang. I dagens normalsvenska får ortnamn som slutar på vokal inte genitiv-s i etablerade fasta sammansättningar, medan ortnamn som slutar på konsonant får det. Det idag bortslipade genitiv-e i ordet Kalmar förklarar varför namnets grammatiska form bryter mot denna regel. Det heter således "Kalmar län", "Kalmar domkyrka", "Kalmar slott" och så vidare, utan -s, och resp. "Blekinge län", "Lunds domkyrka" och "Ovanåkers kommun", "Wismars rådhus". I mera tillfälliga konstruktioner har ordet Kalmar genitiv-s på vanligt sätt, till exempel "Kalmars befolkning".Lars Hellberg, »Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria.» Kalmar stads historia 1, 1979 sidorna 119–166.

Stadsdelar i Kalmar

höger|350px|Karta över Kalmar Stadsdelar Berga Stadsdelen Berga ligger i norra delen av Kalmar, mellan Funkabo och Norrliden och avgränsas åt väster av Norra vägen. Berga består idag mestadels av villakvarter av blandad ålder, men även av hyreshus (exempelvis Berga centrum) och bostadsrätter (Berga strandpark). I stadsdelen ligger också Kalmars "nya" vattentorn invigt 1972. Området började bebyggas på 1920-talet i form av ett egnahemsområde, som då låg i utkanten av staden. Första tomten köptes av Axel Andersson 1923 (nuvarande Borgavägen 4). Att bygga hus på den tiden var inte alls krångligt. Det enda papperet som behövdes var lagfartshandlingen som bevisade att man var ägare. Familjer med många barn inne i Kalmar flyttades mellan hyreskasernerna och slumkvarteren, Berga blev en fristad för dessa familjer. Det var energiska människor som flyttade dit, och använde sin ledighet till uppförande av egen villa. Det fanns inga vägar eller vatten och avlopp. Bostäderna lystes upp med fotogenlampor och utomhus karbidlampor. Vatten fick man hämta inne från staden i svagdricksflaskor. Vägen genom Tallhagen blev klar 1932. Belysning inomhus tog tre år (1925–1928). Sju år tog det (1928–1932) att få gatunamn och adressnummer. Posten öppnades 1946 på Villagatan 8. Den ena affären efter den andra öppnades. Roslunds affär på Vintergatan var den första, efter några år fanns det ytterligare fyra affärer. Konditorier, bagerier, sömmerskor, herr- och damfrisörer, taxi, körskola, missionskyrka för ungdomsverksamhet, åkerier och cykelverkstäder tillkom. Till och med en "Andelsfrys" byggdes på Villagatan. I dag finns inget kvar, nu är det bara ett blomstrande villaområde. Djurängen Djurängen är liksom stadsdelen Oxhagen granne med friluftsområdet Skälby.