Lindegren, Amalia (1814 - 1891)

Porträtt i olja av generalpostdirektör Adolf Wilhelm Roos.

En mässingsskylt med texten: "A.W. Roos, Generalpostdirektör 1867-1889
af underlydande år 1877 såsom en gärd af aktning o tacksamhet".

Målningen är fäst på en plåt.

Collapse text

Flickan med sin vällingskål har dukat upp frukost också för sin docka. Silverskeden i hennes hand vittnar om ett välmående hem. Bilden uttrycker tidens borgerliga barnideal – präglat av oskuld och sentimentalitet. Amalia Lindegren var under sin livstid en mycket uppskattad konstnär och flera av hennes genrebilder förvärvades till det nya Nationalmuseum. Den här målningen inköptes 1866, samma år som museet öppnade. De många reproduktionerna efter hennes bilder vittnar om hennes stora popularitet i samtiden.

Collapse text

Amalia Lindegren var en av det svenska 1800-talets mest folkkära konstnärer, vars verk flitigt reproducerades och som inspirerade författare till dikter och noveller. Populärast var hennes interiörer från Dalarna, miljöer som även för de flesta samtida betraktare måste ha framstått som främmande, men där den borgerliga publiken uppfattade böndernas liv som närmare de ursprungliga ”naturliga” krafterna och känslorna. Redan år 1850 hade Lindegren som första kvinna i Europa mottagit ett statligt stipendium för utrikes konststudier och mellan 1850-56 bodde hon i Paris, Düsseldorf, München och Rom. 1857 gjorde hon tillsammans med konstnärskamraten Jeanette Holmlund en studieresa till Dalarna, som många av tidens romantiskt och fosterländskt inriktade konstnärer. Det var utifrån studier av människor och miljö, främst då i Rättvik, som Lindegren fann sina motiv, med verk som Söndagsafton i en Dalstuga och Lillans sista bädd. Dessa båda målningar är varandras motsatser, den ena handlar om en familjetragedi och den andra om en idyll. I Söndagsafton har hon sökt gestalta en idealfamilj där far i huset spelar polska medan de äldre barnen dansar i ring medan modern sitter med den minste i knäet. I realiteten var det två professionella spelmän som stod modell för fadern. När Artur Hazelius skapade föregångaren till Nordiska museet och Skansen, på Drottninggatan i Stockholm, visades flera stuginteriörer med dockor i naturlig storlek. En av tablåerna var gjord med Lillans sista bädd som förebild. Tablån kom även att användas i den nationella marknadsföringen av Sverige, av det ’typiskt svenska’, på Världsutställningarna i Philadelphia 1876 / Paris 1878 och Chicago 1893. Amalia Lindegrens verk spreds även genom färgreproduktioner och illustrationer i tidskrifter, men också på porslin, sin kanske mest magnifika placering fick Söndagsafton i en Dalstuga på en av Rörstrands påkostade vaser.

Collapse text

Beskrivning i inventariet:Målningen föreställer en man i orientalisk dräkt. Utförd under Amalia Lindegrens studietid i MünchenBeskrivning som månadens nyförvärv, december 2015: Nationalmuseums samling av kvinnliga konstnärer har utökats med ett fint studiehuvud utfört av Amalia Lindegren (1814-1891). Hon var redan under sin livstid en mycket framgångsrik konstnär, mest känd för sina porträtt och genremålningar. Lindegrens historia i museet spänner över drygt 160 år. Hennes Flicka med en apelsin, utförd år 1855, var ett av de fyra verk som köptes in när staten för första gången avsatte medel för förvärv av ny konst till Nationalmuseum – då ett exempel på samtidskonsten.I Amalia Lindegrens ungdom hade kvinnor ännu inte tillträde till högre konstnärlig utbildning i Sverige. År 1847 kunde hon med särskilt tillstånd börja på Konstakademiens antikskola. Det skulle dröja drygt ett och ett halvt decennium innan kvinnor antogs som reguljära elever. Lindegren blev år 1850 den första svenska kvinna som erhöll statligt bidrag för konstnärliga studier utomlands. Resan främsta mål var Paris, men hos vistades även i München, en konstmetropol särskilt känd för sitt historiemåleri.En av de målningar som tillkom i München våren 1854 är detta studiehuvud föreställande en man med ett stort gråsprängt skägg. Han är klädd i en turban och en grön kaftan med gyllene mönster på brämet. Huvudet är nedåtböjt och blicken inåtvänd. I ett brev till Konstakademien skrev Lindegren att hon hade utfört en målning ”föreställande en man i turkisk drägt (bröststycke)”. Studien sändes hem till Stockholm. För att få ett statsstipendium förlängt, var det inte tillräckligt att höra av sig per brev, utan konkreta resultat i form av konstverk måste visas upp. Den 22 december år 1854 ingick denna målning i Konstföreningens lotteri under titeln ”Turkhufvud”. Vinsten tillföll fabrikör Fredrik Bergwall i Norrköping och målningen har fram till vår tid funnits i hans släkts ägo.I brevet nämnde Amalia Lindegren även att hon arbetade med en målning föreställande evangelisten Matteus. Var den finns idag är inte känt, men motivet ligger inte så långt från studiehuvudet. Även mannen i turban och kaftan hade varit användbar i en biblisk berättelse. Såväl i gammal- som nytestamentliga scener framställdes gärna personerna i dräkter med anknytning till Mellanöstern – patriarkernas och Jesu land. Om Lindegren när hon målade denna studie hade ett orientaliskt eller ett bibliskt motiv i tankarna är inte känt. Oavsett vilket är det en målning med betydande kvaliteter, en subtil personskildring med stråk av eftertänksamhet och melankoli.Till skillnad från år 1855 har Nationalmuseum idag inga statliga medel att förvärva konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Hedda och N.D. Qvists minnesfond.

Collapse text